Bild: Roine Magnusson

Bör våtmarker alltid återställas?

Våtmarker har hamnat i klimatdebattens centrum, som koluppfångare, mångfaldsräddare och vattenrenare – men också metanutsläppare. F&F var med när en av dem började återställas.

– Kolla på jorden, ser du vad det är? Typ ren kol!

Våtmarkskonsulten Morgan Johansson pekar på tre nästan svarta jordhögar. En lerig gräv­maskin bygger dem högre och högre.

Vi befinner oss en mil sydost om Gullspång, i ett skogigt hörn av Västergötland. För ett par timmar sedan började grävmaskinsföraren Johan Långerud att återställa en utdikad våtmark.

– Hej, vilket fin lera du har hittat, säger Morgan Johansson.

Morgan Johansson är våtmarks­entreprenör på Naturvårds­gruppen.
Bild: Roine Magnusson

De beundrar tillsammans det blågrå skiktet som skopan kommit ner till, en dryg meter under det svarta. Gränsen är skarp, som om man hade grävt sig in i en stor smörgåstårta. ”Tårtan” har en platt ovansida av tovigt brunt fjolårsgräs och lite vass. Under det kommer den svarta torvjorden, själva kärnan i våtmarkernas klimatpåverkan, som är anledningen till att slag­ordet ”Återställ våtmarker” har synts både på Melodi­festivalen och i uppmärksammade protest­aktioner på motorvägarna det senaste året.

När denna svacka i urberget var blöt fylldes den under tusentals år med gamla växtrester som inte bröts ner, eftersom det stillastående vattnet var för syrefattigt. I stället trycktes de ihop och blev till kompakt torv, enligt samma princip som brunkol bildas, men med skillnaden att brunkol har pressats ihop under ännu längre tid.

Morgan Johansson tar upp en svart jordklump i handflatan.

– Det är enorma mängder kol i den här jorden. Att bara låta det stå torrt kan jämföras med att elda fossila bränslen här, dygnet runt.

Forskning & Framsteg som ljud!

Här kan du höra inlästa versioner av våra reportage.

Lyssna!

Enorma mängder kol i jorden

Så långt ögat når löper ett dike, två meter brett, spikrakt ut i den platta vassklädda marken. Diket har förändrat det här området i grunden. När det grävdes i början av 1900-talet rann vattnet iväg, våtmarken torrlades, luftens syre kom åt jorden och torven började brytas ner. Nedbrytningen skapade mängder av koldioxid, och marken blev en kolkälla, i stället för som tidigare en kolsänka.

Men detta håller maskinföraren Johan Långerud nu på att sätta stopp för. Med den gråa leran ska han bygga en vall som stoppar upp vattnet, ungefär som när barn dämmer en bäck. Leran är så finkornig att den blir nästan helt tät. Historien ska spelas upp baklänges, så att den gamla våtmarken fylls upp igen.

Maskinen bygger en lervall som täpper till diket. Sedan breder vattnet ut sig över det område som var våtmark innan diket grävdes.
Bild: Roine Magnusson

Vad var då poängen med att en gång gräva detta jättedike, om det bara skapade den halvtorra oanvända vassyta där vi står?

I skogskanten kommer en man gående som visar sig kunna förklara hur det hela hänger ihop. Trots att han har ett barn i famnen lyckas han ta sig torrskodd över diket med ett jättehopp. Peter Bengtsson har hoppat över detta dike sedan barnsben och har ärvt marken efter sin far. Han fick stanna hemma från jobbet i dag med sonen Bennet som hade feber i natt, men nu är de båda nyfikna på att se de första skoptagen.

Markägaren Peter Bengtsson med sonen Bennet.
Bild: Roine Magnusson

Peter Bengtsson berättar att efter torrläggningen planterades granskog här, som växte sig grov snabbt på den bördiga torvmarken. Men för 25 år sedan dök bävrar upp, och dämde igen diket.

– Det stod högt med vatten här. Svanar och gäss simmade mellan träden.

Granarna överlevde inte dränkningen och Peter Bengtssons far beslöt att avverka dem.

– När skogen ändå var förstörd kunde vi lika gärna låta bävern hållas.

Sedan drog bävrarna vidare – deras damm flöt iväg bit för bit och diket började återigen tömma marken på vatten.

– Förr var det alltid fokus på att få bort vattnet, det sura, men på senare år har det varit så torrt. Granarna har blivit uttorkade och barkborrarna har härjat. Många skogsägare har sett med egna ögon att vi behöver behålla vatten i landskapet, säger Peter Bengtsson.

Vi behöver behålla vatten i landskapet

Han köpte till ett par hektar av grannen och kontaktade en skogsrådgivare för att få hjälp att skapa en våtmark, med stöd av Naturvårdsverkets lokala naturvårdssatsning, LONA. Det praktiska sköter företaget Naturvårdsgruppen, som Morgan Johansson och Johan Långerud arbetar åt.

– Man får bidrag för 90 procent, och om det kostar lite så får det gå på hobbykontot. Det ska bli jättekul att följa vad som händer här, säger Peter Bengtsson och pekar på sitt jakttorn på andra sidan om vassen. Han hoppas också på en bra skridskobana.

– Vad har ni för tidsplan? frågar Peter Bengtsson.

Så här ser planen ut: tre öar ska byggas i den del av våtmarken som blir öppet vatten, för att fåglar ska hitta boplatser.
Bild: Roine Magnusson

Maskinföraren Johan Långerud svarar att dämmet och tre öar borde vara klara inom ett par veckor. Sedan kommer vattenytan långsamt att stiga.

– Om vi ses här igen om en månad kommer vi att ha vatten upp hit, säger Morgan Johansson och visar 80 cm upp på låret.

– 96,10, säger han i samförstånd till Johan Långe­rud.

Det är höjden över havet som de kommit överens om att vattenytan ska ligga på. I tunna skorstenar längst bak på grävmaskinen sitter antenner som mäter höjden över havet, så att föraren hela tiden ser det på en skärm.

Vattnets nivå är en komplicerad avvägning som Naturvårdsgruppen måste göra vid varje våtmarksbygge och här har de valt en något högre nivå än den klimatoptimala. Vi återkommer till varför. För att maximera klimatnyttan ska grundvattenytan ligga högt, men inte så högt att vattnet syns. Ett par decimeter under markytan ska den hålla sig på under torrperioder, enligt de forskare som fokuserar på klimataspekten av våtmarker.

Mer än koldioxid som påverkar

Anledningen är att det finns fler klimat­påverkande gaser än koldioxid att ta hänsyn till. I torvlagrens syrefria mörker lever mikro­organismer som äter av torven och andas ut metan. Om de har ett skyddande tak av syrefattigt, stilla­stående vatten kan de jobba på ostört och producera mängder av metan, som i ett grunt kärr, där den som vågar kliva ut ibland kan känna hur gas bubblar upp under fötterna.

Gustaf Hugelius är professor på naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet och forskar om markens roll i kolcykeln.
Bild: Stockholms universitet

Om grundvattenytan i stället ligger någon decimeter under markytan, så att man behöver gå med stövlar men inte ser någon vattenspegel, kommer inte lika mycket metan att komma upp i atmo­sfären. Det finns fortfarande mikroorganismer som bildar metan på djupet, men i den decimeter med torv strax under markytan, som inte är vatten­­dränkt, lever mikroorganismer med motsatta preferenser – de äter upp metanet, förklarar Gustaf Hugelius på telefon. Han är professor på naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet och forskar framför allt om markens roll i kolcykeln.

– Med en stor grund vattenspegel binder man mycket koldioxid men får samtidigt stora metanutsläpp. Det blir en tradeoff mellan den långsiktiga växthusgasen koldioxid och det mer kortsiktiga metanet.

Kompromiss mot biologisk mångfald

Dessutom blir det en kompromiss mot den biologiska mångfalden. Många våtmarksfåglar och andra arter behöver grunda vattenspeglar, som inte är optimala ur klimatsynpunkt. Men man kan inte lösa allt på samma plats, anser Gustaf Hugelius.

– Man behöver ta ett landskapsgrepp, och bestämma var det är mest strategiskt att satsa på vilka värden.

Detta är inga lätta avvägningar, varken för forskare, myndigheter eller politiker, enligt Gustaf Hugelius. På våtmarken utanför Gullspång vill våtmarkskonsult Morgan Johansson ändå ”lösa allt på samma plats” och skapa en multifunktionell våtmark med en öppen vattenspegel på en del av våtmarken. Han har sett hur fokus har svängt över åren mellan våtmarkernas alla värden – övergödning, vattenrening, rekreation, mångfald och klimat. Nu är klimat i fokus, men det är viktigt att inte tappa bort de andra delarna, tycker han.

– Om vi hade gjort ett klimatsmart klafsträsk här, där man inte såg något vatten, så är jag inte säker på att markägaren hade varit så intresserad av att göra detta. Och då hade det inte blivit något alls.

Det är dessutom mer kostnadseffektivt här att göra en kombination av lite olika vattendjup. För att hålla vattnet på en helt jämn klimatoptimal nivå hade man behövt bygga flera dämmen längs diket, förklarar Morgan Johansson.

Nu blir ett stort område bara fuktigt, ungefär så som klimatforskarna vill ha det, men i den djupaste delen blir det också en ordentlig vatten­spegel för artmångfald och friluftsvärden. Plus några häckningsöar för fåglar, som får ligga precis över vattenytan för att så lite torv som möjligt ska brytas ner och läcka koldioxid.

– Det fina med våtmarker är ju just att de har så många bra funktioner. Visst, grunt vatten släpper ut en del metan men det är också en hotspot för liv.

Våtmarker som framtidsberedskap

Morgan Johansson ordnade nyligen en studieresa för politiker och talade om våtmarker som ett starkt försvar och en stark framtidsberedskap.

– Jag såg hur nya personer plötsligt lystrade när jag använde de termerna. Men det är ju sant, det är ett försvar, i kriget mot både klimatförändringar, artutdöende, vattenbrist, övergödning och smutsigt vatten.  

Motiven är många och för en gångs skull verkar nästan alla vara eniga. Eller?

Hjalmar Laudon är professor i skogens ekologi och skötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.
Bild: Jenny-Svennås-Gillner / SLU

Nja, det finns också forskare som tycker att återställning av våtmarker höjs till skyarna utan tillräckliga belägg.

– Jag tror att det är jättebra att återställa våtmarker på rätt plats och rätt sätt, men jag tycker att många drar för långtgående slutsatser, utan att stå på en ordentlig vetenskaplig grund, säger Hjalmar Laudon, professor i skogens ekologi och skötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.

Han ifrågasätter klimatvinsterna utifrån studier av återställda näringsfattiga våtmarker i norra Sverige. Där är torven inte lika bördig som under den svarta kolrika våtmarken utanför Gullspång. Det gör att koldoixidvinsten av att återställa dem blir mindre, eller till och med helt uteblir, sam­tidigt som metanutsläppen kan bli stora.

– Vi vet inte exakt var gränsen går mellan en våtmark som är positiv att återställa ur klimat­synpunkt och en som i stället ger ett nettoutsläpp. Vi behöver ställa om nu, och då kan vi inte vänta på en positiv effekt som i värsta fall kan ta årtionden. Problemet är att vi helt enkelt inte vet.

Åsa Kasimir är docent vid Göteborgs universitet och forskar på gasflöden från dränerade våtmarker.
Bild: Göteborgs universitet

Oeniga forskare

Åsa Kasimir, docent vid Göteborgs universitet, som forskar om gasflöden från dränerade våt­marker, håller inte med om att klimatvinsten är dåligt underbyggd.

– Koldioxidutsläppen blir större ju längre ner i torvjorden vattenytan ligger, det visar forskning från många länder. Dessutom ger torrlagda närings­rika marker stora utsläpp av lustgas, en annan stark växthusgas. Visst, om det blir mycket blött finns det risk för utsläpp av metan, men det är kortlivat. Vi måste framför allt få ner koldioxidutsläppen, som värmer klimatet på lång sikt, och då är varje återställd våtmark en vinst.

Hon tycker att arbetet går alldeles för långsamt. Hittills har sex promille av Sveriges utdikade våtmarker återställts.

– Vi har inte tid att fastna i diskussioner om vad som är optimalt, utan vi måste återväta allt vi kan.

Däremot är de överens om att våtmarks­satsningar inte får ersätta utsläppsminskningar på andra områden. Den nuvarande våtmarks­satsningen kan inte kallas en klimatsatsning, tycker Åsa Kasimir, eftersom pengarna inte är öronmärkta för de våtmarker som läcker koldioxid – dränerade torvmarker.

– I stället har pengarna till stor del gått till att skapa nya våtmarker på marker utan läckande torvlager. Dessutom vill regeringen sänka målet för restaurering av jordbruksmark på torv – den mark som är mest akut att återställa eftersom den läcker mest!

Vattendjupet styr växthusgaserna

Klimatvinst i Gullspång

I Gullspångsskogarna går arbetet stadigt framåt. Här är marken så bördig och kolrik att det knappast råder något tvivel om att återställningen blir en klimatvinst. Även om vattenytan bitvis blir lite högre än de klimatoptimala två decimeterna.

– Vi jobbar varje dag med att balansera mellan våtmarkernas olika nyttor och få störst sammanlagd effekt på lång sikt. Då landar vi nästan alltid i att acceptera en del metanutsläpp, säger Morgan Johansson.

Den svarta kolrika mull­jorden består av döda djur- och växtrester som har lagrats under alla år som området var våtmark. Under den kommer grå lera, som är i princip vattentät och ska användas för att bygga en fördämning.
Bild: Roine Magnusson

Han och Johan Långerud har satt sig på en slänt och betraktar den nygrävda vallgraven där all svart torv är borta. Strax ska den börja fyllas ut med tät lera.

– Jag vågar knappt säga det, men när jag såg att du hade hittat så bra lera så kände jag att jag vet inte vad som skulle kunna gå fel här, säger Morgan Johansson och kisar mot solen.

Går det alltid så här lätt att bygga våtmarker?

Johan Långerud skrattar och berättar att han kom hem igår från ett betydligt mer komplicerat projekt.

– Det kommer att bli görfint, men det har gått fantastiskt jävla dåligt …

Där bygger de en lång vall mot Vänern och har fått köra mycket i mörker under vintern.

– Det är gungande vass åt alla håll, man blir knäpp, man vet inte vad som är upp och ner till slut. Och två gånger har jag kört fast. Då är det bara att skynda sig att hämta alla maskiner man har och dra, innan det kommer vatten i motorn.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Trots detta är han nöjd med att numera nästan enbart jobba med att bygga våtmarker, från att tidigare mest ha grävt ner fiber.

– På vägbyggen ska allt vara rakt. Här ska inget vara rakt. Här får man göra lite efter eget huvud.

Morgan Johansson säger att det finns kvar något av barndomsglädjen i att dämma en bäck.

– Nu när jag är ute och åker kan jag nästan alltid peka på någon våtmark och säga ”det här har jag gjort”. Då känns det bra. Även om min dotter säger: ”Det säger du alltid …”

Sedan ringer hans telefon ännu en gång. Fler våtmarker därute väntar på återställning.

Våtmarker

Hälften av Sveriges forna våtmarker är utdikade
Ungefär hälften av Sveriges våtmarker har dränerats. I vissa regioner, som Gotland och Skåne, är siffran närmare 90 procent. Globalt har drygt 20 procent av våtmarkerna dränerats. Utdikningen av jordbruksmark var som mest intensiv kring förra sekelskiftet, då man dikade ut för att få mer jordbruksmark. Under första halvan av 1900-talet dikades stora arealer skogsmark ut för att förbättra virkesproduktionen. Sverige och Finland hör till världens mest utdikade länder, eftersom vi var tidiga med ett storskaligt, intensivt och effektivt skogsbruk.

Koldioxidutsläpp
Det ligger inga dolda lager av ren gas i våtmarkerna. Gasen bildas genom nedbrytning av torv,  sammanpressade rester av döda växter, som samlats i tjocka lager i våtmarkena över tusentals år. Torven har inte brutits ner eftersom den täckts av syrefattigt vatten. Om våtmarken torrläggs så att luftens syre når torven börjar den brytas ner och släpper ut mycket koldioxid.

Metanutsläpp
I den syrefria miljön nere i våtmarker lever mikro­organismer som andas ut metan. En våtmark med stillastående vatten blir syrefattig och där kan de metanflåsande mikroorganismerna bli många och producera mängder av metan. Om vattnet i stället ligger precis under torvytan bildas en syre­rik zon, där metanätande bakterier kan leva.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 tidningsnummer om året och dagliga nyheter på fof.se med kunskap baserad på vetenskap.

Beställ idag

Miljö & klimat

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor