Stenmården är aktiv på natten, men kan även ses mitt på dagen. Den lever gärna nära människan.
Bild: Getty images

Stenmården luras att förråda artfränder

Stenmårdar tuggar sönder kablar för miljardbelopp runt om i Europa. Nu ska sändarförsedda stenmårdar – så kallade judasdjur – hjälpa forskare och jägare att lokalisera alla individer i den svenska populationen.

Premium
Publicerad

Uppdatering 20240228: Efter att den här artikeln skrevs har Naturvårdsverket dragit in finansieringen av arbetet med att utrota stenmården.

Marcus Jonört hänger ett gevär över axeln och tänder sin pannlampa. Det är tidig kväll och redan beckmörkt i villaträdgården strax utanför skånska Bromölla. Han hittar ingen stege, men det kan inte hjälpas. På något sätt behöver han ta sig upp på garagetaket. Lösningen blir ett par olika långa träplankor som han lutar mot fasaden.

Det dundrar lite från E22:an en bit bort, men från grannhusen är det tyst. Uppe på taket riggar Marcus Jonört sitt gevär på stativ och drar på sig ett kamouflageställ. Lugnt och metodiskt spanar han ner mot trädgårdarna genom ett mörkersikte. Att upptäcka djur med blotta ögat är nästan omöjligt i mörkret, men siktet registrerar värmeskillnader och får vilket varmblodigt djur som helst att lysa som en lampa i natten. Än så länge är det dock stilla.

Yrkesjägaren Marcus Jonört håller utkik från ett garagetak i Bromölla där stenmårdar har förstört ett 30-tal husvindar.
Bild: Sara Mac Key

– Om du ska skjuta i villaområden behöver du först ringa polisen och få tillstånd från alla grannar. Det är lite lättare att sitta på pass i skogen, säger Marcus Jonört, som är yrkesjägare till professionen.

Tipsar om stenmårdar – dygnet runt

Att se en jägare på ett garagetak hör inte till vanligheterna, men i Bromölla har den håriga lilla stenmården (Martes foina) ställt allt på ända. I flera trädgårdar har yrkesjägarna också placerat ut fångstredskap. Allmänheten uppmanas att ringa in tips dygnet runt till en särskild tipstelefon om man ser något som liknar mårddjuret i fråga. De Bromöllabor som ofta observerar stenmård har redan direkt­kontakt med yrkesjägarna.

Senare samma kväll kommer en äldre dam att sms:a Marcus Jonört och be honom att komma och kolla om det är en stenmård som krupit upp på hennes vind.

Hur blev det så här?

Stenmårdar är ökända för att orsaka stora skador på infrastruktur. Det nattaktiva djuret lever nära människor och trivs bäst i tätorter. Vid två tillfällen har stenmårdar gnagt sönder kablar i partikelacceleratorn vid Cern i Génève i Schweiz och orsakat totalstopp. Varje år tuggar arten sönder bilkablar för flera miljarder kronor runt om i Europa. Bara i Tyskland orsakar den skador på bilar för 600 miljoner kronor om året. När temperaturen sjunker tar den sig också upp på villavindar och gräver in sig i isoleringen. På danska och polska går djuret rent av under namnet husmård.

Utseendemässigt har stenmården många likheter med sin svenska släkting skogsmård. Men skogsmården lever i skymundan och föredrar lugn och ro, till skillnad från stenmården som trivs bäst nära människan. Stenmården känns också igen på sin vitaktiga halsfläck, nakna trampdynor, ljusa nos och kortare ben.

Stenmårdar med gps-sändare ser annorlunda ut i den värmekänsliga kikaren, eftersom halsbandet blir kallare än resten av kroppen. När Marcus Jonört ser att det rör sig om ett judasdjur låter han bli att skjuta.
Bild: Sara Mac Key

Stenmården potentiellt invasiv

Naturvårdsverket har ännu inte bedömt stenmården som invasiv, men klassar den som potentiellt invasiv. Med hänvisning till försiktighetsprincipen har Naturvårdsverket gett Marcus Jonört och hans kollegor i Svenska jägareförbundet i uppdrag att utrota stenmården. Hittills har de skjutit 67 djur i området runt Bromölla. Det låter brutalt, men beskrivs som nödvändigt.

Gemensamt för invasiva främmande arter är att människan – medvetet eller omedvetet – har spridit djuren till områden där de normalt inte hör hemma och där de kan skada ekosystemet. I Sverige har Jägareförbundet identifierat två arter av markhäckande fåglar som kan ligga risigt till. Rödspoven häckar på en enda plats på fastlandet – i Kristianstad – farligt nära området där stenmården har etablerat sig. Den sällsynta sydliga kärrsnäppan häckar på strandängar runt om i Skåne och Halland och kommer också att drabbas negativt om stenmården tillåts etablera sig i södra Sverige.

Biologen P-A Åhlén är ansvarig för arbetet med invasiva främmande arter hos Jägareförbundet. För honom råder det ingen tvekan om att stenmården är invasiv.

P-A Åhlén samlar in och sparar stenmårds-dna för fortsatt analys.
Bild: Sara Mac Key

– Stenmården är en mycket effektiv fågeläggsrövare. Det är skogsmården också, men den är blygare och jagar inte på öppna ytor. Med stenmården riskerar vi att förlora två fågelarter i Sverige, säger han.

Exakt hur den första stenmården kom hit är svårt att säga. Teorin är att en dräktig hona liftade med en lastbil över Öresundsbron och hoppade av på en rastplats i Bromölla. P-A Åhlén blev inte särskilt förvånad när det första fallet konstaterades 2018. I Danmark och många andra europeiska länder är stenmården vanligt förekommande. Det var bara en tidsfråga innan det första djuret skulle hitta till Sverige.

– De invasiva främmande djuren har inte gjort något fel. Det är inte deras fel att de är här. Men om vi vill ha vår inhemska fauna intakt måste vi ta bort de invasiva djuren. Det gäller inte bara stenmård, utan också mårdhund, mink, bisam och nilgås, säger P-A Åhlén.

Globalt klassas över 3 500 arter som invasiva. Bland dem som ställer till störst problem återfinns myggarter som sprider sjukdomar som malaria, zikavirus och nilfeber. En annan utbredd invasiv art är svart­råtta (Rattus rattus) som härstammar från Asien och spridits med sjöfarten till större delen av världen. I Afrikas största sjö Victoriasjön har vattenhyacint (Pontederia crassipes) tagit över och dramatiskt minskat förekomsten av fisk.

Av alla växter och djur som utrotats sedan 1970 har invasiva arter helt eller delvis orsakat utdöendet i 60 procent av fallen. Detta enligt en rapport som släpptes i september 2023 av IPBES, som är den biologiska mångfaldens motsvarighet till FN:s klimatpanel IPCC.

– För mig som satsade på ett yrke som bevarande­biolog är det så klart en märklig situation att behöva döda en massa djur. Men att invasiva arter ligger bakom 60 procent av alla kända utdöenden är dubbelt så högt som tidigare skattningar. I dag vet vi att den mest kostnadseffektiva naturvårdskronan du kan lägga är på en lyckad utrotning av en invasiv art. Om stenmården tillåts etablera sig i Mellansverige kommer vi att få miljardkostnader. Om man väntar för länge är det redan för sent, säger P-A Åhlén.

200 viltkameror bevakar stenmården

Stenmård har troligen funnits i Sverige åtminstone sedan 2014. Fortfarande finns bara en enda population i landet, och den är begränsad till ett litet område i nordöstra Skåne och södra Blekinge. Samtliga djur som analyserats delar samma dna och härstammar alltså från den där första honan som sannolikt liftade hit från andra sidan Öresunds­bron.

För att hålla koll på stenmårdarna har yrkesjägarna satt upp cirka 200 viltkameror i området runt Bromölla, Kristianstad och Sölvesborg. Samarbetet med lokalbefolkningen har varit minst lika viktigt. Vid det här laget har 30 husvindar förstörts av stenmårdar i Bromölla och många är irriterade på landets nyaste däggdjur. Förutom att riva sönder isoleringen lagrar de bytesdjur och bajsar så att hela utrymmet måste saneras.

Men stenmårdarna är inte så lättlurade som man kanske kan tro. Att gillra en fälla med goda ägg kräver till exempel ordentligt med tålamod. Även om innehållet lockar märker stenmården direkt att något inte är som vanligt i trädgården när fällan plötsligt står där. Den väljer sedan att hålla sig borta länge innan den vågar sig tillbaka igen. Vissa kanske aldrig vågar sig tillbaka.

– Stenmårdar lever så nära människan att de är både uppmärksamma och smarta. Taket är det enda stället de inte tittar särskilt noga på. Det enklaste för mig vore att sitta i bilen och spana, men de vet att vår bil inte brukar stå där, så då håller de sig undan. Ska vi skjuta från en bil måste vi i så fall låna villaägarens egen bil, säger Marcus Jonört.

Stenmårdar med sändare blir judasdjur

Att fånga djuren i fällor har blivit viktigare än någonsin nu när arbetet går in i nästa fas. Jägare­förbundet räknar med att det finns ett 30-tal stenmårdar kvar i landet. Planen är att fånga och sätta gps-sändare på fem stenmårdar och slutligen sterilisera djuren innan de släpps tillbaka i naturen. På så sätt får jägare och forskare värdefull information om hur mycket de rör sig per natt och hur stora hemområden de har. Då blir det lättare att kalibrera insatserna i utrotningen och placera kameror på rätt ställen, för att på så sätt lokalisera alla individer. Om de sändarförsedda stenmårdarna dessutom letar upp partner kan de användas som så kallade judasdjur – något som på sikt skulle kunna leda experterna till samtliga kvarvarande stenmårdar.

– Vi hoppas på att de ska förråda sina artfränder, men det är för tidigt att säga. Det viktigaste är att vi får information om hur de här djuren rör sig, säger P-A Åhlén.

Sändarna har specialbeställts från en tillverkare i USA. Egentligen skulle de ha anlänt redan i våras, men blev kraftigt försenade. När de väl levererades fanns det så gott om frukt i de skånska trädgårdarna att stenmårdarna inte var det minsta intresserade av att krypa in i en läskig låda för att få mat. Först när vintern anlände gick planen i lås. Efter månader av hårt arbete har de fångat en stenmård. Tidigt nästa morgon ska djuret steriliseras och förses med sändare.

– Om vi har riktig tur fångar vi ytterligare en stenmård under natten, säger Marcus Jonört.

Att använda judasdjur har redan visat sig effektivt i kampen mot invasiva främmande arter. I Finland finns flera miljoner vilda mårdhundar – ett tvättbjörnsliknande djur som gjort sig känt för att utrota lokala populationer av groddjur och markhäckande fåglar. Det är ett av världens mest reproduktiva hunddjur.

– Mårdhunden har svart bälte i att göra nya mårdhundar. I teorin kan hundra individer år ett vara hela 130 000 individer år fem. Var du än sätter foten i södra och mellersta Finland så befinner du dig i ett mårdhundshemområde. Till och med på torget i Helsingfors. De är överallt, säger P-A Åhlén.

Den allra första mårdhunden lokaliserades i Sverige år 1947, men det skulle dröja ända till år 2006 innan arten kunde börja reproducera sig. I norra Sverige och Finland var det länge för kallt för att ungarna skulle överleva vintern. Det har ändrats i takt med klimatförändringarna.

Som doktorand på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, slog P-A Åhlén tidigt larm. Han hade främst arbetat med vildsvin och tjäder, men beskriver sig som en passionerad amatörherpetolog. Eftersom mårdhunden är direkt skadlig för groddjur blev han orolig.

– I Finland finns stora områden där inte en enda padda är kvar. Men det var ingen som riktigt lyssnade på en ung och ivrig doktorand. Jag fick mindre summor av Naturvårdsverket, men inte så att det hjälpte för att göra en riktig utrotning. 2008 bjöd vi in oss till riksdagen och höll en föreläsning om vad som behövde göras. Efteråt skrev regeringen in i regleringsbrevet till Naturvårdsverket att de måste finansiera utrotningen av mårdhund, säger P-A Åhlén.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Judasdjur effektivt mot invasiva arter

I samma veva lämnade han SLU och började arbeta för Jägareförbundet i stället. Förbundet anställde åtta yrkesjägare och genom åren har de testat det mesta i projektet. En av de mest effektiva metoderna har varit att använda judasdjur. De fångade alltså in några av mårdhundarna, steriliserade dem och utrustade dem med sändare.

– En ensam mårdhund kan vandra en eller två mil per natt under vegetationssäsongen med ett enda mål och det är att hitta en partner. I dag är mårdhunden funktionellt utrotad i Sverige. Den har tappat sin ekologiska roll och är i princip borta, säger P-A Åhlén.

Ändå behövs judasdjuren fortfarande som ett varningssystem som effektivt fångar in de individer som varje år vandrar in från grannlandet. Varje år föds en miljon mårdhundsvalpar i Finland.

Förutom stenmård och mårdhund har Naturvårdsverket också ålagt Jägareförbundet att utrota frilevande bisamråtta, vattensköldpadda, sibirisk jordekorre, nilgås, tvättbjörn och lokalt frilevande mink. P-A Åhlén sitter även med i en specialistgrupp hos Internationella naturvårdsunionen, IUCN, och får regelbundet förfrågningar om att hjälpa till utomlands. Han och hans personal har till exempel jobbat med utrotningar av invasiva getter på två öar i Karibien och världens mest invasiva fågel, indisk myna, på två öar i Seychellerna.

Marcus Jonört, som kommer från Västerbotten, har hanterat både mink och mårdhund innan han tog sig an stenmårdsprojektet i Skåne. Han konstaterar att mårdhunden är förhållandevis enkel att fånga.

– Jag trodde att det skulle gå ganska snabbt att fånga alla stenmårdar, men jag hade fel, säger Marcus Jonört.

Djurvårdaren Alexandra Hansson förbereder en stenmård för operation.
Bild: Sara Mac Key

Nästa morgon lämnar vi Bromölla klockan 06.45. Det är en viktig dag – för första gången ska en svensk stenmård steriliseras och förses med sändare. Om några timmar kommer de att släppa ut ett nytt judasdjur i skogen. Det ska faktiskt rent av bli två.

Tidigare samma morgon vaknade Marcus Jonört av ett meddelande från en av de automatiska kamerorna. Ytterligare en stenmård fastnade i ett fångstredskap i en villaträdgård under natten. Med sig till Distriktsveterinärerna Kristianstad har de därför två stenmårdar. Den ena fågades i ett skogsområde och den andra inne i stan. Yrkesjägarna Marcus Jonört och Victor Karlsson hjälps åt att bära in djuren. I väntrummet jamar katterna i kör. P-A Åhlén är förväntansfull. Ingen av dem har hanterat stenmårdar på så här nära håll tidigare och även på veterinärkliniken är det en annorlunda dag.

– Jag har jobbat med många olika djurslag, men stenmård är nog det ovanligaste hittills, säger djurvårdaren Alexandra Hansson.

Stenmården förbereds för operation

Både hon och veterinären Jakob Svensson har förberett sig noga inför dagens operation. Han har till exempel pratat med klinikveterinären Torsten Möller vid Sveriges lantbruksuniversitet som har testat metoden på döda stenmårdar vid Naturhistoriska riksmuseet, där samtliga avlivade djur hamnar. Stenmården är ett betydligt mindre djur än till exempel mårdhunden, och operationen lär därför bli pyssligare och svårare att utföra än de i mårdhundsprojektet.

– Men jag har också studerat instruktionsvideor där man opererat illrar, som påminner en del om mårdar. I grunden gör vi ju samma ingrepp på andra djurslag som hundar, katter och kaniner, säger Jakob Svensson.

När samtliga är redo flyttas den första stenmården över till en mindre bur så att Alexandra Hansson kan söva djuret utan att det biter henne. När den sover fridfullt vågar alla gå fram och titta. Alexandra Hansson tvättar rent och förbereder för operation.

– Den är otroligt gullig, visst är den? Stenmårdar är väldigt fina djur, och friska. Bara en enda av dem vi har fått in har varit sjuk – den hade lunginflammation. Det är väldigt synd att de är invasiva, säger P-A Åhlén och monterar sändaren som ser ut som ett svart halsband.

Efter en första undersökning konstaterar Jakob Svensson att det rör sig om en ung hona, troligen född i våras. Alla vi som ska vara med under själva operationen får sätta på oss munskydd, skoskydd och hårnät innan vi förflyttar oss mot operationssalen.

Nu börjar det svåraste.

Fredrik Dahl är forskare i viltekologi på Grimsö forskningsstation vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han utför tillämpad forskning tillsammans med Jägareförbundet. I arbetet med invasiva främmande arter är P-A Ahlén ansvarig för förvaltningen och Fredrik Dahl för forskningen. De har också fått förstärkning i form av viltforskaren Malin Aronsson. De jobbar med så kallad adaptiv förvaltning, där de skaffar ny kunskap genom forskning och förbättrar förvaltningen samtidigt som den fortgår. De samarbetar också med ett flertal experter i andra länder. Inte minst för att spara tid. När det kommer till invasiva främmande djurarter är tid ofta en avgörande faktor.

– Om man skulle börja att forska i fem år innan man satte i gång med förvaltningen så skulle det aldrig fungera. Man måste agera direkt om man ska ha någon chans. Utan förvaltningen av mårdhund skulle det finnas minst 10 000 mårdhundar i Sverige i dag. Nu finns det kanske ett tiotal djur, säger Fredrik Dahl.

I projektet har det skrivits ett antal vetenskapliga artiklar genom åren. Han lyfter särskilt en studie från Norrbottens skärgård där de undersökte vad som händer när mårdhunden når viktiga fågelhäckningsöar.

– Mårdhunden älskar vatten och simmar gärna. Men på de här öarna lägger fåglarna sina reden direkt på marken. De enda rovdjuren som naturligt funnits här är kråkfåglar, men då räcker det med att kamouflera sina bon, och skrämma bort dem om de kommer för nära. Mot en tio kilo tung mårdhund hade de inte en chans. I princip alla ägg på de här öarna åts upp. På öarna med bara naturliga rovdjur klarade sig de flesta, säger Fredrik Dahl.

Mårdhunden minskade med judasdjur

Den stora vändpunkten i förvaltningen kom med judasdjuren, ny teknik i form av viltkameror och specialtränade hundar. Då började antalet mårdhundar minska snabbt. Tack vare alla data kunde forskarna också ta reda på hur långt mårdhundarna faktiskt spred sig och upptäckte att båda könen vandrade långt, vilket innebär att spridningsfronten kan flyttas fram mycket snabbare än hos de flesta andra rovdäggdjur där oftast endast hanen sprider sig långa sträckor.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

– Ett enda judasdjur kan täcka en miljon hektar på ett år och vandrar tills den hittar en partner. Det jobbet skulle en yrkesjägare aldrig klara själv, säger Fredrik Dahl.

Han har höga förhoppningar på de sändar­försedda stenmårdarna. De kommer hjälpa dem att förbättra populationsskattningar och att förstå stenmårdens rörelsemönster.

– Vi tror att vi fått så bra kontroll över den svenska stenmårdspopulationen att vi tar bort fler än vad som föds. Men vi har inte tillräckligt med data för att säga säkert. Inte än, säger Fredrik Dahl.

Tillbaka på veterinärstationen i Kristianstad ligger den lilla håriga patienten fortfarande och sover lugnt. Precis som Jakob Svensson miss­tänkte var det bökigt att få tag i äggledarna.

– Det är ungefär så smått det kan bli – det är precis så att man klarar sig utan ett förstorings­glas, säger Jakob Svensson.

Bild: Johan Jarnestad

De hotar andra arter mest

P-A Åhlén jublar när veterinären lyckas lokalisera och snöra av båda äggledarna. Återstår bara att börja sy ihop stenmården igen. Den andra stenmården är också en hona, men betydligt äldre. Hon har troligen fött ungar och har slitna gula tänder. Alexandra Hansson fångar en loppa som P-A Åhlén lägger i sprit i ett provrör för vidare analys. Hennes underarmar är blå från en helt annan situation med en vilt protesterande hund.

– Men det ser värre ut än det är. De här lopporna gjorde betydligt ondare. Aj, vad de bits! säger hon.

När också det andra ingreppet är klart andas Jakob Svensson ut. Att hantera två stenmårdar tog längre tid än att kastrera åtta katter, men så var det också betydligt mer komplicerat. 

Stenmårdarna släpps ut där de hittades

Efter att de båda stenmårdarna sovit ruset av sig släpps de ut på samma plats som där de hittades.

När judasdjuret är steriliserat och gps-märkt släpps det ut i naturen igen av P-A Åhlén, Victor Karlsson och Marcus Jonört. Hur experimentet kommer att gå återstår att se.
Bild: Sara Mac Key

Det första judasdjuret märker först inte att transportburen är öppen, men springer snart ut med full fart och gömmer sig i ett stenröse. När stenmårdar inte bökar runt i städer gömmer de sig gärna i stenmurar och på andra steniga platser. Det andra judasdjuret är lite kallt och får värma sig lite innan det släpps ut.

– Den data vi får från de här fem djuren kommer att bli helt avgörande för alla framtida insatser, säger P-A Åhlén.

Några veckor senare tittar Fredrik Dahl för första gången på statistiken. Han konstaterar snabbt att de båda stenmårdarna rör sig i huvudsak runt Bromölla och att hemområdet är litet.

– Det var precis vad vi hade hoppats på. Nästa steg är att analysera exakt vilka kameror och träd­gårdar de besöker, hur ofta och huruvida villa­ägarna är medvetna om att de har objudna gäster om nätterna eller inte, säger Fredrik Dahl.

Också P-A Åhlén är glad över resultatet. Att stenmårdarna är stadsbundna och rör sig för­hållandevis lite underlättar det fortsatta arbetet, men nöjd kommer han inte vara förrän populationen är helt utrotad. Han räknar med att jakten på de sista stenmårdarna kommer att kräva ytterligare ett par års intensivt arbete.

– Men jag är så otroligt glad att jag slipper jobba under havsytan. Tänk alla stackare som jobbar med invasiva främmande arter i havet och försöker bli kvitt svartmunnad smörbult och stillahavsostron. På land kan vi ta bort djur utan att skada andra arter i naturen. I havet blir det extremt många ”civila offer” när du försöker hantera invasiva arter. Jag har ingen aning om hur det ska kunna lösas.

Så hanteras invasiva främmande arter

Globalt räknas invasiva främmande arter som ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden. Enligt gällande EU-förordning måste medlemsländerna hantera och helst utrota de EU-listade arter som förekommer i respektive land.

I Sverige har Naturvårdsverket gett Svenska Jägareförbundet i uppdrag att hantera alla främmande landlevande ryggradsdjur som EU har listat som invasiva. I arbetet ingår också nationellt listade arter och arter som än så länge är olistade.

Svenska Jägareförbundet jobbar med mårdhund, tvättbjörn, bisamråtta, vattensköldpadda, nilgås, sibirisk jordekorre, brun majna, mink samt alla eventuella nya invasiva arter som upptäcks i landet.

Har du sett en stenmård eller en annan misstänkt invasiv art? Hör av dig till 070-339 93 26 eller
tipsaframmandearter@jagareforbundet.se

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor