Vikingarna bedrev avancerad tandvård

Karies är äldre än människan och var lika vanligt på järnåldern som i dag. Även om processat socker inte fanns drack man mycket öl och mjöd och åt mycket bröd. Den kolhydratrika kosten bidrog till karies och hål i tänderna, men man försökte tappert få bukt med problemen.

– Det är fantastiskt hur de gjorde sitt bästa för att sköta sina tänder. De skulle ha kunnat nöja sig med att dra ut tänder som hade hål och gjorde ont, men såg ändå en nytta av att behålla tänderna. De använde tandpetare och de gjorde hål för att få bort var ur infekterade tänder, säger Carolina Bertilsson, tandläkare och forskare vid odontologiska institutionen på Sahlgrenska akademin i Göteborg.

I en studie publicerad av den vetenskapliga tidskriften PLOS undersöker hon 3 239 tänder från 133 vuxna individer begravda på en kyrkogård vid Varnhems kloster mellan Skara och Skövde. Arkeologer hittade dem i en utgrävning 2005, i samband med att de fann grundmurar till Sveriges äldsta kända stenkyrka som är från mitten av 1000-talet.

För att kunna jämföra resultatet med äldre och framtida studier valde forskarna bort mjölk- och visdomständer från materialet, men de kunde ändå konstatera att barntänderna inte hade karies. Däremot konstaterade de karies i 13 procent av de 2 329 tänder som återstod – tre av fem vuxna hade hål eller karies.

Bland dem som drabbats svårt fanns två fall där hål borrats från kronan och ner i pulpan för att släppa ut var från en infektion. På så sätt lättar man på det höga trycket som orsakar svår smärta.

Några spår efter en eventuell fyllning finns inte, och Carolina Bertilsson tror inte att det funnits någon. Att varet släppts ut har gett en direkt lindring, men sedan har det sannolikt gjort ont av och till när nya bakterier kommit in.

–  Jag har inte sett något liknande tidigare i vikingatida material eller andra studier. Det finns tidiga försök till lagningar i andra delar av världen, men i Sverige är detta den första mer avancerade behandlingen jag känner till.

Troligen borstade inte vikingarna sina tänder, vilket i extremfall skulle kunna ge spår i emaljen och det har Carolina Bertilsson inte sett. Däremot använde man tandpetare under åtminstone sen järnålder. De har hittats som gravgåvor, till och med en av metall.

Problem med tänderna kan få långtgående konsekvenser. En kvinna hade haft en stor infektion i gommen som kan ha orsakat hennes död. Infektionen hade spridit sig till benet från en kindtand i överkäken. Infektioner långt bak i munnen kan i svåra fall leda till att luftvägarna blockeras eller att sepsis, blodförgiftning, uppstår.

Två av individerna hade filat sina framtänder. Filade framtänder har arkeologer tidigare hittat i gravar med vapen, vilket kan peka på att det är krigare som gjort det för att markera att de tillhörde en exklusiv grupp. Allra vanligast tycks det ha varit på Gotland, där Carolina Bertilsson också studerat vikingatida tandstatus men på färre individer.

Ytterligare en notering är att fyra individer hade emaljpärlor. Det är en anatomisk variation där emalj formats till en liten pärla i övre delen av roten. Den är ovanlig på tänder i Sverige, men förekommer i olika urbefolkningar. Möjligen kan det peka på samiskt släktskap.

Varnhems mest kända invånare, den högättade Kata, fick sina tänder undersökta på plats. De var fina och saknade karies. Det tyder på att hon levt ett bra liv, kanske med mer varierad kost. Katas tänder var inte heller särskilt slitna, och hade inte använts vid hantverk eller annat arbete.