”Kartläggande är inte bara ett utsugarprojekt”

Ända sedan antiken har människan försökt rita kartor över världen. Staffan Bergwik, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, utforskar vår strävan efter överblick. Det är en historia med både ljusa och mörka stråk.

1 | Varför ville du skriva om överblickens historia?

– Jag är intresserad av hur sådant som vi tar för självklart går att se som historiska fenomen. Eftersom jag är vetenskapshistoriker så har jag stött på den här idén om att överblick är ett rationellt, kunskapsintensivt och förnuftigt sätt att se på världen. I dag ses det som självklart för oss att ha ett överblicksperspektiv även i vardagen, till exempel med Google earth, kartappar och väderappar, som innebär ett abstrakt och naturali­se­rat sätt att förhålla sig till världen på. Vi tänker oss att vi ser jorden framför oss, men väldigt få har ju faktiskt med egna ögon sett jorden från ovan på det där stora avståndet – ändå så är det självklart att vi förstår vad det är vi ser.

2 | När börjar överblickshistorien?

– Jag har med ett exempel i boken som är åtta tusen år gammalt, men i västerländsk idéhistorisk mening skulle jag ändå säga att överblickshistorien börjar under antiken, när de första försöken till världskartor görs av Ptolemaios och andra. Det är då som sammankopplingen mellan överblick och rationellt filosofiskt tänkande skapas. Att titta på jorden på avstånd blir ett slags filosofisk betraktelse. Överblicken skapar en andlig distans som höjer oss till ett högre tillstånd av med­vetenhet. Vardagens små oväsentliga händelser, liksom konflikter och krig, får sina rätta proportioner när de hamnar i ett större kosmiskt perspektiv. Stoiska filosofer argumenterar för att även någonting så stort som romarriket blir en liten oväsentlig del av världen om man med tankens kraft häver sig upp i världsrymden.

3 | Men begreppet överblickseffekt myntas först på 1980-talet av rymdfilosofen Frank White, om astronauters upplevelse av att se jorden på avstånd. Hur definierar du överblickseffekten?

– Man kan väl säga att jag snor begreppet från Frank White och gör det lite grann till mitt. Överblickseffekten är ett perspektivskifte, som också blir ett skifte i medvetandet, och som skapar både en insikt och en känsla. Man ser stora mönster som kan handla om världen, naturen och geografi, men också om mänskligheten. Det är nästan en fysisk, kroppslig och känslomässig erfarenhet av att se jorden från ett nytt perspektiv. Ballongresenärer, bergsbestigare, astronauter – alla pratar på olika sätt om detta.

4 | Du ser människans strävan efter överblick som ett tveeggat svärd: Det finns en drivkraft att kartlägga världen, men också en drivkraft att lägga världen under sig. Måste det ena innebära det andra?

– Att visa på den där ambivalensen är en viktig poäng. Strävan efter överblick har genererat värdefull kunskap om oss själva, om hur vi ingår i globala sammanhang, och om hur klimatet ser ut och förändras. Samtidigt finns den här baksidan av maktutövning och koloniala strävanden. Om det måste vara så? Det vet jag inte. Jag tror inte det, men jag kan konstatera att det har varit så. Den europeiska koloniala historien är välkänd och historiker har diskuterat den i flera decennier. Det har varit viktigt för mig att nyansera bilden och få fram spänningen mellan de två sidorna. Kartläggandet är inte bara ett utsugarprojekt, utan det finns också en vilja till frigörelse, insikt och kunskap.

– Även om det finns mörka stråk så är det liksom inte hela berättelsen. Jag menar att mycket av det som vi uppfattar som moraliskt bra i dag bygger på den kunskap som vi har skapat genom överblick, som solidaritet över landsgränser och gemensamma försök att lösa världsproblem. Det är svårt att tänka sig själva tanken om ett världsproblem utan den här långa historien av en vilja att se planeten just som en helhet. Empati över stora avstånd är också en dimension av överblickens historia.

5 | Varför blomstrar intresset för överblick över världen på 1800-talet?

– 1800-talet beskrivs ofta som en slags andra våg av globalism. Den första vågen är på 1600-talet, när européer upptäcker Amerika och liksom får en ny förståelse av globen. Den andra vågen av globalism på 1800-talet är en följd av att nya kommunikationstekniker gör att det går mycket fortare att färdas över stora avstånd. Det är då som järnvägen och telegrafen kommer. Plötsligt kan man nästan på minutbasis korrespondera mellan Europa och USA, och man kan resa genom USA och Europa. De här teknikerna skapar en mängd idéer om världen som en sammanhållen enhet, och georamorna är en effekt av de idéerna. Eftersom man tänker sig att man lever alltmer i en globaliserad värld, så måste människor också lära sig att förstå hela denna globaliserade värld.

6 | Berätta om georamor!

– Georamor var stora geografiska utställningar under 1800-talet. De var byggda som jättestor jordglober – de största hade en diameter på runt 20 meter. I många fall var jordens yta ritad på insidan av globen, vilket ju är helt kontraintuitivt, eftersom jordytan borde vara på utsidan, men tanken var att människor skulle gå in i globen för att därifrån kunna se hela jorden. Om man hade ritat upp jordytan på utsidan skulle man bara kunna se som mest halva jorden. Georamat är en hybrid mellan underhållning och undervisning, kan man ju säga. Det här utställningsmediet är också en attraktion som infogas i en framväxande nöjeskultur.

7 | Det är det man kallar för infotainment idag.

– Ja, verkligen. Och de uppfördes ofta i samband med världsutställningarna, som också är nya fenomen under 1800-talet. Världsutställningarna är ju ytterligare ett exempel på en pedagogisk attraktion som ska ställa ut hela världen. Där deltog representanter för de flesta nationer och sammantaget visade utställningarna upp hela civilisationen. Man visade industri, konst, folkliv och allt möjligt. Både världsutställningarna och georamorna syftade till att visa den här världen som människor levde i.

8 | Hur får vi den här överblicken i dag?

– Världsutställningar finns ju fortfarande – det var väl senast i Dubai. Och man kan ju säga att Imax-biograferna, precis som georamorna, bygger på panoramaperspektivet. Men en del av de där medieformerna har flyttat in i våra telefoner och finns i var mans ficka, till exempel genom Google earth.

9 | Det är jättebra för den som har dåligt lokalsinne.

– Absolut. Man går inte vilse, men samtidigt påverkar funktionerna oss. Jag inser att om jag jämför med min pappa så har jag inte riktigt samma överblick, till exempel över Stockholm.

När jag tar mig fram via navigatorn så ser jag punkt A och punkt B, och vägen mellan punkterna, men jag zoomar väldigt sällan ut och ser hur den här stadsdelen är relaterad till den där stadsdelen. Att navigera från punkt A till B är inte ett bra sätt att skaffa överblick egentligen.

10 | Kartorna var roligare på medeltiden, när paradiset och bibliska platser fanns inritade.

– Ja, det var ju roligt om man inte behövde hitta. Alla kartor är väl symboler i någon mening, men de medeltida kartorna är ju så uppenbart uttryck för en religiöst färgad värld. Det är Guds skapelse man visar. De är inte gjorda med uppsåtet att folk ska kunna använda dem för att hitta fram. Men då kan man ju lägga till att också vår världsuppfattning, det vi uppfattar som ett självklart sätt att titta på världen i överblick, kommer att förändras. Om 200 år är det mycket möjligt att det vi uppfattar som självklart nu ter sig som väldigt konstigt eller fel. Vi moraliserar gärna över 1880-talseuropéens koloniala rasistiska världsbild och tänker att vi är bättre och mer korrekta i dag, men det historiska studiet gör en lite mer ödmjuk inför vad man själv tar för givet.

11 | Under lång tid hade kartorna vita fläckar. Hur ser du på dem?

– Till att börja med så tycker jag man ska ha ett kritiskt förhållningssätt till idén om vita fläckar. Det är i grunden en historiskt skapad och väldigt eurocentrisk idé. Att människor inte vet någonting om en viss plats har inneburit att européer inte vet inte så mycket om den. De vita fläckarna hänger ihop med ett ­­­slags kolonial europeisk historia där man tänker sig att den vita västerlänningen är det rationellas representant, och att de som bor på de här platserna inte förmår att skaffa sig överblick, kartförståelse eller insikt om stora helheter.

12 |  Om vi ändå använder den metaforen – finns det vita fläckar i dag?

– Redan omkring år 1900 så menade man att de vita fläckarna var slut eftersom man då ansåg sig ha kartlagt hela världen. Polerna var upptäckta och de högsta bergstopparna var beskrivna, om än inte bestigna förrän på 1950-talet. Man förstod hela jordens geografi. Sedan dess finns det ju inte längre någon kontinent eller landmassa som vi inte riktigt förstår, inte kan fotografera, flyga över eller vetenskapligt studera. Men däremot kan man väl säga att vi har vita fläckar på andra sätt. Djuphaven är fortfarande okända i stora stycken. Vi kan också sägas ha vita fläckar i den meningen att det händer saker i naturen som vi inte självklart och fullt ut förstår oss på.

13 | Klimatförändringarna har gjort att överblickseffekten har fått en ny klangbotten, menar du. Hur då?

­– Klimatförändringarna visar konkret hur natur och kultur inte längre går att separera. Vår kultur är numera den största geologiska agenten på jorden. Genom att bygga och gräva förflyttar vi mer massa än vad jorden själv gör. Vår kultur finns i de geologiska sedimenten numera. Och på samma sätt så kan man inte bygga ett samhälle längre utan att tänka att naturen kommer att vara en agent. Vi måste räkna in vad som händer om havet stiger, när torkan kommer, eller när de stora stormarna kommer. Naturen är en agent i vårt samhälle. Och vårt samhälle är en agent i naturen. Med klimatförändringarna tänker jag att vi har förstått att uppdelningen mellan natur och kultur inte riktigt håller längre.

14 | Du refererar i boken till den franske filosofen och sociologen Bruno Latour, som menar att överblickseffekten har förgiftat vårt tänkande. Han förespråkar att vi måste hitta något slags ny jordbundenhet. Hur skulle det gå till?

– Det kanske är signifikativt att vi har så svårt att föreställa oss en sådan jordbundenhet. Hans poäng är ju ungefär som min, alltså att vi är så inskolade i det här distanstänkandet att vi inte kan tänka utanför det. Det är en stor västerländsk idé att det råder en distans mellan oss som människor och naturen. Naturen har under lång tid – inte av alla, men som en dominerande idé – betraktats som en form av bakgrund, som någonting vi kan studera, och som är avskilt från kulturen, samhället och politiken. Om vi tänker på politik så handlar det ofta om det mänskliga samhället, till exempel om vi ska vi höja skatter eller inte. Den här jordbundenheten är då en idé om att ta bort föreställningen om distansen och i stället försöka tänka kring oss själva som att vi lever i en intim relation till naturen och till den plats som möjliggör vårt liv. Bruno Latour diskuterar betydelsen av biosfären som en grundläggande förutsättning för mänskligt liv. Biosfären är alltså inte en bakgrund, utan något vi är sammankopplade med: Vi består ju av biosfär. Och där någonstans uppstår idén om jordbundenhet. Han kritiserar uppdelningen i natur och kultur. Och sedan har Latour också en idé om att vi, i stället för att se oss som globala världsmedborgare och distanserade till jorden, kanske snarare ska tänka på hur vi hör hemma på en viss plats.

15 | Varför har du dedicerat boken till din farmor och mormor?

– Dels därför att de var viktiga i mitt liv. Jag tillbringade mycket tid med dem under min barndom och ungdomstid. De blev gamla också, se de var med länge i mitt liv.

Båda två var starka och självständiga 1900-talskvinnor. De levde egna fullständiga liv i en period när det inte självklart var enkelt att göra det. Och, som jag skriver i dedikationen, så lärde de mig att vara nyfiken på världen på olika sätt. Mormor genom böcker – hon försåg mig med böcker hela tiden – och farmor genom bilder. Hon var konstnär och lade märke till detaljer som andra inte såg. Saker var fina och intressanta för att de såg fina och intressanta ut. Den där fascinationen för bilder och det visuella seendet fick jag fick jag från henne. Jag lärde mig att det gick att titta på världen på lite andra sätt.

16 | Vad betyder de många bilderna i din bok?

– Bilder har en jättestor inverkan på vårt sätt att tänka. Om man tar Earthrise-bilden till exempel, och vissa andra rymdbilder, så är de ju ikoniska bilder som verkligen bidragit till att forma ett slags kollektivt medvetande. På samma sätt är det med Mercator-projektionen. Bilder som är med i boken är inte med bara för att de är vackra, utan för att de har haft formativ kraft i det förflutna. De har format människors världsuppfattningar.