Begår djur självmord?

År 1882 inledde den brittiske psykologen och forskaren Conwy Lloyd Morgan en rad uppseendeväckande experiment på skorpioner. Det ansågs att om Darwins evolutionslära var sann borde självmord inte förekomma. Nu ville han testa idén genom att ta reda på om djur tog livet av sig i experiment; om skorpionerna skulle tillfoga sig själva ett dödligt stick med sin gadd när de plågades så svårt att döden borde komma som en lättnad.

Morgan torterade skorpioner på en rad grymma sätt. Han hettade upp dem i en glasflaska, lade dem på brinnande kol, dränkte dem, lade dem i brinnande alkohol, hällde syra på dem och gav dem elstötar. Han beskrev sina experiment i Nature 1883 och noterade att ingen skorpion hade försökt få slut på plågorna genom att sticka sig själv med sin gadd.

Det finns en rad invändningar mot Morgans försök, som att skorpionerna kan vara immuna mot sitt eget gift. Dessutom är ju självmord bland människor ett känt fenomen, vilket gör att man kan fråga sig varför just skorpionens beteende skulle vara principiellt avgörande för evolutionsläran.

I dag skulle hans experiment vara förbjudna av djurskyddsskäl, och hans brutala metoder väckte uppseende redan när han rapporterade sina resultat. Morgan försvarade sig med att ett av de starkaste argumenten mot Darwins evolutionsteori var tidigare rapporter om skorpionsjälvmord. Därför ansåg han att det var viktigt att bringa klarhet i frågan.

Hans poäng var att essensen i evolutionen är överlevnad och fortplantning. Självmord ter sig som en anomali, eftersom gener som ökar risken för vår egen död sållas bort av det naturliga urvalet på grund av att bärarna av dessa genvarianter oftare dör. Ändå finns det mängder av berättelser om djursuicid. Några av dem handlar om delfiner.

John C. Lilly var en amerikansk läkare, psykoanalytiker och uppfinnare av bland annat floatingtanken, en tank där man flyter runt i saltvatten, avskärmad från sinnesintryck. Som ung läkare hade han 1949 hittat en död strandad delfin och slogs av hur stor dess hjärna var, till och med större än människans. Där startade ett intresse för att utforska delfinens mentala förmågor. Det fanns vid denna tid en föreställning om att en stor hjärna betydde hög intelligens.

Nyckeln till att förstå delfinerna – och andra djur – skulle vara att kunna prata med dem, alltså så som folk talar med varandra, tänkte Lilly. Han föreställde sig en framtid inom bara ett par årtionden där människor och delfiner pratade med varandra och att FN skulle ha en plats för delfiner där de kunde ge goda råd kring politik och ekonomi.

På den karibiska ön Saint Thomas startade han ett delfinexperiment år 1963 med syfte att lära delfiner engelska. Delfinerna bodde i ett stort akvarium inbyggt i en vacker vit villa vid havet där forskarna hade perfekta förhållanden för att studera djuren på nära håll. En kvinna i 20-årsåldern bosatt på ön, Margaret Howe Lovatt, fick jobbet att träna delfinerna. Hennes ansikte målades så att munnen skulle se ut som ett blåshål. När hon sa ”one, two, three” så pep delfinen Peter tillbaka, något som med lite god vilja kunde tolkas som en upprepning av det Lovatt hade sagt. Var de på väg att lyckas med det otroliga, att kunna prata med en annan djurart?

Forskarnas entusiasm var stor inför vad som skulle kunna vara ett historiskt genombrott. Lovatt kom med förslaget att hon och delfinen Peter skulle leva ihop dygnet runt för att öka deras möjligheter att kommunicera. Huset byggdes om för att bereda plats för de omaka två.

Experimenten gick inte framåt på det sätt de hade hoppats. Andra forskare avfärdade idéerna om att delfiner kunde lära sig engelska som nonsens och förklarade att delfinerna kunde imitera ljud likt en papegoja men knappast kunde förstå ordens betydelse. Forskningspengarna tog slut och delfinen Peter flyttades till ett akvarium i Florida.

Några veckor senare ringde John C. Lilly till Lovatt och berättade att delfinen Peter suiciderat. Delfiner andas inte automatiskt som vi människor utan måste gå upp och ta in luft genom sitt blåshål. Lilly menade att Peter låtit sig drunkna.

Lillys intresse för delfiner dog inte med Peter utan hans forskning fortsatte en bit utanför forskningens mittfåra. Han utforskade bland annat telepatisk kommunikation mellan delfiner och människor, och förblev till sin död en aktivist för delfinernas sak.

Ett annat uppmärksammat fall av djur som sägs ha tagit sina liv är den omåttligt populära delfinen Flipper från tv-serien med samma namn. Flipper var en mycket intelligent delfin som trollband en stor tv-publik. Efter seriens slut levde Flipper på Miami Seaquarium under mindre fria former. När Flipper var sjuk kallades delfintränaren Ric O’Barry in. I dokumentären The Cove berättar han: ”Hon var väldigt deprimerad. Jag kände det, jag såg det. Hon begick självmord i min famn. (…) Hon simmade in i min famn, såg mig i ögonen, tog ett djupt andetag men slutade sen andas. Jag släppte henne och hon sjönk rakt ner till botten av bassängen.” Men det finns tvivel kring vad som egentligen hände delfinerna. Hur kan man veta att de medvetet valde att sluta andas och drunkna och att de inte bara dog eller var svårt sjuka och därför sjönk till botten?

Lämlar, det lilla arktiska pälsdjuret, har också påståtts begå självmord. Bilder på horder som stormar ner från klippor och störtar i havet mot sin död spriddes i Disney-dokumentären White Wilderness. Den sades visa lämlarnas mytomspunna mass-suicid. Senare uppdagades det att filmskaparna själva kastat lämlarna i havet. Men det finns också en naturlig förklaring till att lämlar ibland hoppar i vatten – de kan nämligen simma. Lämlar ökar starkt i antal omkring vart fjärde år och då kan en del av dem migrera.

Att de kända anekdotiska berättelserna om djursuicid inte håller är inte bevis att ett djur aldrig någonsin suiciderat. Men om nu djur suiciderade ungefär lika ofta som människor, där det utgör 1 till 1,5 procent av alla dödsfall, borde det finnas väldigt många fler rapporter om det. Det finns till exempel över 30 miljarder kycklingar just nu, och bara i EU finns omkring 78 miljoner katter och 67 miljoner hundar. Om suicid var vanligt hos djur borde det ses hela tiden.

När ett bi sticker någon så fastnar gadden och biet dör. Det är en av de insekter som dör som en följd av en försvarsmekanism. Men det är bara sterila arbetsbin som gör så, inte andra bin som kan föröka sig. De är alltså i någon mening evolutionära undantag, och syftet med beteendet är inte självutplåning och faller därför utanför definitionen av suicid. Ett annat exempel är de exploderande myror som förkommer i Sydostasien. De kan explodera för att försvara sig och då sprida ett gift mot det angripande djuret. De dör på kuppen, men skyddar sina artfränder. Även här är inte det primära syftet att dö, utan försvar.

Djur verkar alltså inte ha självmord bland sina möjliga beteenden. Dessutom tycks suicid kräva en mänsklig hjärna som är utvecklad: Suicid är extremt ovanligt hos barn under 10 år. I Sverige har det bara hänt någon gång under de senaste 25 åren. Det verkar också som att personer med en betydande intellektuell funktionsnedsättning därigenom har ett skydd mot suicid. Sammantaget finns det mycket som pekar på att det finns något i just människor som gör att suicid förekommer. Varför?

Under människans utveckling har vi fått avancerade kognitiva förmågor, som självreflektion och att vi kan föreställa oss framtiden. Vi kan jämföra våra egna förväntningar med bilden av hur andra har det. Vi kan känna mening och förlust av mening. Att kunna känna smärta, både fysisk och psykisk, fungerar som ett skydd mot faror och är värdefullt för vår överlevnad. Men att kunna uppleva hemsk smärta tillsammans med förmågan att förstå dödlighet, öppnar upp för självmord.

Det finns inga belägg i forskningen för att djur har någon uppfattning om dödlighet som koncept, även om vi kanske gärna vill tro det. Djur klarar sig bra utan den kunskapen.

För oss människor innebär den utvecklade Homo sapiens-hjärnan att vi kan välja att leva eller dö. Vi kan förstå att döden finns, förstå att döden för oss personligen innebär jagets utplåning, och vi kan förstå konceptet självmord. Självmord är alltså i någon mening ett pris vi får betala för de fantastiska saker som hjärnan har utvecklat. Språk. Symboler. Abstraktion och hypotetiskt tänkande.

Om vi tänker oss livets historia som ett dygn så har vi bara haft dessa kognitiva förmågor i en enda minut. Det som skiljer vår hjärna från tidigare mänskliga arter och djur är inte storleken, utan hur hjärnan är uppbyggd.

Vår hjärna väger cirka 2 procent av vår kroppsvikt men kräver 20 procent av kroppens energi och hälften av allt blodsocker. Trots att det förhållandevis stora huvudet hos nyfödda gjorde förlossningar farliga så var det värt det, eftersom hjärnan gav människan en intelligens på en helt ny nivå. Men även neandertalarna hade stora hjärnor och John C. Lillys misslyckade experiment med delfiner, ett djur med större hjärna än vad vi har, visar att storlek inte är det enda av betydelse.

Jämfört med andra arter har vår hjärna större pann- och hjässlober, nya typer av nervceller och en ny organisation. Kanske kan man säga att människans dominans på jorden är bevis på vilken otrolig kraft denna förändring av hjärnan inneburit. Tillsammans väger vi människor i dag tio gånger mer än alla vilda däggdjur. Våra genetiska släktingar schimpanserna är en hotad art och lever bara i begränsade delar av Afrika, trängda av oss. Vi människor har däremot visat oss vara extremt anpassningsbara och kan leva såväl på Grönlands is som i heta öknar. Den enda art som hotar oss är vår egen.

Möjligheten att avstå från att leva är något som förenar oss alla. Spår av självmord finns i alla kulturer genom de förbud som kringgärdat det. Det verkar troligt att fenomenet fanns redan innan Homo sapiens vandrade ut ur Afrika för cirka 50 000 år sedan eftersom suicid är spritt i tidiga kulturer över hela världen. Det finns inget mer smärtfritt än att vara död, i alla fall för den döde. Eftersom alla människor möter väldigt smärtsamma saker under sitt liv kan man fråga sig vad det är som gör att inte alla använder sig av off-knappen? Nästan alla människor har tänkt på att ta livet av sig, och många har haft självmordstankar utan att agera på dem.

Intåget av suicid i mänsklighetens historia måste rimligen ha följts av antisuicidala mekanismer – om det blev för spritt skulle det annars leda till allas utplåning. Vad är det då som stoppar oss?

Evolutionen behöver två saker för att fungera: variation, alltså att människor är olika, och tid. Med tiden kommer det naturliga urvalet att förändra människoarten utifrån vilka genetiska varianter som förs vidare till nästa generation. Det är viktigt att framhålla att evolutionen inte är en idé eller ideologi. Evolutionen tänker inte, har ingen agenda, utan på samma sätt som gravitationen får äpplet att falla från trädet till marken så finns evolutionen där.

Om det enda som betydde något var att människan aldrig någonsin kunde suicidera kan man tänka sig att vi borde utvecklas tillbaka till en mindre begåvad varelse som inte förstår att döden finns. Det skulle skydda oss mot suicid. Men det skulle vara till ett enormt pris: att vi blev en radikalt mindre intelligent art.

Exempel på mekanismer vi har för att hålla suicidtankar i schack är att den psykiska smärta vi känner ger med sig, att man kan leva med den. Att vi kan distrahera oss. Att vi kan finna mening i lidande, se ett sammanhang där smärta kan få finnas. Finna mening i att leva, trots smärta.

Ett annat antisuicidalt försvar skulle också kunna vara att vi ofta tappar energi när vi har suicidtankar, vilket liknar hur vi blir under en depression, där vi får svårt att uppbåda kraft att företa oss saker, något som försvårar både planeringen och utförandet av självmordet. Det är bland psykiater välkänt att vissa patienter först när de mår bättre av antidepressiva så att säga får tillräckligt med energi för att ta sitt liv.

Det är tydligt att vi inte med lätthet slår av livet genom självmord. Inte ens fångarna i Auschwitz kastade sig på elstängslen för att dö och på så sätt slippa ytterligare plågor. Några gjorde det, men de allra flesta avstod. Vi har en förmåga till uthållighet och långsiktighet, att klara av saker som innebär olika typer av smärta i stunden. Att föda barn. Att träna i timmar för ett maraton. Att stå ut med plågsamma sjukdomar och behandlingar. Att uthärda ensamhet, att bli avvisad eller utstå krig. Denna förmåga att se ljuset i tunneln är en av de saker som den deprimerade suicidala personen ofta saknar, det finns inget ljus där borta.

Att förstå fenomenet självmord som ett unikt mänskligt beteende, en evolutionär biprodukt, kan kanske ge oss en ödmjukhet inför det svårbegripliga och väldigt smärtsamma som ett enskilt självmord är. Det river upp den sociala väven av tillhörighet som omger oss och leder ofrånkomligen till att de efterlevande lägger ett pussel för att förstå varför det hände. Att suicid är ett unikt mänskligt beteende betyder inte att det är oundvikligt. Tvärtom finns det otaliga personliga berättelser från de som överlevt suicidförsök och hittat tillbaka till livet, och Sverige är ett av många länder där suicid nu är betydligt mindre vanligt än för en generation sedan. Det finns hopp.