Vem har rätt till museernas samlingar?

Lenise Batista letade särskilt efter sitt folks träbänkar. Hon hade kommit från Brasilien till Göteborg för att hjälpa till att inventera Världskulturmuseets omfattande samlingar från Amazonas regnskog. Delar av materialet skulle nu fotograferas inom ett projekt för digital återlämning, där ursprungliga ägare får till­gång till sina kulturers objekt online. Hon ville förhindra att de ceremoniella bänkarna avbildades.

Träbänkarna används traditionellt till spå­domar och svartkonst. I ceremonin Kayka Aramteman påstås de frambringa död och olycka åt palikurfolkets motståndare i krig och ingen annan än shamanen, Ihamwi, får sitta på dem. Baserat på drömmar täljer han bänkarna till fåglar, sköld­paddor, ormar, armadillor och kajmaner. Genom rituell sång får de kraft av djurens andar. Skulpturerna måste enligt seden respekteras och om en gäst nuddar en bänk, eller passerar förbi den, sägs det att hon kommer att dö. Bänkarna sägs vara särskilt farliga för barn.

Efter tre veckor hittade Lenise Batista fem av bänkarna i en glasmonter i barnutställningen ”Tillsammans”. Museet hade tagit fasta enbart på deras form och placerat dem i en avdelning för avslappning. I en folder tillfrågades besökarna: ”Vem har vilat på de här föremålen och hur?” Alldeles intill hängde en stor hängmatta, ljuset var dämpat och vaggvisan ”Tussa lulla litet barn” spelade sövande i högtalarna med textraden ”inga faror lurar här i mörkret kan jag lova”. 

Lenise Batista började gråta. 

– Jag blev helt chockad. Det är så totalt respektlöst, och det är farligt för barnen som besöker utställningen. Jag krävde att bänkarna omedelbart skulle tas bort därifrån, säger hon på telefon från orten Oiapoque i norra Brasilien på gränsen mot Franska Guyana. 

Försöken att flytta bänkarna inleddes våren 2023 och pågår fortfarande, ett och ett halvt år senare. Objekten ses som statlig svensk egendom, efter att de köpts av den tyske upptäcktsresanden Curt Nimuendajú för 100 år sedan, och det är inte helt enkelt att flytta dem från en permanent utställning.

– Vi får väldigt många synpunkter på våra utställningar och i det här fallet behövs ett mer systematiskt skrivet underlag för att vi ska kunna gå vidare, säger Karl Magnusson, ställföreträdande överintendent vid Statens museer för världs­kultur. 

Med rätt underlag tror han att föremålen kan omplaceras hösten 2024.

Palikurfolket överväger nu att starta en kostsam process för att få tillbaka skulpturerna till Brasilien – för att aldrig mer visa dem. Det skulle i så fall inleda ett förlopp som efter sannolikt flera år av utredningar måste avgöras av Sveriges regering. I Sverige finns ingen lag som direkt reglerar återlämnanden. I stället hanteras frågor sedan 2020 enligt två stöddokument från Riksantikvarieämbetet. Förutom utredningar kring historiskt ägarskap och insamling föreslås även analyser av föremålens betydelse för museernas samlingar och materiella helhet. Dessutom kan objektens forskningsvärde tas i beaktande, liksom deras framtid efter ett eventuellt återlämnande. I praktiken åläggs ofta mottagare att bevara föremål på ett visst sätt, och att visa dem publikt.

– Allt det där bryter mot de mänskliga rättig­heterna. Att ta hänsyn till svenska museers behov är tondövt och ignorerar att urfolks föremål tagits genom folkmord, assimilering och kolonial ockupation, säger Shannon O’Loughlin.

Hon är chefsjurist och verksamhetsansvarig på Association on American Indian Affairs i USA. Där drev hennes organisation nyligen igenom hårda lagändringar med långtgående konsekvenser för hundratals museer, arkiv och universitet.

Situationen är del av en allt hetare internationell debatt. 

Konflikter kring ägarskap och tolkningsföreträde är vanliga på museer runt om i världen. I frågans botten ligger det faktum att en stor del av samlingarna förts till museer i tider av extrema maktskillnader och institutionaliserad rasism.

– Museerna som europeiska institutioner är från början sammantvinnade med kolonialismen som europeiskt projekt. Sprungna ur ett kolonialt tänkande bidrog de till att forma och förmedla en kolonial världsbild. I princip är det därmed omöjligt att avkolonisera museerna, säger Mårten Snickare, som är professor i konsthistoria vid Stockholms universitet.

Han syftar inte bara på etnografiska museer utan även exempelvis konst- och historiska museer, som i regel bygger på västerländska tolkningar av vad som anses vara konst och relevant historia. Mårten Snickare ser avkolonisering som en på­gående serie försök utan nåbart slutmål. 

– Vi kommer aldrig kunna säga att vi har av­koloniserat Etnografiska museet, eller något annat museum, men vi måste öppna upp museerna för initiativ, processer och experiment i den riktningen. 

Mårten Snickares forskning om svenska museers koloniala samlingar ligger nu delvis till grund för en högaktuell satsning på Statens museer för världskultur. Projektet ”Att väcka föremålen till liv” löper över tre år med syfte att ”utmana museernas koloniala historier”. Myndighetens fyra museer – Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet i Stockholm, och Världskulturmuseet i Göteborg – öppnar 2025 med var sin ”provokation” som enligt projektbeskrivningen ”med avstamp i specifika föremål, leder vidare in i de svåra frågorna”. På Etnografiska museet skapas samtidigt den nya basutställningen ”En kolonial historia” och på Världskulturmuseet byggs en utställning om återlämnande, kolonialism och försoning.

Mårten Snickare och idéhistorikern Linda Andersson Burnett vid Uppsala universitet är knutna till projektet som externa forskare och har under våren hållit seminarier för personalen om kolonialism, materialitet och agens. Mårten Snickare berättar om de olika versioner av våld som påverkat föremålen. Från fysiskt våld som sönderslagning, bränning, stöld och märkning till mer subtila men väl så kraftfulla former, som katalogisering in i västerländska arkivsystem, och epistemologiskt våld: när folk fråntas rätten att själva tolka och skapa kunskap kring sina kulturers föremål, och när deras kunskap ignoreras. 

– Det finns en idé om en lärd västerländsk museiman som har svaret på vad objekten i samlingarna betyder. Den bilden är del av det koloniala arvet och nu hoppas jag att museerna blir mer ödmjuka och lär sig mer av de koloniserade och de ursprungsfolk som en gång skapat och brukat dem, säger Mårten Snickare.

Etnografiska museets nya basutställning byggs kring föremål som ska vittna om samlandets koloniala förflutna. Ett av dem är en modern samisk ceremonitrumma av björk och renskinn skapad 1999. Trumman står i kontrast till de möjligen tusen­tals trummor som konfiskerades och förstördes på 1600- och 1700-talet. Då tvingades samer till kristendom och svenskhet och användandet av en ceremonitrumma kunde, som Mårten Snickare visar, leda till bränning på bål. Sveriges kolonisering av Sápmi är en ofta förbisedd brutal berättelse, säger han.

Parallellt med skapandet av utställningen pågår nu ”Sanningskommissionen för det samiska folket”, en statlig utredning med syfte att förstå och sprida kunskap om Sveriges historiska politik i Sápmi. Arbetet ska presenteras 2025 och förväntas bland annat klargöra agerandet från Lappväsendet, en tidigare myndighet som ledde tvångsförflyttningar på 1920–1930-talet, och den så kallade ”lapp ska vara lapp”-politiken då ren­drivande samer hindrades från att bygga fasta bosättningar och ta upp jordbruk. Utredningen ska även granska den assimileringspolitik som bedrevs mot skogssamer, som i dag ofta förlorat språk, kultur och historia.

Samiska objekt togs till museer, bland annat genom stöld och uppgrävning av gravar och ceremoni­platser. Den största samlingen offergåvor finns på Historiska museet i Stockholm. En kontroversiell samling hanteras av Uppsala universitet och visar fotografier på nakna samer som ingick i Rasbiologiska institutets forskning på 1930-talet. Här har krav höjts på att begränsa offentlighetsprincipen för att respektera efter­levande.

– Allt det där skulle vara viktigt att få med i en utställning om avkolonisering, säger Kerstin Andersson, som har anor i Gällivare skogssameby och är styrelseledamot i Amnesty Sápmi, där hon är engagerad i kulturarvsfrågor. 

Amnesty Sápmi är en av organisationerna som medverkat i en utredning av Riksantikvarie­ämbetet kring förutsättningar för återlämning av samiska föremål och mänskliga kvarlevor. Samiska skelett och kranier finns på minst elva svenska museer. Slutrapporten kom i våras och föreslår exempelvis att regeringen inrättar en sam­ordningsfunktion för återlämnande och hjälper till med kostnaderna för att driva ärenden.

– Det har rört sig mycket i dessa frågor de senaste åren, säger Carl-Gösta Ojala, som forskar om återlämnande av samiska och tornedalska kvarlevor vid Uppsala universitet.  

Han menar att en vändpunkt kom 2017 då regeringen i sin proposition till kulturarvspolitik skrev att: ”Utgångspunkten bör vara att den svenska praktiken ska vara föredömlig i dessa avseenden sett ur ett internationellt perspektiv.” 

– Det är ett ambitiöst mål att vi ska ligga i inter­nationell framkant, men det är långt kvar dit, säger han. 

Carl-Gösta Ojala efterlyser en diskussion om kulturarvet som även involverar mer kontroversiella frågor såsom landrättigheter. Han säger att Sverige sedan 1600-talet bedrivit gruvbrytning på samisk mark och att frågan, i takt med dagens behov av sällsynta jordartsmetaller som finns i delvis samma områden, blivit mycket aktuell. 

– Det går inte att separera frågorna, vilket illustreras av Norge, där diskussionen kring både landrättigheter och kulturella rättigheter kommit längre än i Sverige. Där har Sametinget nu både resurser och beslutsrätt i en lång rad frågor, inklusive kulturarv, säger Carl-Gösta Ojala. 

Han önskar att de kommande utställningarna får konkreta resultat.

– Jag hoppas att de kan sätta koloniseringen av Sápmi i ett större sammanhang. Och att det inte bara blir fina ord, utan att de även tar konsekvenserna, säger han.

I Etnografiska museets entré planeras en av ”provokationerna” i form av en tomahawk, en nordamerikansk yxa av trä, järn, läder, hjorthår, lim och wampum: pärlor av snäckskal och glas. Den kommer från en annan tidigare svensk koloni, Nova Suecia, vid Delawarefloden i nordöstra USA och har också ingått i Mårten Snickares forskning. Yxan togs sannolikt från susquehannock- eller lenapefolket av kolonins guvernör Johan Printz före 1655. Sedan dess har den visats i flera svenska utställningar där den, enligt Mårten Snickare, konsekvent reducerats genom ett ensidigt berättande av dess historia. 

– Materialen i yxan har till exempel inslag från både Nordamerika och Europa, vilket visar på en tidig blandning mellan kulturerna. Jag hoppas att det går att visa en sådan komplexitet i utställningen, säger han. 

Mårten Snickare har diskuterat frågan med forskare med urfolksbakgrund i USA. Han har dock inte tidigare sökt information eller samtycke från ättlingar till susquehannock- och lenape­folken, vilket nu kritiseras från andra sidan Atlanten.

Shannon O’Loughlin på Association on American Indian Affairs ger juridiskt stöd i kulturarvsfrågor åt 574 federalt erkända, och omkring 400 icke erkända, urfolksnationer i USA. Hon tillhör folket Choctaw i Oklahoma och utsågs av president Barack Obama som första nordamerikanska urfolksperson till att ingå i landets kulturarvskommitté 2015 – hon sparkades fyra år senare av president Donald Trump.

Shannon O’Loughlin suckar när F&F berättar om tomahawken i den svenska utställningen.

– Det är en mycket dålig idé. Jag skulle inte gå och se en sådan utställning, säger hon. 

Att museet ens planerar att visa objekt som toma­hawken utan att först ha säkrat samarbete med ledningen för till exempel Lenape Indian Tribe of Delaware och många andra grupper är, enligt henne, bevis på att de inte tycks vara intresserade av att skildra verkliga historier från folken varifrån objekten kom.

– Om Statens museer för världskultur vill använda ordet ”avkolonisering” borde det vara dessa grupper – inte museernas personal och associerade forskare – som skapar utställningarna och berättar om den faktiska betydelsen och historien kring föremålen och sina liv, säger hon.

Även tidigare personal på museet är kritisk. Martin Schultz har varit kurator för Nordamerika på Etnografiska museet. 

– Att förlita sig på enskilda forskares berättelser kring objekten räcker inte. Det är ett komplext arbete att prata med alla inblandade, i det här fallet hundratals år senare, men det finns ingen annan väg. Det handlar om respekt och transparens, säger han.

Rani Kasapi är avdelningschef för innehåll och lärande på Statens museer för världskultur. Hon säger att det är just detta förankringsarbete som nu tar vid. Museerna kommer under hösten ta kontakt med berörda grupper och hon framhåller att den processen är otroligt viktig.

– Det finns mycket som kan kritiseras på museer som våra, det är ju precis därför vi gör de här ut­ställ­ningarna, säger hon.

Shannon O’Loughlins kritik stannar dock inte vid svenska museers praktiker. Hon säger att Sverige är ett särskilt svårt land när det gäller återlämnanden och citerar vad hon uppfattar som allvarliga motsättningar i offentliga svenska stöddokument. Framför allt är hon kritisk till att Riksantikvarieämbetet betonar att hänsyn kan tas till svenska samlingar och materiella helheter, liksom forskningsvärden och objektens framtid efter återlämnande. 

– Sverige tycks uppfatta att landets institutioner har rätt att tolka de mänskliga rättigheterna, enligt FN:s urfolksdeklaration, som de vill, säger hon.

Enligt deklarationen, ett icke juridiskt bindande dokument som Sverige skrev under 2007, ska stater underlätta tillgång och/eller återlämnande av ceremoniella objekt och mänskliga kvarlevor genom rättvisa, transparenta och effektiva mekanismer som utvecklats tillsammans med påverkade grupper.

Ingela Chef Holmberg, enhetschef på Riksantikvarieämbetet, hänvisar till att myndigheten följt regeringens uppdrag och att deras stöddokument uppmuntrar till en respektfull dialog mellan alla olika parter.

– Vi nämner sådant som museerna kan tänka på i en stor mängd olika situationer, inte bara då det gäller urfolk. Sedan är det upp till museerna att fatta självständiga beslut, säger Ingela Chef Holmberg. 

Hon betonar att inga svenska lagar förhindrar återlämnande, och att myndigheten inte haft i uppdrag att beakta internationella förhållanden när stöddokumenten togs fram.

I USA bidrog Shannon O’Loughlin och Association on American Indian Affairs förra året till en rejäl skärpning av vad som redan ansågs vara världens hårdaste lagstiftning om återlämnande: Native American graves protection and repatriation act, förkortad Nagpra. Lagen gav 1990 tillbaka fullt ägarskap av mänskliga kvarlevor och ceremoniella objekt från offentligt ägd mark i USA till federalt erkända urfolksgrupper. Under lagens första tre decennier lämnades 92 000 mänskliga kvarlevor och 1,9 miljoner ceremoniella föremål tillbaka. Men museer och arkiv hittade kryphål och fort­farande väntar hundratusentals föremål och drygt 100 000 kvarlevor på återlämning eller samarbete kring bevarande och forskning. 

Med de uppdaterade reglerna tvingas institutioner garantera samtycke från alla objekts ursprungliga ägare eller deras ättlingar, innan de får användas för utställningar, offentlig visning eller forskning. Bevisbördan ligger på institutionerna som – utan anmodan – måste visa att bruket av föremål de disponerar överenskommits genom ”fritt, föregående och informerat samtycke.” Muse­er, arkiv och universitet har nu fem år på sig att lösa situationen under hot om stränga böter.

När reglerna trädde i kraft i januari i år stängde utställningar på naturhistoriska och antropologiska museer i New York, Washington D.C., Cleveland, Seattle, Boston, Denver och flera andra platser. ”De salar vi nu stänger är rester från en era när museer som vårt inte respekterade värderingarna, perspektiven eller ens mänskligheten hos ursprungsfolk. Handlingar som nu kan förefalla plötsliga för somliga, verkar kraftfullt försenade för andra”, skrev Sean Decatur, chef för American museum of natural history i New York, i ett pressmeddelande. Hans museum, ett av världens största med fem miljoner årliga besökare, skärmade samtidigt av två stora utställningar om USA:s urfolk med över tusen objekt.

Det fanns inledningsvis oro för att lag­skärpningen skulle begränsa möjligheterna till forskning. Men museets forskningschef Cheryl Hayashi tillbakavisar farhågorna. Hon säger att många urfolksgrupper vill samverka och att reglerna öppnar för nya partnerskap. 

– Lagen innebär en kraftfull förbättring av våra arbetsrutiner, säger hon till F&F.

Cheryl Hayashi och Kathryn Sabella, nytillträdd chef för museets arbete med Nagpra, berättar hur museet nu måste säkra medgivande för användning eller återlämnande av de kanske tiotusentals objekt (museet vet ännu inte hur många föremål det handlar om) som omfattas av lagen. De medger att det innebär mer arbete. Fyra nya tjänster skapas och dessutom är museets jurister, forskare, utställningspersonal och pedagoger inblandade. Det finns ännu ingen tidsplan för när utställningarna kommer vara i gång igen – i en helt annan form än tidigare.  

Kathryn Sabella beskriver hur arbetet ändrats. 

– När vi tog emot besökare från urfolksgrupper för ett år sedan besvarade vi deras frågor och diskuterade enskilda objekt i samlingarna. I dag har vi grundläggande samtal om hela materialet och berättelserna på en fundamentalt annan nivå och med ett annat djup. Det här omdefinierar hela museets roll och vi får tillgång till kunskap som vi inte hade tidigare, säger hon. 

De nya reglerna gäller bara material från urfolk i USA men synsättet påverkar hela museets arbete med samtliga utställningar, säger Cheryl Hayashi. 

– Det här är en del i vår nya strategiska plan. Den strängare lagstiftningen förändrar förutsättningarna, inte bara för nordamerikanska objekt utan när det gäller alla samlingar. 

I oktober öppnar American museum of natural history en ny liten utställning som förklarar lagstiftningen, och museets pedagogiska avdelning arbetar med uppdaterat skolmaterial om iroquuois, mohegans, cheyenne, arapaho och andra folk som fortfarande bor i dagens USA. De stängda utställningarna var under decennier viktiga för skolbesök och museet har ingen avsikt att sluta berätta om nordamerikanska urfolk. 

– Men vi måste nu göra det på ett långt bättre sätt, och inkludera alla inblandade för allt vi visar, säger Cheryl Hayashi. 

Karl Magnusson, ställföreträdande överintendent vid Statens museer för världskultur, vill inte se Nagpra-liknande lagstiftning i Sverige.

– Min åsikt är att vi ska bevara friheten att tolka objekt utifrån så många utgångspunkter som möjligt, och då kan lagar som Nagpra bli begränsande, säger han.

Karl Magnusson menar att museets roll i sam­hället bygger på en vetenskaplig kunskapstradition som bör kombineras med lyhördhet och dialog i relation till andra traditioner. Han är samtidigt rädd att lagstiftning som ger vissa grupper större rätt än andra skulle begränsa tolkningsutrymmet kring kulturarv.

–  Med allt starkare nationalism och etniska förbehåll riskerar mångfalden av röster att minska på ett sätt som är oroande.

Motsättningen mellan den svenska och amerikanska synen klargörs av Liv Nilsson Stutz. Hon är professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet där hon leder ett internationellt forskningsprojekt om etik kring studier av mänskliga kvarlevor. Hon har tidigare forskat om återlämningsfrågor. Liv Nilsson Stutz har arbetat 13 år i USA och har förståelse för de olika perspektiven. Hon förklarar hur all mark i USA, liksom i flera andra länder, har tagits från urfolk och att nästan alla arkeologiska utgrävningar har koppling till en kolonial maktstruktur. Urfolk i dessa länder försöker nu återskapa sin historia och stora delar av sin identitet. 

– I Sverige ser vi i stället arkeologi som en djupdykning i vår egen nationella berättelse. Vi gräver oftast i vad vi ser som vår egen historia. Här kan vi jobba i en tradition av inkludering och fri tolkning och är obekväma med att ge tolkningsföreträde till en viss etnisk grupp. Vi har därför haft svårt att förstå koloniserade folks perspektiv. 

Hon säger att den svenska nationella bilden inte gäller i samiska områden. 

– Deras situation är väldigt lik urfolkens i USA. 

Och dessutom, menar hon, har vi mycket att lära kring hur vi hanterar de objekt som inte kommer från utgrävningar i Sverige. Hon ser Nagpra som en föregångare. 

– Vi har mycket att lära av det arbete som nu görs av amerikanska museer och arkiv. 

Tillbaka i barnutställningen ”Tillsammans” på Världskulturmuseet i Göteborg. I hängmattan invid palikurfolkets skulpturer sitter Rebecca Jacobsson med dottern Eleanore och Alexandra Kihlberg med barnen Penelope och Priscilla. Rebecca Jacobsson kommer hit några gånger om året eftersom barnen älskar utställningens tusen föremål och alla detaljer. Barnen hittar på egna historier kring alla grejer, säger mammorna. Ofta i referens till Disneyfilmer.

F&F frågar om objektens ursprungliga betydelse spelar någon roll. 

– Det kan säkert vara intressant, men vi tänker inte på det, säger Rebecca Jacobsson.  

F&F fortsätter: Om det visar sig att några av föremålen tillverkats för svartkonst, och att folket som skapade dem blir bedrövade av att se dem i ett sådant här sammanhang. Skulle det förändra något? 

– Självklart, säger Alexandra Kihlberg. Då är det bara att ta bort dem. Finns det sådana saker här?