Journalisten Maja Larssons fick ett stort genomslag och en Augustprisnominering med boken Kläda blodig skjorta, som handlade om barnafödande i Sverige under 150 år. Nu har hon tagit sig an föräldrarollen. Hennes nya bok heter Föräldrarnas födelse ­– 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig.

– Jag tyckte verkligen det kändes som en helt rimlig uppföljning, så tröskeln var inte så hög. Och det kändes som ett minst lika outforskat område som förlossningar.

Vilken tid i historien tycker du är särskilt intressant i synen på föräldraskapet?

– Den som jag tyckte var allra roligast att skriva om var folkhemsbygget och den sociala ingenjörskonsten på 1930–1950-talet. Med barnavårdscentralerna, bvc, följde en helt ny typ av rådgivning. Tidigare hade den statliga föräldrarådgivningen mest handlat om att få barnen att överleva, men från 1930-talet, när bvc började införas, blir statens råd till föräldrarna väldigt handfasta. Idén var att alla föräldrar kunde bli perfekta föräldrar till perfekta barn – om de bara fick rätt manual och förutsättningar.

Vilka råd får föräldrarna under folkhemstiden?

– Det är väldigt stort fokus på att barnen ska bli självständiga genom att föräldrarna inte ska vara med dem hela tiden. Råden är detaljerade – som vilka leksaker och kläder barn ska ha, vilka tider de ska vara ute, hur kallt eller varmt det ska vara i sovrummet, hur mycket man behöver slå barn.

Vilken roll har mammorna?

– Den främsta grejen var att det alltid skulle vara en mamma hemma, vilket jag tycker är ganska fascinerande. Vid den tiden hade ju kvinnor fått befogenheter i samhället. De fick läsa på universitetet och ta vilka jobb som helst. Efter den första epoken av frigörelse skulle de ändå manas tillbaka in i hemmen för att göra sin nya jätteviktiga uppgift: att uppfostra barn och ta hand om ett hem. Och staten gör mycket för att underlätta för de här kvinnorna, genom att göra hemmen bättre och större, med bättre förvaringsmöjligheter och bättre kök.

Är det större skillnader mellan klasser än vad det är mellan olika tidsepoker?

– I vissa tider är det väldigt stor skillnad mellan klasserna, till exempel på 1800-talet, då det är helt olika typer av föräldraskap i olika samhällsklasser. När Sverige börjar urbaniseras och både män och kvinnor börjar jobba någon annanstans än hemma innebär det ett väldigt tydligt brott mot hur man tidigare hade tagit hand om barn. Att barnen skulle vara ensamma mycket och att de skulle vara i en stad – allt det där sågs ju som något väldigt dåligt. Men det är så hårt att man tyckte att allting var föräldrarnas fel och inte samhällets.

Fattiga föräldrar får utstå hård kritik.

– Ja, det finns beskrivningar från 1700- och 1800-talet av hur läkare kommer hem till familjer där det stinker, allting är fult och äckligt, och föräldrarna hånskrattar när barnen dör. Jag tror att de har tagit värsta skräckexemplen, för jag har ju hittat många exempel på att föräldrarna faktiskt tar till sig av råden och försöker bli bättre, vilket är ett tecken på att de faktiskt älskar och bryr sig om barnen. Det finns minnesskildringar där föräldrarna berättar om hur de gosar med sina småbarn till exempel, eller snidar leksaker åt dem. Och många sörjer ju när barnen dör.

Det verkar ha varit väldigt riskabelt för föräldrarna att ansöka om ekonomiskt understöd från samhället.

– Ja, så väldigt mycket handlade om att läxa upp föräldrarna och att ta barnen i från dem i stället för att förbättra deras förutsättningar. Om man framstår som lat och inte riktigt orkar jobba och sätta mat på bordet till barnen, då blir man i princip omöjligförklarad. Barnen blir omhändertagna och man själv kan hamna på arbetsstuga. Samhället vill inte riktigt hjälpa ogifta mödrar, för det kunde ses som att man uppmuntrar kvinnornas lösaktiga leverne. Men att faktiskt be om hjälp är också ett sätt att visa att man bryr sig om sina barn.

När börjar staten kliva in och försöka styra upp föräldraskapet?

­– Det första är när föräldrarådgivningen införs och man placerar barnmorskor och läkare runt om i landet så att fler barn ska överleva. Ett andra steg är införandet av folkskolan i mitten av 1800-talet som gör att samhället kan börja följa hur barnen har det och sätta in åtgärder mot vissa barn som man tycker är vanartade. Det kan vara att säga till föräldrarna att de måste slå sina barn, eller så kan det vara övervakning av familjen och ytterst att ta barnen från föräldrarna och placera dem i en, som man tänkte sig, bättre miljö. Då börjar ju samhället verkligen bry sig. Sedan fortsätter det under 1900-talet med att alla kommuner blev tvungna att ha barnavårdsnämnder och barnavårdscentraler.

Hur har du tänkt kring ditt eget föräldraskap när du har skrivit boken?

– Jag har tänkt att jag är väldigt mycket en förälder av min tid. Som vanlig förälder tar man inte del av studierna om modernt föräldraskap, utan jag har mer bara utövat det, tror jag. Men nu när jag har läst på om forskningen om vår tids föräldraroll känner jag igen mig.

Vad utmärker föräldrar på 2000-talet?

– Att man är så mycket mer involverad i allting än vad ens egna föräldrar var. Det gäller hur mycket man lämnar på träningar, hur delaktig man är i skolarbetet och hur man ser på tiden tillsammans. Jag tror att jag är mycket snabbare på att sätta i gång en omgång spel med barnen än vad mina föräldrar var. Man är så rädd att barnen ska ha tråkigt.

Det finns ju en stor uppsjö av litteratur som riktar sig till föräldrar. Det kanske inte lika mycket är staten som dikterar hur vi utformar vårt föräldraskap, men vi greppar fortfarande efter den perfekta metoden för att skapa de perfekta barnen.

– Ja, det gör vi verkligen. Det finns ju så mycket råd och allt presenteras för oss ofta som väldigt viktigt. Att man ska ha ett kreativt föräldraskap, eller att man ska ha ett föräldraskap som ger självkänsla. Det finns litteratur och metoder för varje problem – ”blöjfri på tre dagar” – mycket sådant. Man förväntas vara up to date med alla de här olika metoderna och vara kompetent som förälder.

Att använda skam i barnuppfostran är inte så populärt i dag.

– Nej, uppmaningar som ”Du borde skämmas!” – det jobbar vi inte så mycket med i dag. Det handlar ofta om att man ska använda någon metod, till exempel att man ska vara lågaffektiv och reda ut efteråt vad som hände. Man ska kanske ritprata och berätta hur man kan tänka nästa gång som man ser en tjock person på stan, då kanske man inte ska peka och skrika. Skam är väl en enklare känsla att lägga på barn än att försöka få dem att förstå varför något blev fel och hur man gör för att inte göra samma sak igen.

Många tänker sig att relationen mellan förälder och barn är naturlig, men är vi mer av kulturella produkter än vi föreställer oss i vår relation till barnen?

– Ja, verkligen. Och det tror jag egentligen vi alla förstår när vi pratar med våra kompisar om hur det var när vi var barn: ”Varför gjorde våra föräldrar så, och varför gör inte vi så nu? Och hur lyckades de få oss att lyda medan vi inte får våra barn att lyda? Och varför var de aldrig med oss och lekte och varför är vi med och leker med våra barn?” Då förstår man ju att föräldraskapet inte är naturligt. Det har varit väldigt kul att gräva i de här olika tidernas kulturer kring föräldraskap.

Har du omvärderat någonting i ditt föräldraskap när du har sett tillbaka på det historiskt?

– Nu är mina barn sju och tio år gamla, så det är kanske lite sent att göra riktigt stora förändringar. Men jag har tänkt väldigt mycket på hur man värderar barns tråkiga tid. Om man bara är hemma och barnen gör någonting, medan man själv gör någonting annat. Jag har tänkt på hur viktig den tiden faktiskt är och var för kanske min farmors föräldrar eller för min farmor själv. Att som förälder inte hela tiden vara anträffbar är viktigt för ens eget välbefinnande, och säkert för barnens som lär sig att det inte alltid är någon som kan titta på deras teckningar, vara med och spela kort, eller hitta på grejer hela tiden.

Vad tror du kommer efter det engagerade och nästan lite curling-orienterade föräldraskapet som är normen i dag?

– Många tiders föräldraskap är ju en reaktion på det förra, tänker jag mig. Det är ganska tydligt under hela 1900-talet att föräldrar har fått mindre och mindre auktoritet, samtidigt som barn har fått en starkare egen röst. Frågan är hur långt den utvecklingen gå. Kanske blir våra barn den generationen som verkligen återinför något slags tydlig gränssättning och auktoritet igen?

Den tendensen finns ju i debatten om skolan, att många vill se en återgång till katederundervisning och lärare med mer auktoritet.

– Ja, verkligen. När jag föreläste nyligen kom en man fram som jobbade som kurator på en högstadieskola. Han sa att det märks på barnen i dag att de varken ser föräldrar eller lärare som auktoriteter. Allting är på något sätt förhandlingsbart och föräldrarna hör av sig och vill diskutera barnens betyg. I dag lär vi barnen att det går att förhandla och att deras röst är viktig.

Nu har du utforskat förlossning och föräldraskap – vad ska du ta dig an härnäst?

– Jag tycker att det finns många outforskade ämnen kvar som handlar om vårt vardagsliv i Sverige. Bostäder är väldigt intressant. Det är någon som har bestämt hur vi ska bo. Och så tycker jag att synen på vår ledighet och fritid är spännande, vilka krav som har funnits på den. Döden är också intressant – det finns en massa ämnen som jag tycker är kul.