Därför bråkar vi i sommarstugan

Varje sommar återkommer berättelser om fritidshuslivet – om drömmar, stugvistelser och de konflikter som kan uppstå. Det är knappast förvånande, med tanke på hur djupt rotad fritidshuskulturen är i Sverige. Faktum är att över hälften av landets befolkning har tillgång till ett fritidshus genom familj eller släkt.

För många är sommarstugan en självklar del av livet, en plats där man umgås med familj och vänner, en plats för kontinuitet, rekreation och kreativitet. I fritidshuset sker mycket av livet, eller kanske är det i alla fall där man vill att mycket av livet ska ske.

Det finns flera skäl att ha ett fritidshus, men en av de största är drömmen om en samlingsplats för familjen – både för dem som lever nu och för kommande generationer.

Det blir en plats där familjen möts och en gemensam identitet skapas. Det är vanligt att sommarstugan känns mer som det verkliga hemmet snarare än bara ett fritidsboende. Medan man kan flytta flera gånger i livet, stannar fritidshuset ofta kvar i familjen i generationer. I en föränderlig vardag ger det en trygg och fast punkt att återvända till. Många vuxna barn vill behålla en andel i fritidshuset med sina barn och framtida generationer i åtanke. Ofta delas stugor inom familjer där flera generationer använder, eller försöker använda husen tillsammans. Andelen brukare ökar därmed oftast för varje generation.

Fritidshuset kan alltså vara en plats för glädje och minnen men för många blir det också en plats för konflikter, obekväm samvaro, uteblivna drömmar och mångfaldiga och motsatta viljor, behov och värderingar. Särskilt när flera hushåll ska dela på en och samma plats. Ofta upplevs dessa konflikter som individuella problem, fyllda av skuld och skapade av svåra släktingar. Vi vill lyfta frågan från att se det som enskilda familjeproblem till att förstå det som en mer utbredd erfarenhet. Som geografer menar vi att sommarstugans komplexitet kan förstås genom rumsliga dimensioner, som skapar grogrund för både glädje och konflikt. I vårt källmaterial ingår intervjuer, medietexter och en enkät om sommarstugeanvändande i Sverige.

Genom att vistas på samma plats över årstidsväxlingar och generationer skapas starka känslomässiga band och återkommande vanor och traditioner. Samtidigt fylls platsen med minnen som bevaras och förs vidare över tid. Är kanske fritidshuset en av de mer konservativa platser som finns? I intervjuerna blir det tydligt hur de är fyllda av minnen, traditioner och dags- och årsrutiner.

Det finns ett värde i att saker ska vara på ett visst sätt för att de alltid varit det – man lär sig det från barnsben. Nyckeln ligger under andra blomkrukan, det finns procedurer för att öppna upp och stänga igen stugan för året. Det möbleras sällan om och tvättvattnet slängs på samma ställe bredvid dasset dag efter dag, år efter år. Man lär sig tycka om och värdera egna och tidigare generationers förhållningssätt. Tankarna kring fritidshuset och hur livet ska levas där inkluderar därför inte bara nutida generationer. De sträcker sig både bakåt och framåt i tiden. Detta kan vara en trygghet men också en tvångströja, inte minst för ingifta.

En betydande del av de intervjuade lyfter just att fritidshuset är en plats för att samla och hålla ihop familjen och släkten. Men detta gör också att det rent materiellt kan bli trångt i sommaridyllen. Så här kommer vi in på en väldigt tydlig, och rumslig, konflikthärd som handlar om det enkla faktum att fritidshuset som plats inte kan rymma hur många människor som helst.

Såklart kan fritidshus ha ett stort antal sovplatser men ofta är stugor och sommarhus relativt små och mindre moderna än våra permanentboenden – vilket såklart också kan vara en del av charmen och poängen med stugan. Kombinationen av enkla små kök och flera familjer gör det lätt att se möjligheterna till spänningar. Det handlar också om tid. Den svenska sommaren är underbar men kort. Antalet sommarveckor är inte oändligt och här kommer även begränsningar i lov, semestrar och annan ledig tid in. Att denna samexistens på begränsad yta under en begränsad tid kan vara utmanande framkommer i såväl intervjuer som mediematerial. 

Sommarstugan beskrivs av många av de intervjuade som platsen där de ”växte upp”. Barndomens somrar i stugan verkar ha satt djupa spår och skapat minnen av en lycklig uppväxt – något de nu vill återskapa för sina egna barn. Den äldsta föräldragenerationens känsla är också ofta att de har skapat eller upprätthållit stugan för kommande generationer. De har nu gått i pension och vill vistas mer där, gärna med sina vuxna barn och barnbarn. Samtidigt vill de själva fortsätta bestämma.

De vuxna barnen vill visserligen använda sommarstugan, men på sina egna villkor och med större kontroll över sitt användande. De tar för givet att de kommer ärva platsen, men upplever att det är oklart hur det ska gå till och att de saknar inflytande under just den period i livet när de är som mest i behov av fritidshuset. Kanske är det här den verkliga kärnan i problemet: När flera generationer delar på den trånga sommarstugan skjuts vuxenblivandet upp, och de vuxna barnen, och deras eventuella partner, blir inte fullt ut vuxna i sommarstugan.

Fritidshusen blir platser komprimerade med livets goda och onda sidor. De är fulla av minnen och subjektiva betydelser och därför ömtåliga för förändringar. Den kontinuitet som de kan innebära, som ger möjligheter till platskänsla och identitet, gör dem också problematiska när de ska användas och skötas gemensamt. Så förutom att fritidshusen kan ha stora ekonomiska värden, så kan de också vara socialt, funktionellt, känslomässigt och symboliskt viktiga. Alla dessa aspekter kan vara grogrunder för konflikter. Men kanske kan en förståelse för allt som den enkla stugan rymmer göra det lite lättare att ändå mötas och samsas i sommar.