De kallar sig kväner – och vill erkännas som urfolk

I början på 1990-talet skapades en helt ny etnisk grupp i norra Sverige. En del torne­dalingar hävdade då att de inte längre var tornedalingar utan kväner. Få hade hört talas om denna grupp tidigare. Vilka var de och hur såg deras historia ut? ”Det är solklart att de kvänspråkiga i Norge och de meänkielispråkiga som bor här är kväner”, sade förre ordföranden i Svenska tornedalingars riksförbund, Bengt Niska, när han 2015 intervjuades i det finskspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset. ”De utplånades på 1300-talet i böldpest och i strider mellan Sverige och Novgorod”, sade författaren Bengt Pohjanen i samma nyhetsprogram. Det visar hur olikartad den historiska synen på kväner har blivit.

Som historiker med särskilt fokus på Tornedalen har jag följt hur nationalstatens politik har påverkat minori­teterna i området, inte minst för att jag själv har tornedalska rötter. Jag har särskilt studerat försvenskningen av Tornedalen från sent 1700-tal och in på 1900-talet, men också de skriftliga källor som beskriver den finskspråkiga gruppens historia i övergången från forntid till medeltid. År 2020 tillsatte regeringen en sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen skulle utreda den assimileringspolitik som bedrevs av svenska staten under 1800- och 1900-talen och verka för att synliggöra minoritetens historiska erfarenheter. Jag var en av ledamöterna i kommittén och som historiker har jag försökt följa spåren bakåt: Vilka är de som omtalas som kväner i de tidiga källorna? Och varför har beskrivningarna av dem tolkats så olika?

Historieskrivningen om kvänerna har rört sig i spännvidden mellan realistiska beskrivningar och mer mytologiska skildringar. När finskspråkiga grupper i Norrbotten och norra Finland under 1700- och 1800-talet migrerade till Nordnorge kallades de av norrmännen för kvener (sv. kväner). De är i dag en nationell minoritet i Norge. Redan i senare delen av 800-talet hör vi första gången talas om dem. Det är en nordnorsk köpman och viking som då sitter vid kung Alfred av Wessex hov i södra England och berättar. Det sker vid en tid då skandinaviska vikingar är på väg att lägga under sig större delen av England. Någon vid hovet skriver ner köpmannen Ottars berättelse på fornengelska. Han uppger att han bor vid den norska Atlantkusten långt uppe i norr, och när han berättar om de folkgrupper han känner till så gläntar han på fönstret till vardagslivet i norra Europa för drygt elvahundra år sedan. Det är en unik text därför att det är en nedtecknad berättelse från järnåldern. Vid den tiden högg man i Skandinavien in enkla texter på runstenar eller ristade texter på träbitar eller stycken av näver. Ottars berättelse är den första berättelse om etniska grupper som vi har i Norden.

Norr om Ottars bosättning, där landet svängde österut, bodde enbart samer, som på norska vid den tiden kallades finnar. De fiskade och jagade säsongsvis vid Ishavet. Längre bort runt Vita havet bodde bjarmerna, ett finsk-ugriskt folk vars språk påminde om samiska. Och så berättade han om kvänerna, ett folk öster om den skandinaviska bergskedjan. De bodde norr om svearna och fiskade i fjällsjöarna där de använde lätta båtar som de bar på ryggen när de förflyttade sig mellan olika sjöar. Ibland kunde de härja bland norrmännen vid Atlantkusten, ibland anföll norrmännen dem.

Det här är första gången vi i skriftlig form hör talas om kvänerna. De dyker sedan upp i norska munkars medeltida mytologiska berättelser om hur kväner grundat Norge, eller i Snorre Sturlasons Egils saga, en tillbakablickande släkt­krönika skriven på 1200-talet. Där beskrivs hur den kunglige nordnorske sysslomannen Thorolf Skallagrimson samarbetar med kvänernas konung Faravid.

För att ytterligare späda på osäkerheten är källorna motsägelsefulla om kvänernas sociala status. I Egils saga beskrivs att de har en kung, vilket förutsätter att de betraktas som ett separat folk, eller som en från andra avvikande folkgrupp. När Olaus Magnus år 1518 reser till Torneå be­skriver han dem i stället som hjälpredor till köp­män som regelbundet åker till Norge och handlar. De har nu alltså förlorat sin status som folk, men i Olaus kartverk Carta marina, som gavs ut i lands­flykt i Italien, finns de nämnda tillsammans med birkarlarna, som var nordligt bosatta köpmän med kungligt privilegium att handla med samerna och ta upp skatt av dem.

Sedan försvinner kvänerna i historiens dis i det svenska riket. Det finns inga ortnamn vare sig i Finland eller Sverige som bygger på beteckningen ”kvän”. De nämns i Olaus Magnus portalverk Historia om de nordiska folken. I övrigt existerar inte beteckningen kvän i skriftliga svenska källor.

Under 1800- och 1900-talet kopplade särskilt finländska forskare samman kvänerna med folkgruppen kainulaiset, vilket på svenska betyder kainuborna. Kainulaisets närvaro i mestadels kustnära områden i Finland har gett upphov till många ortnamn. Finländska historiker och arkeologer menade att kväner och kainulaiset var separata beteckningar för ett och samma finska urfolk, ett folk som existerat långt innan finnarna genom erövring blev del av det svenska riket. En del historiker hävdade att kvänernas/kainulaisets välde sträckt sig från Finska viken till Ishavet. Kvänerna blev därmed indragna i en nationalistisk strid mellan svenska och finländska historiker och arkeologer om nationens etniska ursprung, en strid som pågick fram till början av 1960-talet.

Ny historisk forskning om kvänerna på 2000-talet har dekonstruerat tidigare natio­nalistiska historieskrivningar, delvis utifrån ett samiskt perspektiv, men också utifrån var ortnamn med ordet ”kainuu” är spridda i Sverige och Finland. Kalix älvdal spelar där en viktig roll. Ordet ”gaino” har använts i samiskan som beteckning för främmande folkgrupper, alltså andra folk än samer. Oftast har ”gaino” använts om skandinaver i kustområden som sysslat med jordbruk. Etymologisk forskning menar att finskans ”kainuu” har samma betydelse och haft en liknande funktion i mötet mellan finnar och skandinaver. Ortnamn med ”kainuu” samman­faller med tidiga skandinaviska bosättningsmönster längs Finlands västkust upp till Kalix älv. Där upphör de finska kainuu-namnen att användas. Den nedre delen av Kalix älv kallas av de finskspråkiga i Tornedalen för Kainuunväylä – Kainuälven, medan den övre delen kallas Kaalasväylä eller Kaalasjoki efter det samiska namnet (på svenska Kalix älv). Att den nedre delen av älven koloniserades av svensk­språkiga jordbrukare och den övre delen av finskspråkiga jordbrukare från medeltid och framåt stärker hypotesen att kainulaiset är de finsk- och samiskspråkiga folkens beteckning på svenskspråkiga.

På samma sätt verkar kvener ha varit norsk­talandes ord för finsktalande i Tornedalen. I mitten av 1700-talet berättar den norske gräns­kommissarien Peter Schnitler, efter att ha intervjuat finskspråkiga kvener i Nordnorge, att kvenerna bor i Kvenland, vilket motsvarar nutidens Tornedalen. Torne älvdal med biflöden från Bottenviken upp till norska gränsen var vid den tiden så gott som enbart samisk- och finskspråkigt. Vi kan därför inte betvivla att en norsk kven i Norge på 1700-talet, som talade finska, var detsamma som en finskspråkig person från norra Sverige eller norra Finland, ett område som då tillhörde samma rike. Vi kan sedan följa källorna bakåt i tiden.

När Olaus Magnus i början av 1500-talet be­skrev kvänerna som hjälpredor till birkarlarna måste det ha varit samma finskspråkiga be­folkning som avsågs. Tornedalen var sedan 1300-talet integrerat i det svenska riket. Inga källor talar om ett folkombyte eller språkbyte i området från medeltid till 1700-talet. Och när Snorre Sturlason på 1200-talet beskrev kvänerna som ett folk med en utsedd kung eller hövding, så kan han knappast ha avsett några andra än en finskspråkig folkgrupp.

Ottar gav i slutet av 800-talet den generella beskrivningen om kvänerna, att de bodde öster om den skandinaviska fjällkedjan och norr om svearna. Av beskrivningen förstår man att de inte kan ha varit svear och alltså inte skandinaver. Ottar skiljer också på kväner och samer, vilket utesluter att kvänerna skulle ha varit en samisk folkgrupp. Allt talar för att den nordnorska traditionen att kalla finskspråkiga för kvener har en kontinuitet från Ottars tid på 800-talet fram till 1700-talet.

Sedan 1870-talet och framåt har den vedertagna beteckningen för de meänkielitalande i Norr­botten varit tornedalingar, så när begreppet kväner började användas som en ny etnisk beteckning i Tornedalen reagerade de historiker och arkeologer som forskat i ämnet först med förvåning. Det är lätt att datera den tidpunkt då kvänerna dök upp i offentligheten i Sverige. Det var efter att FN-organet International Labour Orgnization (ILO) år 1989 antagit konvention nr 169 om urfolks och stamfolks företrädesrätt till användning av naturresurser i de länder de bodde i. Sverige har inte ratificerat konventionen men den har ändå påverkat svensk lagstiftning. Den ligger delvis till grund för Girjas-domen, som slutligen avgjordes i Högsta domstolen 2020 och gav Girjas sameby rätt att bestämma över upplåtelser av jakt och fiske på grund av urminnes hävd.

Erkännandet av samer som urfolk skedde redan 1977 och de nordiska samerna engagerade sig tidigt i det internationella FN-samarbetet kring urfolksfrågor genom World Council of Indigenous Peoples (WCIP). På 1980-talet radikaliserades den nordiska samepolitiska rörelsen i samband med Altakonflikten om vattenkraftsutbyggnad på samiska renbetesområden i Nordnorge. Det inspirerade samer i Sverige och Finland till en mer militant politisk hållning i förhållande till staten.

Frågan om rätten att använda mark och vatten har triggat fram konflikter på det lokala planet. Att kväner börjar användas som etnisk beteckning av vissa tornedalingar är kännetecknande för den era av konkurrens mellan etniska grupper som vi lever i, en nationell konkurrens som sker i en internationell kontext. De politiska motsättningarna handlar om den historiska rätten för lokal­befolkningen i den nordligaste delen av Tornedalen att använda naturen. Historiker och arkeologer har dragits in som vittnen i rättegångar där historieskrivningen används som bevis för rättig­heter till markanvändning.

Vid ingången till 2000-talet fanns tre minori­tets­beteckningar bland de meänkieli­talande: tornedalingar, kväner och lantalaiset. De var organiserade i tre separata föreningar med fokus på olika sakfrågor. Begreppet lantalaiset är en finskspråkig beteckning för bofasta jord­brukare, till skillnad från lappalaiset, som är beteckningen för renskötande samer eller samer som lever på fiske. Lantalaiset hävdade att de var tidiga bosättare ovanför lappmarksgränsen, som samerna, och krävde att de skulle ha lika rätt som samerna att utnyttja naturen. Särskilt reagerade de på att ortnamn på meänkieli änd­rats till samiska namn på moderna kartor. De upp­levde att deras meänkielispråkiga kulturarv i lokalsam­hället utplånades till förmån för samiskt kulturarv.

Kvänerna skiljer sig från de två andra minoritets­grupperingarna genom att de, i likhet med samerna, har en transnationell karaktär. I Norge har de finskspråkiga i norra Skandinavien och Finland alltid kallats kvener. När finnar från Finland och tornedalingar från Sverige i stor skala emigrerade till Nordnorge under 1700- och 1800-talet fick de som immigranter i Norge beteckningen kvener. De organiserade sig 1986 som nationell minoritet i Norska kveners forbund, men precis som i Sverige skedde en radikalisering av en del medlemmar på grund av samernas stärkta ställning som urfolk. I slutet av 1990-talet utträdde en del ur Norska kveners forbund och bildade Kvenlandsforbundet. De hävdade urfolksstatus, bland annat med hänvisning till Ottars berättelse från 800-talet.

Tornedalingar i Karesuandoområdet inspirerades av den norska kvenrörelsen. De organiserade sig först i en förening som de kallade Suonttavaara lappby med nära band till norska Kvenlandsforbundet. De skilde nu på den äldre beteckningen ”lappar” och den moderna beteckningen ”samer” och hävdade att de själva var ättlingar till lapparna. De hävdade därför att de hade en tidigare ursprungshistoria i lokalsamhället än samerna, som de menade var moderna invandrare från Norge. Senare grundade de det svenska Kvänlandsförbundet. Kvänerna i Sverige strävar uttryckligen efter att bli erkända som ett urfolk. Precis som lantalaiset riktar de stark kritik mot en upplevd statlig favorisering av samerna, särskilt vad gäller jakt- och fiskerättigheter, men också i fråga om andra platsrelaterade rättigheter.

Varken de finskspråkiga eller samiskspråkiga i norra Sverige har egna skriftliga källor som be­rättar om deras historia. Samtidigt har den egna historien kommit att spela en så stor roll i den politiska agendan på Nordkalotten, eftersom urfolksrätten kopplas till den befolkning som först varit bosatt inom området. Eftersom samernas rättigheter definieras utifrån en historieskrivning som beskriver dem som ett urfolk, så har det blivit av betydelse för de meänkielispråkiga i Sverige att lyfta fram den egna historien som lika långt tillbakasträckande i tiden som samernas historia. Det är förståeligt, men när man går så långt tillbaka i tiden är det svårt att hitta otvetydiga historiska belägg för ett visst folks närvaro och kontinuitet fram till vår tid. Många olika grupper har levt på Nordkalotten innan nationalstaterna tog form, men forskarna har olika syn på hur man ska se på samernas historia i jämförelse med andra etniska gruppers historia i området. Man kan konstatera att utifrån Ottars berättelse i slutet av 900-talet så kan norrmän, samer, kväner och bjarmer urskiljas som distinkta etniska grupper på Nordkalotten. Då hade ännu inga statsbildningar skett som innefattade detta nordliga område.

För de meänkielispråkiga tornedalingarna har frågan om det historiska ursprunget accentuerats med Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset som presenterade sitt slutbetänkande 2023. När Sverige 1809 förlorade Finland till Ryssland, blev de finskspråkiga i Tornedalen en minoritet, och som sådan har de utsatts för förtryck av staten. Med införandet av särskilda statligt finansiserade folkskolor 1888 förbjöds exempelvis barnen att tala sitt finska modersmål i skolan, ett förbud som hävdes först i slutet av 1950-talet.

Sannings- och försoningskommissionen visade att gruppen tornedalingar, kväner och lantalaiset i stor utsträckning upplever att de har berövats möjligheten att utöva de traditionella näringar som de historiskt sett har haft tillgång till, såsom ren­skötsel och jakt och fiske på liknande villkor som renskötande samer. Den i grunden rasbiologiskt utformade ren­närings­lagen från 1886 reformerades visser­ligen 1971, men bygger fortfarande på att samer och inga andra ska sköta renar. I botten på lagstiftningen från 1800-talet låg föreställningen ”lapp ska vara lapp”, alltså att samer skulle exkluderas från moderniseringen och att de skulle bevara en traditionell och nomadiserande livsstil, samtidigt som de fick juridiska rättig- heter kopplade till etnisk härkomst. Renskötselrätten, som även inklu­derar rätten till jakt och fiske, gäller bara dem som är medlemmar i en sameby.

Det finns tornedalingar som lovordar samernas framgångsrika politiska arbete och att de i arbetet med att bevara och utveckla sina språk och sin kultur har fått en särskild statlig myndighet, Sametinget, för detta. Samtidigt har en assymetrisk maktfördelning uppstått mellan olika grupper som historiskt har samexisterat mer jämbördigt.

I grunden handlar frågan om hur mycket rättigheter staten vill delegera till olika etniska grupper. Här har staten också att anpassa sig till de internationella regelverk som garanterar minoriteterna rätten att sträva efter autonomi och att uppnå politiska fördelar kopplade till internationella överenskommelser. Det är dessa regelverk som i dag driver identitetspolitiken.

Samtidigt måste staten väga in den gröna industrialiseringens nya behov och lokalbefolkningens traditionella användning av naturen. De sannings- och försoningskommissioner som har upprättats under senare år visar det spänningsfält som staten befinner sig i. Å ena sidan vill staten ge återupprättelse åt minoriteter som fråntagits mark och självbestämmande genom historien, å andra sidan riskerar indelningen i olika grupper med olika
rättigheter att orsaka nya orättvisor.

Under de senaste decennierna har vi sett hur historiker och arkeologer har tagit plats i rätts-salarna för att ge sin syn på etniska gruppers historia i norra Sverige. Problemet är att det bara finns ett fåtal skriftliga källor som kan berätta om hur landskapet befolkades av olika etniska grupper innan staten etablerade sig i norr. Att ha funnits i området innan staten är samtidigt ett av kriterierna för att definieras som ett urfolk. Därför är den äldsta historien föremål för omtolkningar och en krutdurk i nutida mark-användningskonflikter.

En sak är klar: Historieskrivningen om det förflutna fortsätter att forma framtiden.