Bockstensmannen bara ett av många lik i mossar

Den mördade Bockstensmannens sista viloplats i en mosse är inte unik. Sådana begravningar har varit betydligt vanligare än tidigare forskning visat – och orsakerna mer sällan rituella.

Publicerad

I studien ingår 1 000 daterade skelett efter människor som bland annat offrats, dumpats som mordoffer eller tagit sina liv. Lämningarna på bilden har hittats i våtmarksområdet Alken Enge i Danmark.
Bild: Peter Jensen

Mosslik förknippas ofta med människooffer, utifrån kända danska fynd som Tollundmannen, eller mord, som i svenska Bockstensmannens fall. Men nu träder en ny bild fram i och med att tidigare förbisett material analyserats i den europeiska studien Bogs, bones and bodies,

– Tidigare forskning har varit fokuserad på välbevarade mosslik som hittats med kläder och annat. Men det finns ännu fler fynd av skelett och delar av lik, och de flesta hittades innan kol14-metoden fanns. Nu kan vi dessutom titta på dna och isotoper, vi har kraftfulla datorer och kan analysera material som ingen tidigare forskat på, säger arkeologen Sophie Bergerbrant vid Göteborgs universitet, som medverkat till studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Antiquity.

Offer inte lika vanligt som man trott

En slutsats är att det är en mindre andel som har offrats än vad man tidigare trott. Den samlade bilden är betydligt mer komplicerad, framhåller Sophie Bergerbrant.

Sophie Bergerbrant
Sophie Bergerbrant, forskare vid Göteborgs universitet.
Bild: Privat

– Osteologer har nyligen undersökt skelettet av en man som hittades på 1860-talet i Everöd i Skåne intill en spjutspets från bronsåldern. Jag ville veta om det fanns ett samband. De upptäckte att han knivskurits flera gånger, sedan blivit slagen i huvudet, därefter nackad och skeletterad – de hade skrapat köttet av benen.

Varför mannen hanterats så är okänt. Men mord och olyckshändelser är enligt studien vanligare orsaker än vad tidigare forskning betonat. Självmördare har ibland också begravts i mossar eftersom de inte fått vila i vigd jord. Det har skett långt in i modern tid.

– Det finns flera fall från 1600- till 1800-talet, många på Irland, där framför allt kvinnor som begått självmord begravts i mossar på gränsen mellan två socknar, så att de ska vara i evigt limbo, säger Sophie Bergerbrant.

Gravskicket spreds genom norra Europa

Forskarna har tittat på mossfynd från 266 platser i norra Europa. Förutom kärnområdet i Danmark och södra Sverige kommer de från brittiska öarna, Nederländerna och norra Tyskland, men även Polen och Baltikum. Det handlar om över 1 000 daterade skelett efter människor som bland annat offrats, dumpats som mordoffer, begravts som avvikare, fallit offer för olyckor eller dränkt sig själva. Det är bara en liten del av alla fynd, men de flesta har aldrig daterats.

Materialet har delats in i sex faser, där den första omfattar ett fåtal 10 000 år gamla fynd. Först för 7 000 år sedan tog sådana begravningar fart i södra Skandinavien, för att ett par tusen år senare sprida sig till norra Tyskland, Nederländerna och brittiska öarna. Sedan följde en kraftig nedgång, då många begravdes i högar. Efter det kom den period då mossbegravningar blev absolut vanligast, från sen bronsålder till slutet av järnåldern – åter med stor skandinavisk övervikt. Då kom skicket in även i Polen och Baltikum.

Den sista perioden är medeltid till modern tid, då mer eller mindre skicket upphörde i Skandinavien men blev mycket vanligt på Irland och i Skottland.

Längre söderut har ytterst få mossfynd gjorts, vilket framför allt beror på att mossar inte är så vanliga som i norra Europa. Det kan också ha lett till forskningsluckor kring de mossar som finns.

Materialet har samlats i en databas, öppen för vidare forskning.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor