Anhängarna av ”flat earth theory”, liksom vaccin- och klimatskeptiker, lever inte upp till filosofins definition av en skeptiker, skriver filosofiprofessorn Henrik Lagerlund.
Bild: Getty images

De kallar sig skeptiker

Hur mycket har klimatskeptiker och vaccinskeptiker gemensamt med filosofins skeptiker? Henrik Lagerlund, professor i filosofins historia och författare till boken Skepticism, följer tvivlets trådar till antiken och tillbaka igen.

Klimatförnekelse, eller klimatskepticism som den allt för ofta kallas, är ett känt fenomen och enligt vissa undersökningar tvivlar upp emot 40 procent av USA:s befolkning på att människan ligger bakom klimatförändringarna. De tror i stället att förändringarna är naturliga och är skeptiska mot den tämligen enade vetenskapen om klimatet. På samma sätt tvivlar vaccinskeptiker på vetenskapen bakom vaccin, nu senast vaccinet mot covid-19. Så vad utmärker en äkta skeptiker?

Ordet skeptiker härstammar från det antika Grekland. Pyrrhon från Ellis brukar kallas den förste skeptikern och hans följare på 200-talet f.Kr går därför ibland under epitetet pyrrhoniker. Pyrrhon levde efter Aristoteles och var inspirerad av Demokritos, atomismens fader, men mycket mer än så vet vi inte om honom eftersom han inte skrev något. Det gick många rykten om att han ska ha förnekat sinnesintryckens pålitlighet och därför till exempel helt sonika vandrat framför ankommande hästskjutsar. Han fick tydligen flera gånger hjälp av sina elever, men levde också på grund av sin speciella inställning till omvärlden för det mesta ett tillbakadraget och lugnt liv.

Öppet sökande efter sanningen

Den kunskap vi har om dessa tidiga skeptiker kommer i stället främst från Sextus Emperikus (cirka 150 f.Kr.) Vi vet mycket lite om honom också, men vi har åtminstone en hel del text bevarad från honom. Den viktigaste skriften heter på svenska Pyrrhonska utkast och är en sammanfattning av pyrrhonismen. I den finner vi för första gången det grekiska ordet skeptikos i dess tekniska betydelse.  Ordet betyder ”en som söker” och en skeptiker är alltså en sökare, eller någon som söker efter sanningen. Av den anledningen skiljer Sextos pyrrhonismen från andra filosofiska uppfattningar under den här tiden och betonar att skepticismen som han förstår den är antidogmatisk, det vill säga den söker öppet efter sanningen och hävdar inte att den redan sitter inne med den.

Sextos beskriver skepticismen på följande sätt:

”Skepticismen är en förmåga att ställa mot varandra föreställningar och tankar på alla tänkbara sätt, genom vilken vi på grund av jämvikten hos de motstående föreställningarna och satserna kommer först till suspension av omdömet och därmed sedan till ro i sinnet.”

Skepticismen involverar alltså fyra viktiga aspekter: en förmåga att ställa motsatta föreställningar emot varandra, jämvikt mellan föreställningar, avhålla sig från trosuppfattningar (epoché), och sinnesro.

En skeptiker har förmågan att ta föreställningar och uppfattningar och skapa motsatsförhållanden mellan dem, vilket skapar jämvikt mellan dessa motsatta föreställningar. De är sålunda lika starka eller övertygande, vilket leder till omdömessuspension. Om det råder jämvikt mellan olika föreställningar och uppfattningar har vi inget skäl att välja den ena framför den andra. Det rationella är då att suspendera sitt omdöme, det vill säga avhålla sig från att anta den ena eller den andra position. Det är denna suspension som de kallar epoché på grekiska och som de menar leder till sinnesro och lugn i skeptikerns medvetande.

Antikens skeptiker tvivlade inte

I dag associerar filosofer, men även icke-filosofer, ofta ordet skepticism med tvivel. En antik skeptiker tvivlar dock inte eftersom någon som tvivlar måste hålla något för sant, men en pyrrhoniker har inga övertygelser och avhåller sig från att påstå att något är sant eller falskt. De är däremot varken relativister eller nihilister eftersom en relativist hävdar att något är sant beroende på en viss kontext och att samma sak kan vara falskt givet en annan kontext, medan en nihilist hävdar att inget är sant. Dessa är båda dogmatiska uppfattningar enligt de antika skeptikerna.

Det var i stället den kristne filosofen Augustinus (354–430) som kopplade ihop tanken på tvivel med skepticismen. För honom blev begrepp som visshet och tvivel viktiga motsatta begrepp. Han tog dem från sin syn på den kristna religionen, som talade om tvivel på Guds existens och dess motsats, nämligen visshet om Gud. Tvivel kopplas alltså i början till religiös skepticism, men blev under medeltiden en generell beskrivning av en skeptiker, det vill säga någon som tvivlar på möjligheten till sanna övertygelser och kunskap. När Pyrrhonska utkast översattes till latin under medeltiden, men framför allt under 1500-talet, blev även en pyrrhoniker någon som tvivlar, men det är alltså en felaktig tolkning av de första skeptikerna.

Det är också under medeltiden som vi hittar den första kopplingen mellan vetenskap och skepticism. Den engelska filosofen och biskopen Johannes av Salisbury (1115–1180) utvecklar skepticismen till vad man kan kalla intellektuell ödmjukhet. Det är ett tvivel på nya idéer och teorier, ett förhållningssätt enligt vilket man är skeptisk tills man har mer information eller evidens. Efter Johannes av Salisbury kom detta förhållningssätt att alltmer bli ett karaktärsdrag för en vetenskapsman. Idén utvecklas vidare under 1600-talet, främst av den franske filosofen Pierre Gassendi (1595–1655) som formulerar den vetenskapliga skepticismen. Den består av två delar; en utövare av den nya vetenskapen bör för det första tvivla på allt som gäller yttervärlden, och för det andra bör han ta erfarenheten som den enda grunden till vetenskap om naturen.

Denna positiva roll för skepticismen inom modern vetenskap finns fortfarande kvar och har kommit att bli en del av den vetenskapliga metoden. Gassendis synsätt återfinns i dag som en skeptisk attityd eller ett tvivel på nya resultat som inte har tillräckligt med evidens. Den är delvis formaliserad i peer review-processen. Det som över tid visar sig leva upp till de krav som ställs på vetenskapliga resultat är det som också blir vetenskaplig konsensus och fakta.

Tröskel för nya idéer

Det finns många historiska exempel på hur svårt det kan vara att överbrygga den tröskel som tvivlet sätter upp emot nya idéer och resultat. Ett av de mer spektakulära är Albert Einsteins relativitetsteori. När han 1915 publicerade den allmänna relativitetsteorin var större delen av vetenskapssamfundet, men även filosofer, skeptiska till hans teori. Det var inte förrän 1919, då Eddington-expeditionen lyckades mäta gravitationens påverkan på stjärnljuset, som teorin började bli accepterad. Trots det kvarstod skepticismen och när Einstein fick sitt Nobelpris 1922 var det inte för relativitetsteorin utan för sin upptäckt av lagen för den fotoelektriska effekten.

Den spridda skepticismen mot relativitetsteorin fanns kvar långt in på 1930-talet. Den var en blandning av skepticism gentemot teorin och emot Einstein själv – antisemitismen mot honom existerade inte bara i Tyskland. Det här visar hur lätt det är för den sunda vetenskapliga skepticismen att blandas ihop med andra attityder som må vara mänskliga men som inte hör till den vetenskapliga metoden.

En annan sida av denna vetenskapliga skepticism finns hos dem som numer explicit kallar sig skeptiker. De tar modern vetenskap som sin utgångspunkt och riktar sin kritik mot det de kallar pseudo-vetenskap. Denna rörelse härstammar delvis från Martin Gardners bok från 1952, In the name of science, och hans långvariga kolumn i Scientific American. Men för många är den kanadensiske magikern James Randi den mest kände skeptikern. På 1970- och 80-talet gjorde han sig känd för att avslöja pseudo-vetenskapen bakom idéer om slagrutor, spöken, medium och telekinesi. 1976 var han med och grundade Community for scientific investigations of claims of the paranormal (CSICOP) som också publicerar den välkända tidskriften Skeptical Inquirer. I Sverige fyller Vetenskap och folkbildning samma roll. Den grundades 1982 och ger ut skriften Folkvett, som har ett liknande syfte som Skeptical Inquirer.

Det är fullt möjligt att se dessa skeptikers syn på skepticism som en ren tillämpning av den skepticism som är en del av den vetenskapliga metoden. En av denna skepticisms främsta förespråkare, Michael Shermer, skriver följande i sin bok, Why people believe weird things: Pseudoscience, superstitions and other confusions of our time, från 1997:

”Nyckeln till skepticism är att kontinuerligt och med kraft tillämpa vetenskapens metoder för att navigera rätt i de förrädiska sunden mellan förnekelseskepticism och släpphänt godtrogenhet.”

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

Dumdristigt tvivel

Precis som den skepticism som vi hittar i filosofins historia syftar den samtida vetenskapliga skepticismen till någonting positivt och har ett tydligt mål, nämligen ett öppet sökande efter sanningen, och den ser den moderna vetenskapen som den enda rimliga utgångspunkten för ett sådant sökande. Den för oss alltså tillbaka till grundbetydelsen i det grekiska orden skeptikos, en sökare.

I skarp kontrast till detta står klimat- eller vaccinskeptikerna, eller för att ta ett annat spektakulärt exempel: de så kallade plattjordarna, det vill säga de som förnekar att jorden är rund. Alla dessa tre uppfattningar förnekar eller förkastar vedertagna och välgrundade vetenskapliga övertygelser, vilket får deras tvivel att framstå som enbart ett tvivlande för tvivlandets skull, det vill säga ett tvivel utan ett öppet och seriöst sökande efter sanningen. Ingen skeptiker kan acceptera en sådan position utan ser i stället på den med tvivel.

Ett vanligt försvar från dessa ”skeptiker” är att de enbart ställer frågor och på så sätt granskar det som blivit konsensus. Problemet med en sådan uppfattning är att de inte ser att tvivlet har en gräns och om man överskrider den gränsen blir det bara dumdristigt att fortsätta tvivla. En äkta skeptiker måste inse tvivlets gräns.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Med förnuftet som verktyg

För att se hur meningslöst ett sådant gränslöst tvivel är kan vi vända oss till den engelske upplysningsfilosofen David Hume (1711–1776). I samband med att han lägger ut sin syn på mirakel utvecklar han en syn på evidens som är till nytta här. För Hume är ett mirakel ett brott mot en naturlag och den evidens vi kan samla för ett mirakel är ofta bara ett vittnesmål. När vi bedömer ett mirakel skall vi alltså ställa detta vittnesmål emot all den vetenskapliga evidens som finns för naturlagarna. I en sådan jämförelse är det helt enkelt oförnuftigt att tro på miraklet. Evidensen för naturlagarna väger så mycket tyngre. Det är skeptikerns förmåga att väga dessa föreställningar eller uppfattningar mot varandra som sätts på prov. Det är inte meningsfullt att avhålla sig från att fälla omdömet om det inte finns balans mellan uppfattningarna. Det blir därför nästan lika oförnuftigt att förneka klimatförändringarnas orsak, vaccinens effekt och jordens rundhet som att förneka naturlagarna i Humes jämförelse med mirakel.

Henrik Lagerlund

Henrik Lagerlund
Bild: Stockholms universitet

Hume utvecklar också en syn på skepticism som bör lyftas fram i detta sammanhang. Han ser människans förnuft som ett verktyg som har förmågan att ge oss en enorm fördel och utveckling, men som ibland också leder oss på villovägar precis som det gjort med klimatförnekare och antivaxxare. I dessa fall är det skepticismens roll att föra förnuftet tillbaka till ”common life”, som han kallar det, och som vi kanske kan översätta till ”det sunda förnuftet”. Skepticism är i sådana fall befogad gentemot dem som förnekar klimatförändringar och som tvivlar på vaccin.

Dessa förnekare har i stället mer likheter med cynismen än med skepticismen. De tycks inte lita på andras godhet och är benägna att se fel eller vilja hitta fel i andras uppfattningar. Ett genuint sökande efter sanning förutsätter en öppenhet för att man kan ha fel och att världen inte är som man tror att den är. Det förutsätter en skepticism som kan hjälpa oss på vägen mot sanningen och som kan föra oss tillbaka på den rätta vägen när vi förvirrat oss i vårt sökande.

Den här artikeln har uppdaterats den 24 september 2022.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor