”I par utan barn är hemarbetet jämställt”

Vi känner nog alla till att kvinnor utför mer hemarbete än män. I alla höginkomstländer som undersökts med så kallade tidsanvändningsunderssökningar så städar, tvättar och diskar kvinnor i högre grad än män. I en nylig DN-artikel får vi veta att en anledning till detta kan vara att den som gör mindre hemma använder en sorts härskarteknik genom selektiv inkompetens: ”Jag vet inte hur tvättmaskinen fungerar”. Det kan också vara enklare att som kvinna ta ut soppåsen själv än att behöva tjata.  

Jag vill lyfta fram tre empiriska fynd som kan vara viktiga att ha i bakhuvudet när hemarbetet diskuteras. För det första så gör män och kvinnor i barnlösa olikkönade par exakt lika mycket hemarbete. Det visade redan SCB:s tidsundersökning från 2010/2011 och den gemensamt lagda tiden på hemarbete minskar sakta men säkert. I barnlösa par lägger kvinnor 2 timmar och 42 minuter per dag på hemarbete medan samma siffra för männen är 2 timmar och 43 minuter. Skillnaden mellan män och kvinnor återfinns helt i de skillnader i tid som mammor och pappor lägger på hemarbetet. Det ojämställda hemarbetet, såsom vi ser det i dag, är alltså intimt förknippat med omsorgen om barnen.

För det andra så lägger mammor och pappor ungefär lika mycket tid på arbete totalt sett en genomsnittlig vardag, ungefär tolv timmar. Det som skiljer sig åt är fördelningen mellan betalt arbete och hemarbete. Utslaget över småbarnsåren så kan man lite förenklat säga att både män och kvinnor lägger ungefär två timmar mer per dag på hemarbete än barnlösa, men att kvinnor tar ytterligare en timme från betalt arbete som de lägger på hemarbete. Det är alltså den här timmen som är orsaken till att kvinnor gör mer hemarbete än män totalt sett. Det här innebär därmed att om män ska göra mer i hushållet med samma arbetstid som i dag så måste män öka sin arbetsbörda gentemot kvinnor, det vill säga jobba fler timmar totalt per dag än kvinnor gör. Eftersom det alternativet svårligen är förenligt med jämställdhet – en större arbetsbörda för män än kvinnor är ju inte jämställt – så är ju den enda lösningen att pappor frigör tid för hemarbetet genom att dra ned på sin arbetstid.

Det tredje empiriska fyndet rör då attityder till arbetstidsförkortning. Stämmer det att männen använder sin makt för att inte frigöra tid för hemarbetet medan kvinnor ”tjatar” för att få det gjort? Nej, enkätundersökningar visar att män och kvinnor i Sverige har ungefär samma inställning till i vilken grad föräldraledigheter och deltidsarbete bör delas jämställt. Ungefär 60 procent av såväl kvinnor som män tycker att föräldraledigheten ska delas jämställt, medan bara ungefär 45 procent av såväl kvinnor som män tycker att deltidsarbetet ska delas jämställt, enligt International Social Survey Programmes siffror för Sverige. Det finns alltså inget som tyder på att kvinnor till högre grad än män vill dela mer lika på den tid föräldrar måste ta från arbetet för att kunna hemarbete. Däremot finns ju tydliga signaler för att en stor del svenskar inte tycker att grundproblemet – den ojämställda fördelningen av arbetstidsförkortningen – är ett problem utan snarare något önskvärt.

Dessa empiriska fynd talar för att vi behöver bredda debatten, från att tala om vem som gör mest hemarbete till att tala om hur vi fördelar föräldraledigheter och deltidsarbete. Är det rimligt att fortsätta prata om härskartekniker, tjat och makt när vi alla – kvinnor som män – behöver fundera på hur vi ser på jämställdhet kring arbetstidsförkortningar när barnen är små?