Mammor i litteraturen kvävs av kärnfamiljen

Att mödrar lämnar sina familjer är inget nytt grepp i litteraturen. Där finns bland andra Nora i Ibsens Ett dockhem och Anna Karenina i Tolstoys storverk med samma namn. Men skälen till att dagens litterära mödrar lämnar familjen är andra – det handlar inte längre om att uppnå ökad jämställdhet och få bestämma över sitt liv. Snarare handlar det om en vantrivsel i kärnfamiljen, oavsett hur jämställd den är. Det hävdar Jenny Björklund, docent i litteraturvetenskap och lektor vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet.

– Välfärdsstaten har skapat en stark norm kring barnafödande och kärnfamiljens roll. Det är det som mödrarna i romanerna gör motstånd mot.

Jenny Björlund har studerat 25 mödrar i 22 nutida svenska skönlitterära romaner där de som huvudkaraktärer agerar mot rådande normer. Hon delar upp mödrarna i olika kategorier. Här finns de som protesterar mot det goda modersidealet genom att vara uttalat dåliga mammor som struntar i relationen till sina barn. Här finns mödrarna som väljer alla smitvägar de kan ur sin kärnfamiljstillvaro, ibland genom att skylla på psykisk sjukdom. Och här finns mödrar som aldrig ville ha barn.

– Jag har hittat motståndet genom att använda ett queerteoretiskt perspektiv på läsningen.

Queerteori handlar om att lyfta fram och ifrågasätta normer som vi tar för givna, som att moderskapet alltid är något positivt eller att alla ska skaffa barn och leva i kärnfamiljer, förklarar Jenny Björlund.

Trenden dyker upp i litteraturen som en följd av den press som omgärdar kärnfamiljen. Det starka kulturella idealet kring det goda moderskapet innebär mer än att kvinnor ska sätta sina barn främst – de ska även förverkliga sig själva, ha ett vackert hem och ett rikt socialt liv. Listan på vad som förväntas är lång.

– De flesta har nog önskat att de kunde lämna sina barn någon gång, kanske när man står i en lekpark i duggregn eller när det är kaos hemma. Men det är en ganska förbjuden tanke. Då blir litteraturen ett sätt att utforska de här hemliga känslorna.

Fenomenet att protestera mot kärnfamilj och barnafödande är vigt åt en vit medelklass, vilket Jenny Björklund är medveten om i sina analyser. Att lämna sina barn av ädlare skäl – som att skaffa en bättre försörjning i ett annat land – är något som det bara hänvisas till i ett fåtal av romanerna. Majoriteten av de litterära mödrarna är vita, heterosexuella medelklasskvinnor.

– Det krävs någon slags priviligierad position för att göra det här motståndet.

Fäderna i romanerna är oftast jämställda, ibland till och med ”den bättre föräldern”. Att det traditionellt har varit mer accepterat att pappor lämnar sina familjer gör att den här typen av romaner inte är lika vanliga med män som huvudkaraktär. Men det kan också ändras med tiden, enligt Jenny Björklund.

– I Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen smiter pappan i väg en gång. Men han stannar bara borta en natt.