Metanutsläpp kan minska när permafrosten smälter

I Arktis finns stora mängder kol lagrat i marken. På de flesta platser är marken, förutom i det översta lagret, nollgradig eller kallare året om vilket kallas permafrost. Just nu smälter permafrosten på grund av global uppvärmning, vilket leder till att kolet frigörs bland annat i form av växthusgasen metan.

Metan stannar inte lika länge i atmosfären som koldioxid men absorberar betydligt mer värme. Därmed finns en oro för att smältande permafrost ska spä på metanutsläppen, som redan ökar i rekordfart. Men nu visar svensk forskning att utsläppen i vissa fall kan minska när permafrosten smälter.

Studien bygger på mätningar vid två platser i Abisko nära Torneträsk i Kiruna kommun. På båda platser består marken av mineraljord, vars permafrostlager försvann för mellan 15 och 20 år sedan. Resultaten visar på en tiofaldig minskning av metanutsläppen sedan dess.

– Det saknas kunskap om vad som händer när permafrosten försvinner helt. De flesta studier är gjorda med ett relativt kort tidsperspektiv, och i områden där bara det översta lagret av den ibland flera hundra meter djupa permafrosten smälter, säger Mats Björkman som forskar om biokemi vid Göteborgs universitet och är studiens huvudförfattare.

– Vi vet dessutom förvånansvärt lite om områden med mineraljordar, vilket utgör majoriteten i Arktis. Fokus har ofta legat på de kolrika våtmarksområdena där man förväntar sig störst utsläpp.

De minskade metanutsläppen förklaras enligt forskarna av att det översta marklagret blev torrare i stället för blötare när permafrosten smälte, vilket skapade en mer syrerik miljö i jorden. Det hämmade produktionen av metan och gynnade mikroorganismerna som bor nära markytan och äter metan.

Forskarna fann även att växter som trivs i blöt jord hade ersatts av annan vegetation. Minskningen av växter som tuvull är särskilt betydelsefull. Dess porösa, tvättsvampsliknande innanmäte ser till att rötterna får gott om syre, men låter även metan passera i motsatt riktning och smita förbi mikroorganismerna i markens ytskikt, som en ”skorsten”.

Det är sedan tidigare känt att smältande permafrost kan få metanutsläppen att minska. Men många frågor återstår och därför behövs mer forskning, säger Mats Björkman. I dagsläget vet forskarna inte var och i vilken omfattning smältande permafrost kommer att göra marken torrare i stället för blötare. De tror att markens och berggrundens formation spelar en viktig roll för om vattnet kan rinna bort eller inte.

– Tittar man på Arktis i stort är det dock väldigt svårt att avgöra i vilka områden vattennivån sänks respektive höjs när permafrosten smälter. Det är ett av de största frågetecknen inför framtiden.

Arktis mineraljordar bär på mindre kol per kvadratmeter än dess våtmarker, men täcker en betydligt större del av dess yta. Drygt 70 procent av Arktis kol finns lagrat i mineraljordar, men om forskningsresultaten kan generaliseras till dessa platser är för tidigt att säga.

Studien är dock inget argument för att vi bör oroa oss mindre för global uppvärmning. En framtid där all permafrost smälter vore fortfarande mycket negativ för planeten, säger Mats Björkman.

– Det viktigaste, oavsett vad, är att vi gör någonting för att minska de mänskliga utsläppen.

Forskarna mätte även koldioxidutsläpp vid de två platserna i Abisko, och fann att nivåerna var oförändrade även efter att permafrosten smälte. Resultaten om koldioxid ska tas upp mer detaljerat i en egen, kommande forskningsartikel.

Studien om permafrost och metanutsläpp publicerades i tidskriften Global Change Biology.