Norge bygger ut sin oljeindustri – samtidigt som landet ofta lyfts fram som klimatföredöme. I Norgeparadoxen – en granskning av det goda landets svarta baksida granskar Lisa Röstlund hur oljan genomsyrar både politiken, forskningen och den nationella självbilden. F&F ringde upp henne och ställde sju frågor om grön olja, tystnad och klimatkamp.

1 | Hur skulle du beskriva den här paradoxen?

– Norge är ett land där folk i allmänhet älskar natur och jobbar globalt för mänskliga rättigheter och klimat, samtidigt som man öppnar upp för ny oljeutvinning i Arktis. Det är paradoxalt på flera sätt. Systemet som Norge har byggt upp med oljefonden som säkrar framtida välfärd är väldigt fint och rättvist. Men det har också gjort hela landet korrupt – väldigt få norrmän är kritiska mot oljeutvinningen.

2 | Du återkommer i boken till begreppet ”livets korridor”, vad är det?

– Det är en metafor som klimatforskaren Johan Rockström brukar använda. De senaste tre miljoner åren har medeltemperaturen legat runt 14 grader. Som lägst har den sjunkit med 5 grader därfrån – då har det varit djup istid. Som mest åt andra hållet har den legat 2 grader över. Just det här intervallet har gett förutsättningar för mänskligheten att kunna skapa det liv och civilisation vi har, och en beboelig planet. Men nu är vi på väg att glida ut ur den här korridoren. Om utsläppen fortsätter som de gör just nu så hamnar vi långt utanför den innan seklets slut.

3 | Hur kom du in på Norgeparadoxen?

– Efter min förra bok Skogslandet fanns det ett ganska stort intresse från Norge för den svenska skogsindustrin. I boken skriver jag om hur skogsindustrin har tagit sig in på myndigheter och i forskning, och sprider ett narrativ om det hållbara svenska skogsbruket. Det fick mig att börja tänka på likheterna med Norge. Kopplingarna där är faktisk ännu starkare, och det har nog till stor del att göra med att vinsterna från oljan är så jämnt fördelade. De går till allt från forskning till framtida pensioner, medan det i Sverige bara är en minoritet som blir rika på skogsindustrin.

4 | Klimatforskaren Kevin Anderson säger i Norgeparadoxen att hans kollegor i Norge talar med industrins ord om den gröna norska oljan. Har du inte mött några norska forskare som är öppet kritiska?

– Jo, men inte så tydligt som utländska forskare utan i mer allmänna, försiktiga ordalag. Den hårdaste kritiken kommer från forskare med utländsk bakgrund som jobbar i Norge. Även bland vanliga norrmän mötte jag en väldigt utbredd stolthet över oljeindustrin, i kombination med tvivel på klimatvetenskapen. Man kan till exempel jämföra med Storbritannien som också har en stor oljeindustri – där finns inte alls samma konsensus om att den är bra och ska fortsätta. Oljan ingår som en del av den norska identiteten, och om man kritiserar den så spottar man på hela nationella självbilden.

5 | Och nu har du spottat på den?

– Ja, jag har förstått att en del har blivit provocerade, och det blir nog ännu fler reaktioner när boken kommer ut på norska i höst. Det hade jag ju väntat mig, jag menar vem är jag att komma och kasta sådana här stenar?

– Många norrmän lyfter att man inte ska fokusera på produktionssidan utan titta på konsumtionen. Det är något som återkommer i hela den rika västvärlden, att alla andra ska ställa om, men inte vi, trots att vi enligt Parisavtalet måste gå före och har bäst förutsättningar att göra det. Det finns en paradox här som går långt utanför Norges gränser.

6 | Många norrmän pekar på att deras olja är grönare än den som kommer från andra länder. Ligger det något i det argumentet?

– Det stämmer att den norska oljan som produceras på norskt territorium är marginellt renare. Man pumpar upp den med hjälp av fossilfri el – men majoriteten av utsläppen kommer ju från förbränningen, när man använder oljan. Där är utsläppen precis lika stora, fastän det inte räknas in i Norges nationella klimaträkenskaper.

7 | Det här är en oväntat lättläst bok om ett tungt ämne. Hur kom du fram till bokens form, att du skulle lägga in ditt egna familjeliv och vardagsreflektioner?

– Jag tyckte att det behövdes andningspauser mellan de delar av boken som känns avgrundsdjupa, för att ta sats mot nästa avgrund. Det känns logiskt att starta om och komma in i något som ligger närmare folks liv. Det är ju en svårighet här, att samtidigt som vi är på väg ut ur livets korridor så pågår ju vardagen och våra egna futtiga problem – som vi också behöver handskas med.