
De flesta som skadar sig själva är tonåringar.
Bild: Getty images
”Våga fråga om självskadebeteende”
Självskadebeteende hos unga är vanligare än många tror. Efter flera decennier i fältet är psykologen och forskaren Maria Zetterqvist hoppfull om nya sätt att bryta mönstret.
En ung kvinna som jag intervjuade uttryckte det väl:
– Det fyllde en funktion av att känna kontroll i ett känslotillstånd där jag kände mig maktlös.
Hon hade haft ett självskadebeteende i tonåren. Jag mötte henne i en studie där vi utforskade hur unga vuxna upplever processen att försöka sluta skada sig själva. I min forskning är jag intresserad av att förstå självskadebeteendets mekanismer, och hur vi kan bli bättre på bemötande och behandling.
När jag började forska om självskadebeteende år 2008 var fältet relativt nytt. Vi visste knappt hur vanligt beteendet var. Sedan dess har forskningsområdet vuxit enormt och många frågor har besvarats. Framsteg inom forskningen om behandlingar har gjort situationen alltmer hoppfull.
Gemensamt för alla former av självskadebeteende är att det genomförs för att åsamka kroppen skada eller smärta. Forskare har länge diskuterat mer detaljerade definitioner. Den mest omdebatterade frågan är huruvida man ska inkludera beteenden som syftar till suicid eller inte. På engelska använder man vanligen begreppen deliberate self-harm eller nonsuicidal self-injury för att kategorisera självskadebeteende med eller utan suicidavsikt. Här kommer jag att fokusera på den icke-suicidala formen. Vanligast är att skära eller rispa sig i huden. En annan form kan vara att slå sig själv.
Var femte tonårstjej har skadat sig själv
Självskadebeteende är relativt vanligt. Förekomsten hos ungdomar i Sverige ser ut som i övriga världen. Internationellt ligger andelen någonstans mellan 17 och 18 procent (21 procent hos flickor och 14 procent hos pojkar). Bland dem som har kontakt med sjukvården är förekomsten högre, och där är flickor ännu mer överrepresenterade. Det finns också könsskillnader när det gäller hur man skadar sig själv. En skillnad är att flickor oftare skär sig än pojkar, medan pojkar oftare skadar sig med slag.
Förekomsten påverkas av hur vi forskare mäter beteendet. I vissa studier där ungdomar får checklistor med olika exempel på självskadebeteenden skattar 30 till 40 procent att de provat åtminstone en gång.
Självskadebeteende är intimt förknippat med ungdomsåren. Det börjar ofta mellan 12 och 14 års ålder, men det finns även stöd för yngre debutåldrar. När vi frågade ungdomar i högstadiet angav de i medeltal en debutålder på elva till tolv år. Internationella studier har visat på en förekomst på 6 procent för barn under 13.
Självskadebeteende är allra vanligast bland ungdomar i åldrarna 15 till 16. Mot slutet av tonåren brukar det mattas av. Beteendet finns även bland vuxna, men i mindre omfattning. Man brukar ange en förekomst på omkring 5 procent i den vuxna befolkningen.
Hjärnans utveckling kan hjälpa oss att förstå sambandet mellan ålder och självskadebeteende. Den främre delen av hjärnan utvecklas långsammare än övriga delar. Fullt utvecklade pannlober gör det lättare att reglera känslor, kontrollera impulser, planera och lösa problem och beakta långsiktiga konsekvenser. Det betyder att obalansen i hur olika delar av hjärnan mognar kan ställa till det när tonåringar ska hantera livets utmaningar och de starka känslor som det innebär.
Självskadebeteende hålls hemligt
Trots att självskadebeteende är så vanligt förblir det i många fall oupptäckt. Därför är det viktigt att våga fråga. Forskning har tydligt visat att man inte ”väcker den björn som sover” genom att fråga – förutsatt att man tar upp ämnet på ett respektfullt och icke-dömande sätt.
Fortfarande är stigma en trolig orsak till att självskadebeteende ofta hålls hemligt och döljs för omgivningen. Många vittnar om skam och negativt bemötande. En förklaring kan vara att omgivningen lättare brister i förståelse och tålamod när någon så att säga själv orsakar sitt problem, än när människor drabbas av olyckliga omständigheter.
Trots alla framsteg behövs mer utbredd kunskap om de mekanismer som bidrar till att beteendet uppstår och vidmakthålls. På så vis kan förståelsen öka och stigmat minska.
Det är ofta klargörande att tänka på självskadebeteende som ett sätt att kortsiktigt lösa ett problem. I stunden kan det bli lättare att reglera starka och svåruthärdliga känslor, men senare uppstår ofta risker och negativa konsekvenser.
Självskadebeteende går över diagnosgränserna
Tidigare föreslog forskare att självskadebeteende skulle klassas som en egen psykiatrisk diagnos. Men de kriterier som togs fram visade sig ha begränsningar. Dessutom har forskningen visat att det inte är så hjälpsamt i den kliniska vardagen att betrakta självskadebeteende som en egen diagnos.
Under det senaste decenniet har synen förändrats. I dag betraktar de flesta forskarna självskadebeteende som ett transdiagnostiskt fenomen, alltså något som kan förekomma både med och utan andra psykiatriska diagnoser. Det är vanligt vid tillstånd som depression och kan även förekomma vid posttraumatiskt stressyndrom och ätstörningar, till exempel. Men särskilt hos unga kan självskadebeteende också förekomma utan någon annan psykiatrisk problematik.
Forskningen visar dessutom att gruppen är heterogen. Vissa har skadat sig själva vid enstaka tillfällen. Andra har ett mer frekvent och allvarligt beteende, ofta i kombination med andra symtom och riskbeteenden.
Forskning visar att starkt växlande känslor hänger samman med självskadebeteende. En forskargrupp i Tyskland lät ungdomar med och utan självskadebeteende skatta sina känsloupplevelser i en mobiltelefon tolv gånger om dagen. De fann att ungdomar med självskadebeteende upplevde mindre positiva känslor och mer affektiv instabilitet än ungdomar utan självskadebeteende.
I vårt labb vid Linköpings universitet har vi låtit ungdomar titta på bilder med positivt och negativt innehåll medan vi mätte reaktionerna i deras ansiktsmuskler kopplade till leenden eller bekymmersrynkor. Mätningarna visade att ungdomar med självskadebeteende hade ökad emotionell reaktivitet på både positiva och negativa stimuli än andra ungdomar.
Svårare att hantera starka känslor
Starka känslomässiga reaktioner behöver i sig inte vara ett problem. Man måste dock ta hänsyn till att starka reaktioner ställer högre krav på känsloreglerande färdigheter, och att ungdomar med självskadebeteende själva skattar sina svårigheter att reglera känslor som större än andra. Det säger sig självt att denna kombination innebär utmaningar – och talar för att det inte heller är så lätt att bara ”skärpa sig”. Hade man kunnat göra annorlunda hade man förmodligen gjort det.
En annan orsak att skada sig själv kan vara att känna någonting alls, att slippa vara avdomnad eller tom. Självskadebeteendet kan alltså både reglera upp och ner en känsla.
Sociala funktioner är betydligt ovanligare. Trots det finns fortfarande myter kring självskadebeteende, som att det enbart går ut på att få uppmärksamhet. Den bilden har inget stöd i forskningen. Samtidigt är det ett faktum att alla människor behöver bli sedda och uppmärksammade, och vi har olika förutsättningar och förmågor när det gäller att uttrycka dessa behov och få dem tillgodosedda. Vissa kan också ha erfarenheter av att andra kommunikationsförsök inte tagits emot på det sätt man önskat eller behövt.
Det är viktigt att komma ihåg att behoven som självskadebeteenden fyller är giltiga. Alla människor behöver reglera starka negativa känslor. Att fokusera på beteendets funktion kan därför vara en bra ingång i ett samtal. Vad hjälper självskadebeteendet dig med? När man pratar med ungdomar behöver man först signalera att man vill försöka förstå utan att döma, att beteendet är begripligt och fyller en funktion utifrån den situationen som individen befinner sig i.
Ha inte för bråttom
I våra intervjuer fick de unga vuxna som ingick i projektet även möjlighet att berätta om sina erfarenheter av vård och behandling. Många var nöjda. Men flera hade också erfarenheter av att omgivningen tydligt signalerade att självskadebeteendet behövde upphöra. Och det snabbt. Vuxna, även inom vården, hade bråttom att komma med råd om vad ungdomarna skulle göra i stället för att skada sig själva. Det finns flera skäl till detta, och det är alls inte konstigt att omgivningen önskar att beteendet ska upphöra. Självskadebeteende innebär risker. Forskning som följt ungdomar över tid visar också att beteendet är förenat med negativa konsekvenser på sikt.
Det är dock viktigt att inte ha för bråttom. Vuxna kan oavsiktligt signalera att det är lättare att sluta än det faktiskt är. Flera av deltagarna i vår studie vittnade om att det resulterade i att de slöt sig då de inte upplevde sig förstådda i de utmaningar de stod inför. Ett generellt råd kan alltså vara att inte ha för bråttom, och att i första hand lyssna och skapa en god grund för kommunikation framåt utan att själv reagera för starkt. Självklart är det dock alltid nödvändigt att ta hand om akuta medicinska behov, såsom skötsel av sår. Samtidigt är det viktigt att ungdomar med självskadebeteende inte belastas med de starka känslomässiga reaktioner som beteendet kan väcka hos andra.

Bild: Getty images
En annan vanlig funktion av självskadebeteende är självbestraffning. Unga människor med självskadebeteende rapporterar ofta höga nivåer av självkritik. Forskare i USA har tagit fram en modell av självskadebeteende som, utöver känsloreglering, tar upp självkritik för att göra självskadebeteendet begripligt. De betonar att någon som känner ett behov av att reglera en svåruthärdlig känsla lättare väljer självskadebeteende om han eller hon upplever sig förtjäna smärta och skada.
I en experimentell studie har man till exempel försatt människor i ett negativt känslotillstånd och sedan gett dem fysisk smärta. Efter en sådan behandling visar det sig att deltagarnas nivåer av självkritik påverkar den känslomässiga responsen på den fysiska smärtan. Höga nivåer av självkritik var relaterade till att man mådde bättre under smärta.
Mindre känsliga för smärta
Vissa forskare har också visat att individer med självskadebeteende är mindre smärtkänsliga än andra. Det verkar dock som att smärttröskeln normaliseras när man slutar.
Smärtsam stimulering avleder uppmärksamheten från emotionellt innehåll. På så vis kan självskadebeteende reglera stress och känslomässiga reaktioner i brist på andra färdigheter att hantera svåra upplevelser. Självskada kan också utlösa frisättning av opioider, kroppsegna ämnen som lindrar smärta och främjar välbefinnande, och därigenom ge kortvarig lättnad.
Stress, självkritik och negativ affekt, liksom kritik, konflikter och interpersonell stress är sådant som ofta föregår självskadebeteende. I vår forskning har vi funnit att ungdomar med självskadebeteende tolkade gensvaret från andra mer negativt. När ungdomarna spelade ett datorspel upplevde de sig avvisade av andra fler gånger än deltagare utan självskadebeteende – trots att alla deltagare i studien fick exakt samma gensvar. En sådan negativ tolkning innebär troligen mer interpersonell stress.
Terapi lär unga att hantera känslor
DBT, dialektisk beteendeterapi, är en psykoterapi som utvecklades av den amerikanska psykologen Marsha Linehan. Metoden används bland annat vid självskadebeteende och emotionellt instabilt personlighetssyndrom.
Behandlingen vilar på tre ben: inlärningspsykologi, österländsk filosofi och dialektik, och innehåller bland annat färdigheter i att handskas med kris och känsloreglering. Tanken är att patienten ska lära sig att hantera starka känslor utan att skada sig själv.
Det är dock viktigt att påpeka att det inte bara handlar om att ungdomar behöver lära sig revidera sina tolkningar eller reglera sina känslor. Sådana förändringar behöver genomföras i ett sammanhang där eventuella faktiska förluster, belastningar, konflikter och stress också uppmärksammas och åtgärdas – så att hela livssituationen blir bättre.
Våga vara kvar i känslan
De flesta evidensbaserade behandlingar mot självskadebeteende innehåller strategier för att bli bättre på att reglera sina känslor. Bättre reglering kan till exempel handla om att använda känsloord för att identifiera och beskriva känslomässiga upplevelser mer specifikt än ”jag mår så dåligt”. Att stanna upp och våga vara i känslan utan att ifrågasätta eller kritisera sig själv. Man kan även använda kognitiva strategier: Går det att omvärdera situationen, göra en annan tolkning och förhålla sig på ett annat sätt?
Det är också viktigt att omgivningen uppmuntrar ungdomen att sätta ord på känslor och kommunicera verbalt, och inta ett stödjande och icke-dömande förhållningssätt. Ungdomar behöver oftast hjälp av vuxna att hantera olika belastningar och negativa livshändelser, liksom att minska sin sårbarhet genom till exempel tydligare rutiner för mat och sömn. Far man illa så behöver det självklart upphöra.
Den behandlingsmetod som har mest stöd i forskning för att minska självskadebeteende heter dialektisk beteendeterapi (DBT). I den är färdigheter i att reglera känslor en viktig del. Flera forskargrupper har genomfört randomiserade kontrollerade studier med en version som riktar sig till ungdomar och föräldrar (DBT-A). En av dessa genomfördes i Norge och visade att DBT-A var bättre än sedvanlig behandling, som till exempel samtalsterapi och medicin.
Forskaren bakom DBT, den amerikanska psykologen Marsha Linehan, ville från början utveckla en behandling för vuxna med emotionell instabilitet som uppvisade suicidala och självskadande beteenden. En utgångspunkt i DBT är att människor gör så gott de kan. Om man inte kan hantera livets utmaningar på ett annat sätt än att skada sig själv så handlar det troligen om att man saknar färdigheter att göra något annat.
Behandlingen fokuserar därför på att man får lära sig färdigheter såsom att vara medvetet närvarande, stå ut när det är svårt, hantera relationer och reglera känslor. Färdigheterna lärs ut i grupp tillsammans med andra ungdomar och oftast även ungdomarnas föräldrar. Parallellt med detta ges även psykoterapi.
Hit kan du vända dig
- Information om självskadebeteende finns på 1177, liksom på ungdomsmottagningarna.
- Den ideella föreningen Shedo sprider kunskap om ätstörningar och självskadebeteende.
- Bris stödjer barn, och har även stödlinjer för vuxna som har frågor eller oro kring barns välmående.
- Stöd till anhöriga ges av Anhörigas riksförbund, och av Föräldralinjen på Mind.
- För att få vård kan man kontakta en vårdcentral, elevhälsan, barn- och ungdomshälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin.
Behandling på nätet ger lovande resultat
Flera psykiatriska mottagningar runt om i Sverige erbjuder DBT mot självskadebeteende. Det är dock en omfattande och intensiv behandling som inte passar alla, och det finns behov av kortare insatser. Därför är det väldigt lovande att forskare i Sverige tillsammans med internationella kollegor tagit fram en internetförmedlad form av kognitiv beteendeterapi som fokuserar på emotionsreglering för ungdomar med självskadebeteende och deras föräldrar (iERITA). I Sverige och Danmark har man visat på goda resultat.
I Sverige fann man en minskning med 82 procent av icke-suicidalt självskadebeteende hos de ungdomar som fick iERITA jämfört med 47 procent i en grupp som fick sedvanlig behandling. Detta var en statistiskt signifikant skillnad. Man fann dessutom att förbättringen skedde via bättre förmåga att reglera känslor. Studier där metoden införs i vanlig vård pågår. Att iERITA ges online innebär också ökad möjlighet att få behandlingen oberoende av var man bor. Mer forskning behövs dock. Vi behöver till exempel lära oss mer om vilka specifika moment som fungerar bättre och sämre för olika personer. Det kan leda till att ännu fler får en effektiv behandling.
Det är viktigt att komma ihåg att förändring och läkning ofta tar tid och vägen är inte alltid rak. Men det går att må bättre. Som en av de unga kvinnorna i vår studie sade om hur det var för henne när hon lyckades sluta med självskadebeteende:
– Jag kunde sätta ord på och förstå vad som hände inom mig. Det var inte bara kaos.
Maria Zetterqvist

- Leg. psykolog/leg. psykoterapeut.
- Arbetar kliniskt vid Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Linköping, Region Östergötland.
- Är forskare, docent och adjungerad universitetslektor på Centrum för social och affektiv neurovetenskap, BKV, vid Linköpings universitet.