”Ta inte trauma från dem som verkligen behöver det”

Christian Rück, psykiater och professor i psykiatri vid Karolinska institutet, svarar på sju frågor om trauma, motståndskraft och vad som händer när psykiatrins språk flyttar in i vardagen.

1 | Vad är Generation trauma för en bok?

– Det är en bok som försöker förstå den ökande användningen av traumabegreppet. Parallellt försöker den förstå trauma och hur diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, ptsd, har uppstått. Den mynnar också ut i ett försök att förstå vad motståndskraft är. Hur kan man vara robust i en rörig värld?

2 | Vad är trauma och ptsd?

– Trauma kommer från grekiskans ord för sår. Det beskriver då ett resultat av någonting, såret. Men det vanligaste i vardagsspråk är att trauma är händelsen snarare än resultatet, så där uppstår en viss förvirring. I den psykiatriska och medicinska världen är traumabegreppet ofta relaterat till ptsd och händelser som mer sannolikt ger en specifik symtombild. Diagnosen uppkom i samband med Vietnamkriget då det fanns personer vars problem inte förklarades särskilt bra av andra psykiatriska diagnoser. Trauma är att händelsen fortsätter pågå i dig fast du befinner dig i säkerhet.

3 | Hur ser breddningen av trauma­begreppet ut, menar du?

– Jag läste nyligen en bok där en person skriver om den tågluff han gjorde när han var 16 år, han hade knappt några pengar och var ofta hungrig. Han beskriver den här tågresan som ett trauma och att traumat väcks upp när han 40 år senare åker tåg. Det är en användning av ett begrepp som är långt ifrån de erfarenheter som traumabegreppet från början har avsetts att beskriva – alltså våldtäkt, hot om dödligt våld, den typen av grejer. Man skulle kunna säga att det pågår en appropriering, som riskerar att ta begreppet ifrån människor som verkligen behöver det för att förstå sig själva och få upprättelse och vård.

4 | Men kan man inte ha en vardaglig och en psykiatrisk användning av ett ord?

– Det gör att begreppen kan betyda allt och därmed ingenting. Men ett bredare problem med det här psykiatriska språket är att vi gör om vår inre värld. När vi beskriver allt fler besvärliga erfarenheter som skadliga så gör vi om världen vi lever i. Det är viktigt att undvika skadliga saker, men det är också viktigt att inte alltid undvika obehagliga saker. Obehag bör vi kunna stå ut med. Skada ska vi undvika. Om vi betecknar allt mer som skada, genom att till exempel beteckna tågresor som trauman, då blir världen skadlig och vi riskerar att bli skörare.

5 | Vilken behandling används i dag för ptsd?

– Jag beskriver en behandling, traumafokuserad kbt. Men det finns andra behandlingar och det är inte så att jag menar att det är den enda behandlingen som är viktig. I traumafokuserad kbt arbetar man väldigt aktivt med att återbesöka det traumatiska minnet och få bort undvikande kopplat till det. Det är en behandling som ibland kan vara så effektiv att det kan verka förvånande. Personen i exemplet som jag har i boken har gått en intensiv behandling på en vecka, med mycket god effekt.

6 | Den här metoden handlar om att närma sig och gå in i sina traumaminnen, men du skriver också om riskerna med så kallade falska eller bortträngda minnen. Hur säkrar man sig mot det i terapiarbetet?

– Skiljelinjen är att traumafokuserad kbt används på personer som själva söker för minnen som de har varje dag. Deras minsta problem är att de har glömt sina minnen, utan tvärtom domineras deras liv av de här minnena.  

– Problemen med falska eller osäkra minnen kommer mer i terapier där man går in i terapin utan några minnen, men går ut ur terapin med minnen. Där blir det lite svårt. Jag beskriver i boken att en del traumaterapeuter kan se nästan vilka symptom som helst som ett tecken på trauma. Det är ju en mycket vansklig väg att gå.

7 | Vad överraskade dig mest i arbetet med boken?

– Personligen tyckte jag att det var spännande att gräva mig ner till att det fanns en studiegrupp på Harvard i Boston i skiftet mellan 1980- och 90-tal. Många av dem som blev mycket inflytelserika i traumafältet träffades hemma hos varandra under flera år, men kom senare att stå på olika sidor. Det var väldigt intressant att se hur det här fältet utvecklats och dragits isär. Det blev det flera fält, där människor har ganska olika uppfattningar om vad som är ett trauma, hur det funkar och vad som är en lämplig behandling. De är gamla nu, de flesta är över 80 år, och det var spännande att intervjua dem.