Alla behöver ett stryktåligt psyke
Allt fler får psykiatriska diagnoser – betyder det att fler är sjuka? Filosofen Fredrik Svenaeus bok Vem är normal? ger ett idéhistoriskt perspektiv på hur diagnoser som adhd och autism fått en förändrad betydelse.
Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus idéhistoriska analys av psykiatriska diagnoser tar avstamp i brytningsåret 1980, då diagnosmanualen DSM-III publicerades.
Foto: Mikael Lundblad. Omslag: Beatrice Bohman
En psykiatrisk diagnos är som en komet, enligt Fredrik Svenaeus, professor i filosofi vid Södertörns högskola. I kärnan finns individer med stora problem. I svansen finns en skara som växer i takt med att kriterierna för adhd, autism och andra diagnoser blir allt vidare.
Trenden är tydlig. I början av 1980-talet hade ungefär 5 procent av den svenska befolkningen en psykiatrisk diagnos. Numera är andelen över 15 procent, och åtminstone hälften av oss kommer någon gång under livet att få en sådan diagnos. Vad är det som pågår?
Fredrik Svenaeus gör en intressant idéhistorisk analys där 1980 blir ett brytningsår. Då publicerades en ny diagnosmanual baserad på checklistor (DSM-III). Samtidigt pågick stora förändringar i samhället. Religion och traditionella gemenskaper fick mindre betydelse, och inom politiken ersattes kollektivistiskt tänkande av nyliberalism. Ett existentiellt tomrum öppnade sig. I detta tomrum fick diagnoser en ny innebörd som förklaring till varför livet ibland är så svårt.
Fredrik Svenaeus konstaterar att lidande är en del av livet, och oroar sig för att det numera omtalade begreppet existentiell hälsa kommer att få ännu fler att vända sig till vården. Han föredrar att tala om existentiell motståndskraft, som han kopplar till svårfångade saker som mening och känslan av att vara hemmastadd i sitt liv. Exakt vilken väg som leder dit är oklart. Men det är långt ifrån säkert att den går via vårdcentralen.
