”Nära döden-upplevelser ryms inom vanlig vetenskap”

REPLIK. Jag vill börja med att tacka Göran Brusewitz, Tomas Videgård och Adrian Parker för deras kommentarer på mina artiklar i Filosofisk tidskrift och Forskning & Framsteg. De hävdar att det finns empiriskt stöd för fysikern Maria Strømmes tillbakadragna artikel om medvetandet som universellt fält. Eftersom jag inte kan kommentera hela deras artikel här kommer jag att koncentrera mig på två av deras huvudpoänger: att Strømmes teori stöds av negativ empiri samt av nära döden-upplevelser.

Göran Brusewitz och hans medförfattare påstår att Strømmes teori stöds av ”negativ empiri”. Enligt dem har den konventionella medvetandeforskningen misslyckats med att förklara medvetandet: ”trots miljoner i forskningsanslag under decennier och ständiga löften om en snar förklaring till hur medvetande uppstår i hjärnan har framstegen uteblivit.” Därför tycker de att det behövs ett paradigmskifte, och de berömmer Maria Strømme för att hon har haft modet att ”ifrågasätta det materialistiska axiomet.”

Jag känner emellertid inte igen mig i den dystra beskrivningen av dagens medvetandeforskning. De senaste tjugo åren har bevittnat en utkristallisering av minst tre empiriskt testbara neurovetenskapliga teorier om medvetandet: higher-order theory (se till exempel detta, detta, och detta), global workspace theory (se till exempel detta och detta), samt recurrent processing theory (se till exempel detta och detta). Företrädare för dessa teorier samarbetar just nu i ett gigantiskt forskningsprojekt finansierat av Templeton World Charity Foundation, med målet att formulera en empiriskt adekvat teori om medvetandet. Dagens medvetandeforskning framstår långt ifrån hopplös.

Så vad orsakar föreställningen, som ändå är ganska vanlig, att medvetandeforskningen stagnerat? Jag tror att den har att göra med felställda förväntningar på vad en teori om medvetandet ska kunna förklara.

I en artikel från 1995 introducerade filosofen David Chalmers distinktionen mellan ”de enkla problemen” om medvetandet och ”det svåra problemet”. De ”enkla” problemen handlar om medvetandets funktion och relation till bland annat uppmärksamhet, vakenhet, varseblivning, interaktionsförmåga med omgivningen och slutledningskapacitet.

Det ”svåra” problemet, däremot, handlar om varför vi överhuvudtaget är medvetna – hur kommer det sig att vi inte är zombier utan en inre upplevelsevärld? Medan de ”enkla” problemen bör kunna besvaras inom vårt befintliga vetenskapliga paradigm tycks det ”svåra” problemet kräva ett paradigmskifte.

Jag tror att varje medvetandeforskare vill lösa det ”svåra” problemet. Det var åtminstone min önskan när jag började studera medvetandet för nästan tio år sedan. I jämförelse framstod de ”enkla” problemen som oväsentliga och triviala.

På senare år har jag dock insett att det ”svåra” problemet och de ”enkla” problemen måste besvaras tillsammans. En förståelse av medvetandets kognitiva funktion och neurofysiologiska implementering är nödvändig för att förklara varför vi har en inre erfarenhetsvärld. Genom att lösa de ”enkla” problemen gör vi också framsteg inom det ”svåra” problemets domän.

Avsaknaden av omvälvande genombrott i medvetandeforskningen utgör därför inte ett tecken på stagnation. Vetenskapen går som regel framåt gradvis och i små steg utan dramatik. Jag ser inga skäl till att det skulle vara annorlunda när det gäller medvetandet.

Göran Brusewitz och hans medförfattare hävdar också att nära döden-upplevelser (NDU) stödjer Strømmes teori. De skriver:

Det mest svårförklarliga med NDU är hur döende patienter liggande i koma med slutna ögon ändå detaljerat kan beskriva behandlingsrummet och läkarnas kamp att återuppliva dem [—]. Eftersom man blir medvetslös efter 20 sekunder och hjärnan upphör att fungera efter mellan tre och tio minuter efter ett hjärtstopp borde inte dessa upplevelser vara möjliga. Ändå sker de.

Författarna menar att Strømmes teori förklarar NDU: dessa upplevelser skulle kunna återspegla en kortlivad återgång till medvetandefältet.

NDU är ett komplext fenomen som jag här inte kan diskutera utförligt. Således kommer jag bara att göra en anmärkning.

I min mening är det inte uppenbart att NDU borde vara omöjliga enligt konventionell neurovetenskap – se till exempel denna artikel för en neurobiologisk diskussion av NDU. Att en komapatient med slutna ögon är ”medvetslös” betyder visserligen att hen inte kan reagera på externa stimuli. Det behöver däremot inte innebära att hen är ”fenomenellt omedveten”, utan ett inre mentalt liv.

Till detta bör tilläggas att en patients kliniska död (slutet för andning och blodcirkulation) inte nödvändigtvis överensstämmer med hens hjärndöd (hjärnaktivitetens slut). Hjärnaktivitet fortsätter ofta en kort stund efter patientens kliniska död, och vissa artiklar (se till exempel denna, denna, denna och denna) rapporterar rentav en kort intensifiering av sådan hjärnaktivitet (även om denna effekt är kontroversiell). En förklaring av NDU skulle alltså kunna vara att fortsatt hjärnaktivitet efter en patients kliniska död leder till skenbart utomkroppsliga hallucinationer.

Göran Brusewitz och hans medförfattare är definitivt medvetna om den här alternativa förklaringen till NDU – i citatet ovan skriver de att hjärnaktivitet kan fortsätta tre till tio minuter efter ett hjärtstopp.

Jag antar att de anser att detta tidsspann är för kort för att förklara NDU som tycks pågå längre än så. Men vi bör skilja mellan objektiv tid och upplevd tid. Hjärnprocessen som realiserar en upplevelse kan vara kort, samtidigt som upplevelsens innehåll representerar ett längre tidsförlopp. I ett sådant fall avviker den subjektiva tidsuppfattningen från verkligheten. NDU skulle således kunna förefalla tidsmässigt utdragna samtidigt som de realiseras av den korta period av hjärnaktivitet som efterföljer en patients kliniska död.

Avslutningsvis vill jag återigen tacka Brusewitz, Videgård och Parker för deras artikel. Trots våra meningsskiljaktigheter drivs vi alla av en ärlig önskan att förstå medvetandets natur.