Hur många guldfiskar har jag svalt?
Ett minne kan vara glasklart men ändå helt fel. Det insåg F&F:s Per Snaprud nyligen under en återträff med klasskompisar från Kungliga tekniska högskolan, KTH.
Per Snaprud minns två guldfiskar, hans vän minns ett stim. Vem har rätt?
Bild: Orla / Getty Images
En grupp studenter i kemiteknik från Åbo Akademi klev upp på scenen. De var gäster på en stor fest för kemister på KTH i Stockholm i slutet av förra seklet. Under applåder och jubel överräckte de en present till sina värdar: ett runt akvarium med fiskar i kemisektionens gyllene färg.
Senare på kvällen stod jag och min kursare Anders vid presentbordet och betraktade guldfiskarna. Plötsligt fick jag ett infall: ”Jag slår vad om att du inte vågar sluka en guldfisk!”
Två eller 25?
Att svälja levande fiskar är inget jag skulle rekommendera. Det finns till och med rapporter om dödsfall. Under en fisketur i den amerikanska delstaten Missouri ville en berusad man imponera på sina vänner genom att svälja en levande solabborre med huvudet först. Fisken reagerade med att fälla ut sina vassa fenstrålar så att den fastnade och kvävde mannen, enligt en fallstudie från 2002.
Andra goda skäl att inte svälja levande fiskar är att de kan bära på smittämnen, och att det säkert är plågsamt att frätas sönder av magsyra. Men det var inget vi tänkte på den där festkvällen för länge sedan.
Nyligen var jag på en återträff med vänner från studenttiden. Anders var där, och guldfiskarna kom på tal. Anders mindes att vi hade turats om att sluka fisk efter fisk tills akvariet var tomt.
– Va? Det var väl bara två guldfiskar i akvariet?
– Nej, nej, sa Anders. Det var många, säkert 25 stycken.
Jag blev förvånad. Jag hade en klar bild av var vi befann oss, hur akvariet såg ut och hur det kändes när fisken passerade ner genom svalget. Men jag svalde bara en fisk – definitivt inte ett dussin.
Forskning om 11 september-minnen
Det finns forskning som visar att även de minnen vi litar på allra mest kan vara felaktiga. I samband med att det gått 25 år sedan 11 september-attackerna i USA intervjuade jag Andreas Olsson, psykologiprofessor vid Karolinska institutet. När terrordåden inträffade år 2001 hade han just flyttat till USA för att doktorera i psykologi vid New York University.
Attackerna blev en del av hans forskning. Några dagar senare var han ute på stan och frågade folk om deras minnesbilder, till exempel var de befann sig när de fick reda på nyheten och vad de just då hade för sig.
Starka men falska minnen
I många fall ändrades minnet, i synnerhet i början. En försöksdeltagare sade efter en vecka att hon var i köket och gjorde i ordning frukost. Vid en uppföljande intervju ett knappt år senare sa hon att hon var i sitt studentrum och vek tvätt. När det gått nästan tre år sade hon fortfarande att hon var i sitt studentrum, men nu sysselsatt med att stryka kläder. Det svaret gav hon även när studien avslutades efter tio år.
Typiskt för dessa så kallade flashbulb memories från dramatiska händelser är att de känns väldigt tillförlitliga. Men den tillgängliga forskningen visar att de i själva verket är ungefär lika tillförlitliga som vilket självbiografiskt minne som helst.
Mitt minne av att svälja en guldfisk känns mycket pålitligt, även om det inte handlar om en dramatisk världshändelse. Men vems minne är korrekt – mitt eller Anders?
Lyckligtvis finns en oberoende källa. Jag ringer upp den som stod på scenen och tog emot presenten från Åbostudenterna, kemisektionens dåvarande ordförande. Klart besked: Inget fiskstim. Sannolikt två guldfiskar, möjligen tre.
Okej, så i det här fallet har jag förmodligen rätt. Jag messar Anders. Han svarar utan protester med glada emojier. Mitt guldfiskminne är bekräftat.
(Förresten är det en myt att guldfiskar bara minns i några sekunder. I vetenskapliga experiment har guldfiskar visat att de kan komma ihåg saker i åtminstone två veckor.)
