Äta och sova vetenskap
När jag förra helgen satt på flyget på väg till ett bröllop i Oxford läste jag i tidningen Scanorama (July/August 2008) om vårt OS-medaljhopp Susanna Kallur. Något bättre ansikte för svensk friidrott kan jag inte tänka mig. Artikeln är nog skriven på ett ganska typiskt sätt för s.k. ”in-flight magazines” (kabintidning?) och frilansjournalisten Mia Gahne frammanar en bild av en trygg, tävlingsinriktad ung svenska i topp-trim. Språket är engelska och ett stycke inleds ”Kallur lives, sleeps, eats and breathes sport”. Mitt försoffade jag tycker det låter ganska härligt. När jag läst klart artikeln börjar jag fundera på vilka andra hängivna personer som skulle beskrivas på samma sätt? Kan man byta ut ordet ”sport” mot något annat utan att det låter konstigt? ”Music”, ”art”, ”literature” går säkert bra men hur är det med ”research” och ”science”? Jag känner några som det skulle kunna passa in på, ”N.N. lives, sleeps, eats and breathes science”, men har någon i Sverige blivit beskriven så? Sedan halkar mina tankar in på ett favoritspår som gäller vårt förhållande till elit. I Susannas fall innebär hennes elitstatus att hon kan fokusera 100% på häcklöpningen. Sponsorer och media tar andra hand om. Träningsprogram, diet och tävlingsplanering läggs upp av experter. 100% fokus på häckarna! Vilken nåd att stilla bedja om, att som ung forskare bli coachad på samma sätt! I sin bok ”Masters of Theory: Cambridge and the Rise of Mathematical Physics” beskriver Andrew Warwick en svunnen tid när samma fokus tilläts inom det vi idag kallar matematisk fysik (då ”mixed mathematics”). (Boken sammanfattas här av Lars Johansson). Det är intressant att läsa hur eftersträvansvärt det var att hamna högst på listan av s.k. ”wranglers” – de tio bästa inom matematisk fysik vid Cambridge. Det fick eleverna att driva på ett system med privatlärare eftersom den vanliga undervisningen inte räckte till för att garantera en topplacering. Det dröjde inte länge förrän det blev nödvändigt för privatlärarna att i sin tur inhämta den senaste matematikkunskapen från kontinenten – annars levererade de inte den åtråvärda topplaceringen till sina studenter. Detta drev på en generell nivåhöjning av matematikstudierna vid Cambridge, det lärosäte som fortfarande idag dominerar över Oxford (”the other place”) inom naturvetenskaperna. På 1830-talet fick dessa privatlärare också ett nytt namn – mycket riktigt ”coach”! Det skulle dröja över 30 år (1861) innan ordet användes för första gången för att beteckna en tränare inom sport! Idag är det tyvärr inte längre accepterat att låta studenterna driva på undervisningen på detta sätt. Några relativa betyg vill inte universiteten låta oss lärare sätta. Kursbetygen ska vara absoluta, de ska vara väldefinierade vid kursens början, och alla studenter ska kunna uppnå högsta betyg. Några coacher behövs inte och jag som lärare behöver egentligen inte heller tvinga lära mig något nytt från kontinenten. Detta är egentligen en annan historia, men kanske är det förklaringen till att inte fler ”live, sleep, eat and breathe science”?
