Droglegalisering med historiska argument

Att droger för med sig skadeverkningar, hälsomässiga och sociala, är de flesta människor ense om. Men hur ska man minska skadorna? Genom att legalisera droganvändningen – eller tvärtom genom att förbjuda den? Frågan är inte lätt att besvara. Det finns tänkvärda argument för båda angreppssätten och i det här blogginlägget kommer jag inte att ta ställning för någondera sidan. Det jag vill uppmärksamma är hur historien används som slagträ i en dagsaktuell debatt.

I Dagens Nyheter den 28 april finns ett exempel på historiebruk i samband med drogdebatten. Författaren och debattören Magnus Linton angriper förbudssidan och använder sig bland annat av ett antal historiska argument. ”Tanken att världen en gång var en drogfri plats och att det är ett slags naturtillstånd den bör återföras till”, säger Linton, är ”en myt som imperiebyggare länge exploaterat med våldsamt blodiga konsekvenser.” Här måste varje historiker protestera. Den europeiska imperialismen har inte byggt på myten om en drogfri värld, utan på droger. När västeuropéerna erövrade världen var det till stor del med hjälp av till exempel starksprit och opium.

Linton fortsätter: ”Hela idén om droger som någonting olagligt är inte äldre än hundra år”. Men försäljning av starksprit för förtäring var förbjuden i Sverige redan på 1490-talet. Och landets äldsta lag mot tobak kommer från år 1635.

Slutligen, säger Linton, var narkotika mycket mer tillgängligt under det sena 1800-talet än idag, och ändå var missbruket betydligt mindre. Men hur lätt var det egentligen att få tag på droger vid slutet av 1800-talet? Nåja, om man hade gott om pengar och bodde i en stad där det fanns ett välsorterat apotek kunde man köpa både ett och annat. Vissa preparat (ofta med ospecificerat innehåll) kunde även köpas via postorder. Men majoriteten av Sveriges invånare bodde på landsbygden och hade inte några pengar över. Den vanliga arbetande människan hade definitivt inte större tillgång till narkotika än vad vi har idag. Och bland dem som hade tillgång (främst överklassen, vill säga) var missbruk av till exempel opiater inte helt ovanligt.

Lintons text är inget unikt exempel på historiebruk i offentlig debatt. Huruvida debattören står till vänster eller till höger i politiskt avseende spelar ingen roll – historiska argument har ofta väldigt lite att göra med historisk verklighet. Däremot säger historiebruk mycket om sin egen tid – så mycket att fenomenet blivit ett eget forskningsområde. Studiet av historiebruk är en del av historiografin, läran om historieskrivning.