Apor är inte medvetna om sig själva

Åtskilliga forskare försöker lära apor teckenspråk eller någon annan form av kommunikation. De vill gärna komma till resultatet att apor är tänkande djur.

Nu har den australiska psykologen Clive Wynne gått igenom den samlade forskningen – och kommit fram till en slutsats präglad av skepsis. Wynne identifierar tre typer av studier, vilka rör apors språkförmåga, deras förmåga att känna igen sin egen spegelbild samt förmågan att inse att andra individer kan tänka.

I olika försök under mer än 30 års forskning har schimpanser, dvärgschimpanser, gorillor och orangutanger språktränats intensivt. Men i alla studier har språkförmågan tagit åratal att utveckla och det totala ordförrådet aldrig överstigit ett par hundra ord – vilket ett tvåårigt barn lär sig på två veckor.

Mycket sällan har apornas yttranden varit längre än två ord, vilket gör analyser av grammatik och syntax något ansträngda. Den genomsnittliga meningslängden även hos den troligen duktigaste av alla apor – dvärgschimpansen Kanzi – är bara 1,5 ord. Det finns många anekdoter om hur försöksaporna skapat nya insiktsfulla teckenkombinationer – t ex ”vattenfågel” när det saknades ett tecken för svan. Men Clive Wynne frågar om apan inte bara tecknade de två saker som syntes på bilden: vatten och fågel.

De s k spegelförsöken är något mer framgångsrika. De kan gå till så att man söver en apa och målar en stor mörk prick på örat. När apan vaknat får den en spegel. Om den då petar på fläcken oftare än om den inte har en spegel, antar forskarna att apan inser att fläcken sitter på dess eget öra. Forskningsläget just nu är att schimpanser, dvärgschimpanser och orangutanger kan känna igen sig i en spegel.

För delfiner och gorillor är bevisen motstridiga, och när det gäller alla andra slags djur som undersökts – däribland fiskar, elefanter, hundar, katter och papegojor – finns inget som tyder på att de förstår att spegelbilden föreställer dem själva.

I den tredje typen av studier använder man vissa tester som från början utvecklades för att undersöka den mentala utvecklingen hos autistiska barn. Ett typiskt s k vetare-gissareförsök kan gå till så att en apa förs in i ett rum där det finns två människor, fyra lådor samt en klase bananer. Den ena personen lyfter upp klasen och lägger den i en av lådorna, men apan sitter så att den inte ser i vilken låda.

Bredvid står den andra personen, vetaren, som alltså ser i vilken låda bananerna läggs. Den första personen går sedan ut ur rummet och från en annan dörr kommer en tredje, gissaren, in. Nu pekar vetaren på en låda och gissaren på en annan. Frågan är vilken låda som apan väljer. Det barn eller den apa som inser att människor kan observera och känna till saker går rimligen till den låda som vetaren pekar på.

För schimpanser tog det flera hundra försök innan de någorlunda konsekvent valde vetarens låda, och det troliga är att de då hade lärt sig hur försöket gick till snarare än slagits av en plötslig insikt om vetarens mentala tillstånd.