Hur sekulariserad är Svensson?

I Sverige är nära 80 procent av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan, trots att det sedan 1951 har varit frivilligt att tillhöra kyrkan. Till dessa 7,1 miljoner kyrkotillhöriga kommer de som hör till andra kristna samfund och andra religioner. Men ändå anses Sverige vara ett av världens mest sekulariserade länder. Detta brukar i religionsvetenskapliga sammanhang kallats den ”nordiska paradoxen”.

I internationell religionssociologisk forskning har man alltmer ifrågasatt den syn på sekularisering som sociologen Max Weber lanserade under tidigt 1900-tal. Enligt honom skulle religionens roll minska i takt med samhällets framsteg och ökade rationalitet för att så småningom försvinna. Religionen skulle helt enkelt inte längre behövas för att ge mening åt tillvaron.

Men samhällsutvecklingen har på senare år visat att nya former av religion kan uppstå och att religionen även i dagens samhälle kan ha stor betydelse. Numera talar forskare därför snarare om religiös förändring än om sekularisering. Religionen har på senare år antagit nya former och uttryckssätt, såväl för individen som i samhället. Detta märks inte minst i och med den så kallade globaliseringen och alla nya möten mellan olika religioner.

Avslöjade religiösa relationer

I det offentliga samtalet talar svenskar sällan om religionens betydelse. Men vid en katastrof eller annan dramatisk händelse förändras religionens roll i det offentliga rummet. I stort sett alla svenskar minns katastrofen i september 1994 när Estonia sjönk utanför Finska viken. Vi minns också branden i ett diskotek i Göteborg i oktober 1998 och Anna Lindhs död i september 2003.

I sådana situationer förändras kyrkans synliga roll. Enligt en Sifoundersökning 1994 instämde 89 procent av svenska folket helt eller delvis i påståendet att ”Estoniakatastrofen visar att Svenska kyrkan i vissa situationer kan vara viktig också för dem som inte är religiösa”. Då blev det tydligt att många människor kände behov av att besöka kyrkor för att där bearbeta den kollektiva sorgen. Många ansåg möjligheten att tända ett ljus i en kyrka vara viktigt. Vid katastrofer läggs radio- och tv-program om för att kunna direktsända gudstjänster för de människor som inte själva kan eller vill delta i kyrkorummet. I direktsända minnes- och sorgegudstjänster ger tv- och radiomedierna en känsla av sammanhållning över de gränser som i vardagen skiljer olika grupper och individer åt. Kyrkan uppfattas då som en viktig resurs i samhället, inte bara för de religiösa utan för alla.

Varför är kyrkan viktig?

Svenska kyrkan var tidigare en statlig myndighet som kontrollerade kunskaper och religiöst beteende genom husförhör och registrering av nattvardsgång. Man kan tycka att som en reaktion mot detta skulle en stor del av befolkningen ha valt att lämna kyrkan när det blev möjligt, särskilt som det också är ekonomiskt fördelaktigt. Men icke så.

För att förstå sammanhangen måste vi ta vår utgångspunkt i Medelsvenssons relation till kyrkan. Utifrån kyrkostatistiken vet vi att i stort sett alla svenskar under sin livstid har någon form av relation till Svenska kyrkan. Det stora flertalet är medlemmar. Av 2003 års statistiska uppgifter framgår också att 86 procent av alla begravningar skedde enligt Svenska kyrkans ordning, att 68 procent av alla nyfödda döptes i Svenska kyrkan, att 38 procent av alla 15-åringar konfirmerades inom Svenska kyrkan och att 55 procent av alla vigslar skedde enligt Svenska kyrkans ordning.

Mot denna bild kan man invända att många lämnar kyrkan och att alla siffror minskar. Men det är inte hela sanningen. En av orsakerna till att andelarna sjunker är den omfattande invandringen. Många av invandrarna har ju en annan kulturell och religiös bakgrund. Om man räknar bort effekterna av den ökande andelen invandrare i Sverige så har dessa andelar, med undantag för konfirmationerna, varit nästan oförändrade sedan 1970-talet. Vad gäller dop och vigsel har de gått både upp och ner under de senaste tre decennierna. Man kan till och med tolka dagens siffror som att deltagandet ökar i förhållande till vissa tidigare år.

Konfirmationerna visar dock en annan utveckling. De blir färre för varje år och har halverats på 30 år. Men trots detta konfirmerades 45 000 15-åringar år 2003 efter en genomgången 60-timmarskurs i kristen tro, vilket är en hög siffra med tanke på att det är frivilligt, utbudet av aktiviteter är stort och konkurrensen om ungdomars tid hård.

Kyrkobesök vanliga

Omkring 10 procent av svenska folket deltar i minst en kristen gudstjänst per månad (förutom dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster). Ytterligare 20 procent uppger att de deltar minst några gånger per år, samt ytterligare 20 procent minst en gång per år.

Det innebär att omkring hälften av alla som bor i Sverige deltar i en kristen gudstjänst minst en gång per år. Till detta kommer alltså dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster. Den statistiska siffra som oftast redovisas när det gäller Svenska kyrkans gudstjänster anger den lilla grupp människor som varje vecka, det vill säga minst 52 gånger per år, går i kyrkan. Detta ger intrycket att gudstjänstdeltagande är ett mycket udda beteende – trots att hälften av befolkningen faktiskt deltar minst en gång per år förutom i samband med livsriterna. Religiös normalitet i dagens Sverige är därför att tillhöra Svenska kyrkan hela livet och att ta del av kyrkans tjänster vid vissa tillfällen.

Mötena med kyrkan bildar ur individens perspektiv en livslång kedja av enstaka möten och upplevelser av alltifrån körsång till barngrupper. För majoriteten svenskar ser det ut ungefär så. Ett regelbundet och tätt deltagande i kyrkans aktiviteter under hela livet är ovanligare och gäller endast en minoritet.

Trygghet och sammanhang

Ur kyrkans perspektiv uppfattar man ofta Medelsvensson som sekulariserad och okyrklig, utan att egentligen veta vad kyrkan betyder för honom eller henne. För att förstå Svenssons egen bild av relationen till kyrkan räcker inte kyrkostatistiken. Jag har i min forskning intervjuat ett antal män och kvinnor i olika åldrar på fyra olika orter om deras relation till kyrkan.

I dessa intervjuer har jag fått veta att de exempelvis uppskattar att besöka en särskild kyrka på egen hand, sitta ner en stund och tända ett ljus. Ett sjukvårdsbiträde eller läkare samarbetar med sjukhuskyrkan på sin arbetsplats. Någon har sin sjuka och ensamma mamma på stort avstånd och uppskattar att en diakon från kyrkan regelbundet besöker mamman när hon eller han själv inte kan göra det. Dessa tjänster från kyrkans sida uppfattas som en påtaglig del av värdet av att tillhöra kyrkan. De flesta svenskar har ganska många kontakter med kyrkan under livet. Ofta äger de rum i viktiga situationer i livet.

Intervjuerna visar också att kyrkotillhörigheten i sig uppfattas som värdefull av många. Den förmedlar kollektiva och andliga värden och ger därmed trygghet och en känsla av sammanhang.

Svensson behöver bekräftelse

Eftersom mötena med kyrkan ofta äger rum i särskilt viktiga situationer etsar sig upplevelserna ofta fast i minnet. Detta tillsammans med den långvariga relationen till kyrkan innebär att ett beslut om utträde oftast är resultatet av en process som har tagit flera år.

Kan man då säga om Medelsvensson är religiös eller sekulariserad? Nej, det är omöjligt och har inte att göra med om han eller hon är regelbunden gudstjänstdeltagare eller inte. Men talet om en marginaliserad kyrka med stora problem att nå ut till människor är överdrivet. Förutom det vetenskapliga intresset att tydliggöra hur religion faktiskt fungerar för flertalet människor i Sverige, behöver Svensson en tydlig bild av relationen till kyrkan. Som det nu är blir den ofta ifrågasatt och beskriven som onormal, fastän det är precis tvärtom.