Annons

Den nya pappan är gammal

Peter Svenonius, med dottern Engla. I bakgrunden Lennart Hoa Hoa Dahlgren med Peter när han var 4 månader gammal.

Bild: 
Muriel De Seze Petersen / Scanpix, Björn Larsson Ask / SvD / Scanpix

Den nya pappan är gammal

Det talas om den nya, närvarande pappan. Men det är inte de yngre papporna som stannar hemma med sina barn – utan de som är i medelåldern.

Annons

Det är snart 40 år sedan Sverige som första land i världen beslutade om lagstadgad pappaledighet. Det skedde 1974 och var startskottet till en ny papparoll. Men trots decennier av kampanjer, morötter och piskor så tar papporna bara ut drygt 20 procent av familjens föräldraledighet. Ett stort fiasko, om målet är total jämställdhet. Eller något sensationellt, om man jämför med alla andra länder i världen.

Förra året publicerade New York Times ett långt reportage med rubriken ”In Sweden, men can have it all”, där reportern storögt redogjorde för den svenska föräldraförsäkringen till bilder av svenska pappor som storhandlade, diskade och lekte i sandlådan med sina barn. ”En glimt av framtiden”, konstaterade New York Times häpet. Stämmer det?

– Vi ser absolut en ny papparoll ta form, säger Lars Plantin, docent i socialt arbete vid Malmö högskola. Alla pappor jag har mött i min forskning förhåller sig till en ny och närvarande papparoll. Det finns ett långt större handlingsutrymme än för ett par decennier sedan.

Det är framför allt de äldre papporna som väljer att vara hemma länge med barnen.

– Det är inte så sällan män i 40-årsåldern, som har fast förankring på arbetsmarknaden och som kan ta sig råd att vara borta från jobbet en längre tid, säger Roger Klinth, som är docent vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande på Linköpings universitet. Samtidigt är det en ålder då många existentiella frågor kommer i kapp en. Många yngre pappor är mitt uppe i karriären och hinner inte stanna upp.

Siffrorna från Försäkringskassan är tydliga. Trots att män blir pappor när de är i snitt 31 år gamla, tar 35–39-åriga pappor ut långt fler föräldradagar än 30–34-åriga pappor.

Roger Klinth har tillsammans med Thomas Johansson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, nyligen avslutat en studie av pappor som tar ut minst sex månaders föräldraledighet per barn. Gemensam nämnare för dessa pappor är att de tillhör en medelålders, vit medelklass med universitetsutbildning. Ofta har de fria och flexibla arbeten. Livserfarenhet och mognad framstår i deras undersökning som en viktig faktor för att prioritera småbarnen. Den nya pappan tillhör alltså inte en ny generation av unga fäder, utan är en lite äldre pappa som har tid och råd att vara hemma, och som har en stabil position på arbetsmarknaden.

– Man kan se att unga män jobbar mer när de blir föräldrar, säger Thomas Johansson. Det handlar om att många tar på sig en roll som familjeförsörjare.

Detta gäller framför allt om man har det knappt. Män med lägst inkomst tar ut minst antal pappadagar, medan kvinnor med lägst inkomst tar ut flest dagar – i det fallet prioriteras säkert mannens något högre lön för att få det att gå runt.

– Många av de män som vi har intervjuat ser pappaledigheten som en paus i livet, ett avbrott från vardagen på jobbet, säger Thomas Johansson.

– Papporna som är hemma länge är medvetna och reflekterande, säger Lars Plantin. Dessa medelklasspappor talar om faderskapet som något som ger en ny syn på livet, och många har en mycket emotionell hållning till papparollen.

Men papparollen förändras mycket under barnens uppväxt. Det märkte Lars Plantin i en intervjustudie av pappor till barn i olika åldrar.

– De nyblivna papporna är mycket entusiastiska, berättar han, de bygger familj och går in för det med liv och lust. Men trots det ser de sig ofta som ”andrapiloter”, och tänker att riktiga pappor blir de först när barnen blir lite större.

– Nästa fas, när barnen är 5–6 år, är papporna ofta rätt trötta. De pratar om att de slits mellan kraven på jobbet och i hemmet – stressade, och ofta tyngda av alla aktiviteter, säger Lars Plantin.

Tonårspappan är mer balanserad och får plötsligt mer tid för relationen med partnern och för sig själv, även om denna tid kan präglas av mer oro för barnen och av konflikter.

Ju mer männen orienterar sig mot familjelivet, desto mer försvagas de traditionella könsrollerna.

– Det är bra om pappor är hemma mer med sina barn, säger Roger Klinth. Det vinner alla på: männen, barnen och inte minst kvinnorna, som kan flytta fram positionerna på arbetsmarknaden.

Män som tar ut mer än fyra veckors pappaledighet ökar exempelvis sin andel av hushållsarbetet även efter föräldraledigheten. Relationer där pappan har varit föräldraledig löper mindre risk att hamna i skilsmässa eller separation. Och pappor som har ägnat mycket tid åt sina barn när dessa var små, gör det även när barnen blir större.

– Det är troligt – men långt ifrån självklart – att uttagen av pappadagarna långsamt kommer att fortsätta öka, säger Roger Klinth. Män orienterar sig mer mot barn, omvårdad och relationer. Det har varit en kulturell trend de senaste decennierna. Vid skilsmässor hävdar män numera betydligt oftare sin rätt till barnen än bara för ett par decennier sedan – banden till barnen är starkare i dag.

– Flera studier visar att dagens fäder ägnar långt mer tid åt sina barn i dag jämfört med 1960- och 1970-talens pappor. Tiden med barnen har uppenbarligen ett stort värde – det är något som män prioriterar. Men många studier visar att kvinnorna fortfarande har huvudansvaret för hemmet, berättar Roger Klinth.

Ett barn knyter lika lätt an till pappan som till mamman. Det menar Philip Hwang, som är professor i psykologi vid Göteborgs universitet. Han har i ett av sina forskningsprojekt om pappor följt 145 småbarn och deras föräldrar under trettio år och fortlöpande gjort intervjuer och observationer.

– Det är den första generationen som har växt upp med den nya papparollen, som nu själva är på väg att bli föräldrar, säger Philip Hwang.

Det visade sig att de pappor som är hemma länge med sina barn inte automatiskt får en bättre relation till barnen längre fram i livet. Närheten måste underhållas.

– Det är inte så enkelt som att om man har varit hemma med småbarn så är saken klar, berättar Philip Hwang.

Däremot har pappaledigheten en god effekt på jämställdheten i relationen. Pappan är mer närvarande – går på föräldramöten och är med i olika aktiviteter. Men samtidigt visar det sig att mammorna oftast tar det övergripande ansvaret för barnen, håller reda på BVC-besök, bokar tandläkare och så vidare.

I ett annat projekt har Philip Hwang och hans medarbetare studerat i vilken grad som de 250 största företagen i Sverige från 1993 till i dag stöttar småbarnsföräldrar.

– Många småbarnsföräldrar vill vara hemma mer, men säger att det inte funkar med jobbet, säger Philip Hwang. Så vi ville se om detta stämmer.

Det visade sig att andelen företag som var positiva till anställdas föräldraledighet har ökat från 3 till 30 procent på knappt tjugo år.

På arbetsplatser med många anställda tar männen ut längre föräldraledighet än på små arbetsplatser. Pappor som är hemma länge med barnen jobbar ofta inom offentlig sektor och inom tjänstesektorn – i företag där facket driver småbarnsföräldrarnas frågor eller där kulturen är tillåtande genom att exempelvis cheferna tar föräldraledigt.

– De är ofta högutbildade, men framför allt har de en stark position på arbetet. Deras ställning hotas inte av en längre frånvaro, säger Philip Hwang.

De senaste årens stora förändringar tror han har att göra med att jämställdhetsfrågan har börjat betraktas som ett politiskt problem, inte som något som ska lösas inom hemmets väggar. Till detta ska läggas en bättre barnomsorg och ett mer flexibelt arbetsliv där många kan arbeta hemma.

– Det har lett till stora attitydförändringar, säger Philip Hwang.

Sammantaget har föräldraskapet uppvärderats i takt med att parrelationerna blivit flyktigare, mer obestämda och att skilsmässor blivit vanligare. Föräldrarollen har mer och mer blivit en fast punkt av existentiell karaktär.

Även 1800-talspappan var närvarande

Under 1800-talet skedde en uppvärdering av moderskapet. Men det skedde inte på bekostnad av faderskapet eller papparollen. Det menar Tomas Berglund, som i sin doktorsavhandling vid Mittuniversitetet har gått igenom dåtidens föräldralitteratur samt närmare åttatusen brev och dagböcker skrivna av fäder.

– Männen flydde inte hemmet, säger Tomas Berglund. Tvärtom ser man många exempel på den närvarande fadern.

I breven framträder pappor som kan ta på sig ansvaret för barnens tillkortakommanden, som oroar sig över om barnen är ordentligt klädda och om de sköter sig.

– Det finns absolut en historisk kontinuitet i dagens papparoll, säger Tomas Berglund. Kanske var det under industrialismens mest intensiva skede i början av 1900-talet som pappan var som mest frånvarande.

Fyra frågor till fem pappaforskare

  1. Har du varit föräldraledig?
  2. Hur är du som pappa?
  3. Vad är du stolt över som pappa?
  4. Vad skulle du ha gjort annorlunda som pappa?

Roger Klinth, 47 år, docent vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet, pappa till tre pojkar, 13, 17 och 20 år.

  1. Ja, jag var ledig en kortare tid med det första barnet, och något längre med det andra. Med det sista barnet var jag hemma sex månader. Så jag har följt trenderna.
  2. Jag försöker vara närvarande och ta ansvar. Vi gör mycket roligt tillsammans.
  3. Jag är mycket närmare mina barn, än min egen pappa var med mig. Vi umgås mer, vi kan prata om mer saker. Det är en enorm skillnad!
  4. Jag borde varit hemma mer med de äldre barnen. Det var först när jag var hemma sex månader som jag lärde mig att laga mat. Då förstod jag vad det innebar att sköta ett hem.

Philip Hwang, 61 år, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, pappa till fyra pojkar, 19, 23, 26 och 29 år, plus tre bonusbarn, 14, 19 och 23 år.

  1. Ja, som universitetsanställd har det varit lätt att vara föräldraledig. Jag har varit hemma nästan halva tiden med alla fyra.
  2. Jag är väl som de flesta pappor, tror jag.
  3. Jag förstod rätt tidigt att tiden hemma med småbarnen är en försvinnande liten del av arbetslivet. Man hinner liksom jobba rätt mycket ändå! Och så försöker jag se saker ur barnens synvinkel, men det har kanske att göra med att jag är psykolog.
  4. Jag borde ha gett dem mer tid. När jag var prefekt för min institution så tog jobbet mycket av min tid.

Thomas Johansson, 51 år, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, pappa till tre barn, 3, 11 och 23 år.

  1. Ja, framför allt för den yngsta. Jag har följt med svängarna i samhället. När jag fick mitt första barn hade jag inte en tanke på att vara pappaledig. Då var jag helt inne i min karriär.
  2. Som alla andra, tror jag (skratt). Jag har uppvärderat familjetiden på äldre dar.
  3. Att jag har tre barn. Jag är stolt över mina barn som är så olika. Att vi gör en massa saker tillsammans – reser, går och simmar, hittar på saker.
  4. Jag hade försökt vara mer närvarande.

Tomas Berglund, 55 år, lektor i historia vid Mittuniversitetet, pappa till två barn, 21 och 25 år.

  1. Ja, jag tog ut några månader per barn.
  2. Jag kan kratta manegen lite för mycket för dem. Jag måste låta dem stå på egna ben mer.
  3. Jag har inte försökt styra dem i fråga om yrkesval och utbildning.
  4. Min fru och jag var skilda några år under barnens uppväxt, men har nu hittat åter till varandra. Det hade varit bättre för barnen om det inte hade hänt.

Lars Plantin 45 år, docent i socialt arbete vid Malmö högskola, pappa till tre barn, 6, 11 och 15 år.

  1. Ja, men bara några veckor med de två första barnen. Men med det sista var jag hemma åtta månader.
  2. Bra, hoppas jag (skratt). Om jag trivs i min papparoll så tror jag att barnen också trivs med mig.
  3. Att vi har en nära relation. Vi kan nog prata om allt, såväl intima saker som politik och samhällsfrågor.
  4. Jag borde ha varit mer pappaledig. Jag inser ju nu att jag missade mycket med de två första barnen.

Avslöjande pappakampanjer

För tio år sedan förändrades synen på pappan. Han började ses som en fullvärdig förälder i stället för pappa.

Sedan 1976 har framför allt Försäkringskassan genom återkommande kampanjer försökt få pappor att stanna hemma med sina barn.

Till en början kunde psykologerna varna för risken att en alltför närvarande pappa kunde hota symbiosen mellan mamma och barn. Begreppet velourpappa beskrev en man som hade förlorat sin manliga identitet och var en reaktion på mannens begynnande roll som aktiv far. Ett svar på detta var den klassiska bilden på Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren med en baby i famnen. Det var förstås ingen slump att en maskulin tyngdlyftare framställdes som representant för den nya pappan. Liknande bildspråk – med ishockeystjärnor och fotbollsspelare – har återkommit, som för att besvärja hotet att som hemmapappa bli alltför feminin.

Ett annat drag har varit att skapa en motbild, som i kampanjen ”Mansfällan” från 1992: en man med bar överkropp och en slips som ögonbindel. Karriär och traditionell manlighet gjorde att männen inte såg det väsentliga i livet, var budskapet.

Kampanjerna från 1970-, 80- och 90-talen betonade dock mäns och kvinnors olika roller. Faderskapet svarade mot barnens behov av manliga förebilder. ”Båda behövs för att vi är olika”, framhöll Socialstyrelsen. I skriften Föräldraledighet från 1991 hävdades att ”ungarna behöver både någon som ser till att flytvästen är på och någon som lär dem att få i gång snurran”. Fram till och med 1990-talet dominerade alltså ett särartsperspektiv där föräldrarollerna byggde på traditionella föreställningar om manligt och kvinnligt.

Men samtidigt framställdes dessa pappor som just en ny generation män, olika sina fäder som varken uttryckte känslor, lagade mat eller bytte blöjor. Även om kampanjerna omgavs av en retorik som präglades av optimism och determinism, så beskrevs pappaledigheten med ord som ”möjlighet” och ”flexibilitet”. Denna betoning av valfrihet – hur och när papporna kunde ta ut sina föräldradagar – bekräftade dock positionen som andrahandsförälder.

Under framför allt 1990-talet framställdes pappaledigheten som en tillgång i karriären. Faderskapet kunde beskrivas med ord hämtade från managementlitteraturen. Att vara pappaledig var att vara problemlösare; ett halvår i barnkammaren beskrevs som en sorts chefsskola. Pappaledigheten gavs ett instrumentellt värde för mannen i karriären.

Kring millennieskiftet förändrades synen på könsrollerna. Pappaledighet sågs inte längre som en möjlighet, utan som en självklarhet. Nu talades om ”hälften var”, och vinsterna för båda föräldrarna av detta. Tonvikten låg på föräldraskap snarare än faderskap. Nu trädde även barnet och dess behov fram i kampanjerna. Jämställda föräldrarelationer framställdes som en rättighet för barnet, samtidigt som ett mer könsneutralt tänkande kring föräldraskapet etablerades – pappan började ses som förälder på samma villkor som mamman. Pappaledigheten skulle inte grundas i tankar om mäns särart eller i tänkbara karriärfördelar, utan i skyldigheten som förälder.

– Dessa kampanjer har nästan aldrig utvärderats, säger Roger Klinth, som har analyserat pappaledighetsargumenten tillsammans med Thomas Johansson i boken Nya svenska fäder (2010).

– Vi vet inget om vilket genomslag de har haft. Men de säger något om hur man sett på papparollen.

De kvoterade pappamånaderna som infördes 1995 och 2002 har däremot haft en tydligt mätbar effekt på antalet pappaledighetsdagar.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.