Skogens konung kom från Kina

Genom fossil funna i Europa har man spårat älgen 2,5 miljoner år tillbaka i historien. Kompletta skelett, som hittats i Frankrike, härrör från gallicusälgen (Alces gallicus), den första kända älgen.

På den här tiden liknade Europa dagens Afrika med mängder av betande stora växtätare. Ännu hade ingen människoart beträtt Europas marker, men här fanns de första vargarna jämte lejon, leoparder, björnar, noshörningar, flodhästar och olika elefantdjur. I denna megafauna utvecklades hjortdjuren snabbt till olika arter, som till exempel den irländska jättehjorten. Gallicusälgen med sin mankhöjd på 140 centimeter hade en bred hornkrona med tre meters spännvidd, vilken skvallrar om att den hade utvecklats i ett öppet savannliknande landskap. Denna älg var smalnosad och påminde om dagens kronhjort i ansiktet.

Klimatet förändrades och därmed också vegetationen och faunan. Älgen utvecklades mot den bredpannade latifronsälgen (Alces latifrons). Den var en jätte med en mankhöjd på över två meter och kunde väga nära två ton. Spännvidden på hornen låg fortfarande kring tre meter (se fotot ovanför rubriken). Denna älg vandrade ut från Eurasien till Nordamerika och dog ut för ungefär 100 000 år sedan.

Från latifronsälgen utvecklades vår nutida älg, Alces alces, mot en anpassning till en mer skoglig miljö. Resultaten från fossilstudier och genetiska studier antyder att den nutida älgens vagga stod i det som i dag är norra Kina. Den senaste istiden, med sina avbrott för värmeperioder, flyttade vegetationszonerna – och därmed de gynnsamma älgmiljöerna – fram och tillbaka över kontinenterna. Detta ledde, enligt forskarna, till att olika älgpopulationer isolerades geografiskt från varandra, och i dag räknar vi med åtta skilda underarter: fyra i Eurasien och fyra i Nordamerika. Forskarna talar också om en samevolution mellan älgen och växtligheten, det vill säga att växter har anpassat sig och utvecklats under betestryck från älgen.

Vår nutida älg är de unga skogarnas följeslagare. Skogar som utsatts för störningar i form av skogsbränder, insektsangrepp, hyggesverksamhet och stormar blir inledningsvis återbevuxna av så kallade pionjärväxter, som oftast också är de växter som älgen föredrar. I första hand väljer den arter av videväxter, asp och poppel, björkar, rönn och oxel. Därutöver står närmare hundra andra arter på älgens meny, däribland bärris, ljung, hallon, mjölkört, maskrosor och en mängd vattenväxter som näckros och nate. Vintertid kan även stora mängder av unga tallar konsumeras.

När kalhyggesverksamheten inleddes i Sverige på 1950- och 60-talen, bidrog det till den svenska älgstammens kraftiga tillväxt. En annan bidragande orsak var att jaktlagen började skjuta mer kalvar och sparade de produktiva korna.