Vår smarta småfågel

Om vi besöker ett fågelbord någonstans i Sverige så är chansen stor att talgoxen är den första fågeln vi får syn på. Denna chans skulle öka ytterligare om vi placerade ett fågelbord på en plats där fågelmatning aldrig tidigare har ägt rum. Talgoxen är nämligen till sin natur väldigt nyfiken och utforskande jämfört med andra småfåglar. Den är därför extremt duktig på att hitta och utnyttja nya födokällor.

I min ungdom köpte jag som motorcykelförare ett speciellt dyrt och exklusivt skinnställ. Detta skulle enligt den medföljande instruktionen smörjas in med minkolja för att på bästa sätt stå emot väder och vind. Efter insmörjning enligt konstens alla regler hängde jag ut stället på en galge i trädgården för vädring och torkning. Jag hade då inte räknat med att talgoxarna skulle se minkoljeinfettat läder som en läckerhet. Det dyra stället var inte särskilt vackert efter detta.

Jag har bekanta i Norrland som berättat att talgoxarna hemma hos dem brukar knacka på fönsterrutan när fröautomaten behöver fyllas på. Min gissning är att talgoxarna har gett sig på fönsterkittet – som innehåller linolja – när fröna i automaten tagit slut. Om de sedan fått påfyllning av frön varje gång de pickat på fönstret skulle de så småningom mycket väl ha kunnat associera fönsterknackning med mat, även om de knappast förstår sammanhanget.

I Storbritannien berättas det ofta om blåmesar och talgoxar som pickar upp kapsylerna på mjölkflaskor för att komma åt grädden som samlas i toppen av flaskhalsen. Många fågel- och naturintresserade kan berätta sådana här historier om talgoxar.

Frågan är då, hur intelligent är egentligen denna välkända lilla fågel? Hur mycket kan den förstå av vad den gör? Hur svåra problem klarar den av att lösa?

Studier av de processer som vi normalt förknippar med intelligens kallas kognitionsforskning. Exempel på egenskaper som kognitionsforskare kan studera är minnesförmåga, förståelse, förmåga till problemlösning, beräkningsförmåga, språkbildning och självuppfattning. Sådana egenskaper betraktas av många som typiskt mänskliga, men med tiden har vi kommit till ökad insikt om att också djur har sådana förmågor, om dock inte lika utvecklade som hos oss.

Fåglars minnesförmåga har studerats i samband med mathamstring. Flertalet av våra kråkfåglar, liksom också mesarter som tall- och entita, samlar mat när den finns i överflöd för senare konsumtion. Alla dessa arter är så kallade spridningshamstrare. Det innebär att matbitar som frön och nötter lagras i många olika gömmen som sprids ut över ett förhållandevis stort område. De hamstrande fåglarna kan inte övervaka alla sina gömmen, utan skyddet mot mattjuvar består i stället av att gömmena är dolda och svårupptäckta. Om en mattjuv trots allt hittar ett sådant gömme är detta ingen katastrof, eftersom bara en liten del av matförrådet försvinner.

Det faktum att matgömmena är välkamouflerade och svårupptäckta ger hamstraren ett annat problem: att själv hitta tillbaka till maten. Det säkraste sättet att hitta tillbaka är att minnas de exakta platserna för gömmena. Att memorera en stor mängd likartade gömställen ställer höga krav på det rumsliga minnet. När en tita har gömt ett frö exempelvis under en lav, i mossa eller i en barkspricka, ser man hur den vänder på huvudet och fixerar gömstället med ena ögat. Denna ”fixeringsmemorering” är så karakteristisk att man kan vara säker på att den föregåtts av att en matbit just har hamstrats, även om man inte hann se detta. Det verkar som om hamstraren nästan bokstavligen ”ristar in” utseendet på gömstället i minnet.

Även mattjuvar behöver god minnesförmåga. Vid studier av tama korpar har man lagt märke till att dessa verkar kunna memorera inte bara egna utan också andra individers födogömmor. En förmåga att kunna memorera andras gömmen på avstånd är något helt annat än memorering av egna födogömmor. Om en hamstrande individ upptäcker att den är iakttagen brukar den flytta sig utom synhåll innan den gömmer maten. För en spejande mattjuv gäller det alltså att hålla ett visst avstånd till hamstraren, men att ändå lyckas observera och memorera den exakta positionen av det gömda. Detta kräver något som kallas allocentri, det vill säga förmåga att sätta sig in i en annan individs synperspektiv.

Talgoxen tillhör inte de hamstrande arterna – men den är en skicklig mattjuv. Och faktum är att min forskargrupp har kunnat visa att den kan memorera andra arters matgömmor, på samma sätt som korpen.

Jag har under studier av hamstring hos en- och talltita ofta haft fröautomater ute i skogarna. Naturligtvis får man även ett stort antal besökande talgoxar vid sådan matning. Vid flera tillfällen har jag sett hur talgoxar sitter och hackar på solrosfrön i närheten av matstationen, trots att de inte själva har besökt anläggningen. På något sätt har de alltså lyckats komma över frön som de mindre mesarna tagit ur automaten. Det är nämligen något som mesarna hela tiden gör, fraktar bort frön från mataren. Trots att talgoxen är större och dominant över de mindre kusinerna, är det svårt för den att direkt stjäla frön från dessa. En tita flyttar sig helt enkelt när den märker att en talgoxe kommer nära.

Det var dessa observationer som fick mig att börja fundera på om talgoxar kunde ha samma förmåga som korpar – att kunna memorera och sedan plundra hamstrande fåglars gömmen. En sådan idé testas naturligtvis enklast under kontrollerade former i laboratorieförsök.

Tillsammans med mina studenter har jag byggt en ”hamstringsarena” på Biologiska institutionen vid Lunds universitet. Arenan är placerad i ett ljus- och klimatkontrollerat rum, som är specialbyggt för fågelstudier, och utrustat med tio konstgjorda träd. Varje sådant träd har försetts med tio potentiella hamstringsgömställen – totalt hundra möjliga gömställen. De utgörs av hål som är lagom stora att stoppa ett solrosfrö i. För att hålens eventuella innehåll – det vill säga gömda frön – inte ska vara synligt är de täckta av små bitar vaxduk. Entitor pillrar gärna in frön i sådana gömställen. Detta liknar situationen i naturen, där de helst gömmer frön under lavar på grenar och liknande ställen. Intill arenan finns ett observationsbås med mörkt glas från vilket en observatör kan se fåglarna, utan att själv bli sedd av dem.

Intill detta rum finns ”hemburar” av lämplig storlek för entitor och talgoxar – en för varje fågel. Burarna är utrustade med radiostyrda luckor som kan öppnas från observationsbåset. På detta sätt kan vi släppa in och ut fåglarna i arenan utan stressande hantering av människor. För att kunna undersöka talgoxarnas förmåga att memorera andras gömslen är det naturligtvis nödvändigt att de har bra uppsikt över vad en hamstrande entita gör. Före ett försök placerade vi därför en bur så att en talgoxe hade fri sikt över arenan fast den fortfarande satt kvar i sin hembur. Samtliga hamstringshål var vända mot talgoxburen för att ge fri sikt.

För försöket tog vi in tio talgoxar, fem honor och fem hannar. Dessutom fick tio entitor agera hamstrare. En försökssession inleddes med att vi öppnade luckan till en entitebur, varvid titan flög in i arenan och började gömma frön. Eftersom talgoxen satt i sin bur kunde den se titan men inte flyga in i arenan. När titan hade hamstrat fem frön avbröt vi sessionen genom att släcka ljuset, varvid titan flög in i sin hembur och vi stängde luckan till denna. En timme senare öppnade vi luckan till talgoxens bur och släppte in den i arenan. Resultatet var över förväntan: talgoxarna hittade 29 procent av fröna. När de fick leta efter frön som var gömda utan att de hade observerat hamstringen, hittade de bara sex procent. Talgoxarna hade alltså samma förmåga som korparna – att kunna memorera positionen för en annan individs gömställe.

När vi repeterade observationsförsöket med entitor som observatörer av andra entitor, visade sig dessa inte ha samma inlärningsförmåga som talgoxarna. Det finns en viss logik i detta. Vad skulle nyttan vara med att göra en svår memorering av andras födogömmor när man enkelt kan memorera sina egna gömställen?

En jämförelse mellan den icke-hamstrande talgoxen och specialiserade hamstrare, som talltita och entita, visar att hippocampus hos de senare två arterna är mycket större i förhållande till resten av deras hjärna. Hippocampus är den del av hjärnan som ansvarar för den rumsliga orienteringen och som spelar stor roll för korttidsminnet samt bildandet av nya minnen. Förmågan att memorera anses vara en typisk kognitiv egenskap, och titornas hjärnor är alltså specialanpassade för denna uppgift. Det gör talgoxarnas prestationer under försöken än mer imponerande – deras hjärnor saknar ju den här sortens anpassning.

En oväntad upptäckt vid hamstringsförsöken var att talgoxhonorna tycktes hitta fler av entitornas frön än hannarna. Kunde det vara så att vi hittat en könsskillnad i minnesförmågan?

Om man jämför kognitiva förmågor i allmänhet är könsskillnader sällsynta bland däggdjur och fåglar. Den förmåga som oftast diskuterats i detta sammanhang är orienteringsförmåga. Här verkar det som om hannarna hos många däggdjur (inklusive människor) har ett försprång gentemot honorna, men hos fåglar är det utomordentligt ovanligt med sådana skillnader.

Talgoxen är till följd av sin oräddhet och vanlighet en av de mest populära europeiska arterna för beteendestudier. Detta medför att många har synpunkter på forskningsresultat från försök med just talgoxar. När jag under en kongress i Storbritannien kastade fram förslaget om en könsskillnad i memoreringsförmåga hos talgoxen, fick jag genast mothugg. Många menade att hannarnas svaga prestationer berodde på att de är mer intresserade av revirhållande, konkurrens och sång än av att betrakta entitor som hamstrar.

På Lunds breddgrader börjar talgoxarna sjunga redan i januari. I februari är hannarna aggressiva i sina revir och tydligt hormonstinna. Efter hemkomsten från kongressen tittade jag igenom våra data, och mycket riktigt visade det sig att sex av åtta hannar var fångade under perioden januari–mars, alltså när de i naturen har starka revirinstinkter.

För att kunna jämföra hannars och honors prestationer på ett rättvisande sätt var vi därför tvungna att göra om försöket. Vi tog nu in sexton nya fåglar, åtta av varje kön. Av dessa var fyra av varje kön fångade under september–december och fyra under januari–mars. Under den första av dessa perioder är talgoxhannarna sociala och icke-revirhållande. Om orsaken till deras sämre observationsinlärning var att de hade andra prioriteringar inför häckningen, borde höstfåglarna prestera bättre än vårfåglarna och i paritet med honorna, resonerade vi.

Det var dock ingen skillnad mellan grupperna, om någon, så presterade hannarna som var fångade på våren något bättre än de som var fångade på hösten. Det mest anmärkningsvärda var dock honornas prestation. De hittade 40 procent av de gömda fröna och var därmed lika framgångsrika i att hitta gömmena som de hamstrande entitorna själva!

Man kan fråga sig hur en sådan här könsskillnad i minnesförmåga har kunnat uppstå. Man kan börja med att konstatera att talgoxen är den mesart där skillnaden mellan könen är störst, rent generellt. Hannen är mer klart gul, något större och utrustad med en bred svart slips. Honan är blekare i färgen och har en smal svart stripa på magen. Det finns även tydliga beteendeskillnader mellan könen.

Om man sätter upp en matare ser man att hannarna alltid är först på plats. Honorna är försiktigare och avvaktar ofta tills de ser att ingen hanne är på väg in mot mataren. Att hannarna är dominanta innebär att de har företräde varje gång flocken hittar en ny födokälla. De har därmed en jämnare och säkrare tillgång till mat än honorna. Dessa har då nytta av att vara ”smartare” än hannarna. Om de kan memorera positionen för en hamstrad matbit, kan de senare återvända och njuta av denna när varken talgoxhannar eller entitor är i närheten.

Talgoxarna i Wytham Woods utanför Oxford i Storbritannien är sannolikt det mest välstuderade fågelbeståndet i världen. De som gillar brittiska tv-deckare har sett skogen skymta bortanför puben, där kommissarie Morse tillsammans med sin assistent Lewis brukade ta en och annan öl, oftast på den senares bekostnad. Denna skog – eller kanske snarare skogsdunge med svenska mått – utgör Oxfords universitets eget utomhuslaboratorium.

I ett synnerligen elegant experiment fångade forskare i Oxford in ett antal talgoxar från olika delar av skogen. I ett fågelrum inomhus tränade de fåglarna att vrida en spak åt sidan, varvid det föll ner en matbit framför fågeln. Vid den högra delen av spaken var apparaten röd, vid den vänstra blå. Spaken gick antingen att vrida åt höger eller vänster – hela tiden konsekvent likadant för varje specifik fågel. Talgoxarna lärde sig alltså att få fram maten genom att vara ”högerröda” eller ”vänsterblå”. De högerröda individerna kom alla från samma plats i skogen, medan de vänsterblå hade fångats in på en plats i andra änden av skogen.

När talgoxarna var färdigtränade släpptes de ut på samma platser som de kom ifrån. Sedan satte man upp matningsapparater av samma typ som i labbet över hela skogen, men med den skillnaden att de gick att vrida åt både höger och vänster för att maten skulle komma fram.

Talgoxarna i skogen lärde sig snabbt att komma åt maten genom att observera sina tränade artfränder. Från det område där de högerröda fåglarna släppts spreds en ”högerröd kultur”, medan en vänsterblå uppstod i skogens andra ände. Mitt i skogen möttes dessa kulturer – här fanns individer av bägge typerna. Särskilt intressant var att detta också blev en tradition. Nästa års ungfåglar blev också högerröda eller vänsterblå – beroende på i vilken del av skogen de hörde hemma i.

Som en extra slutkläm anser Oxfordforskarna att de också har påvisat ett så pass avancerat mänskligt fenomen som kulturell likformighet. Hos människor yttrar sig detta på så sätt att individer som identifierar sig med en viss grupp – exempelvis skejtare, punkare, akademiker eller svenskar – ofta klär sig på samma sätt och talar på ett visst sätt och så vidare. Hos talgoxarna bestod likformigheten i att individer från de delar av skogen där det fanns både högerröda och vänsterblå artfränder föredrog att anamma den kultur som var vanligast.

Om vi jämför olika kognitiva förmågor, finner vi alltså att en- och talltitor har ett välutvecklat minne, medan talgoxar verkar vara bättre på att lösa nya problem. Vilken av dessa förmågor är då kognitivt mest avancerad? Själv tror jag att det är svårare att lösa nya problem, som ju kan variera från gång till annan, än att göra ett stort antal memoreringar. Proceduren för hamstring är likadan varje gång och kräver inga nya insikter.

En kanadensisk forskare som arbetar med fåglar har lanserat teorin att innovationsförmåga är en egenskap som framför allt förekommer hos djurarter som är generalister, det vill säga djur som utnyttjar många olika sorters föda och som förekommer i skiftande miljöer. En generalist som talgoxen bör i så fall vara mer uppfinningsrik än en specialiserad hamstrare, som framför allt försöker minnas så många gömmen som möjligt.

En annan teori för intelligens hos djurarter har att göra med deras sociala system. En individ som lever i större flockar måste kunna känna igen fler andra individer och komma ihåg dessa. En- och talltitor bildar små vinterflockar på två till fyra individer. Talgoxen, å andra sidan, drar under vintern gärna runt i band på upp till 50 individer. Också enligt denna teori skulle man alltså kunna förutsäga att talgoxen borde ha större kognitiv förmåga än sina hamstrande släktingar.

Att jag vill tillskriva talgoxen ett bra observationsminne innebär inte att jag tror att de mindre mesarterna saknar ett sådant. Någon form av observationsminne har alla organismer som är så pass avancerade som en fågel. Exempelvis kan de flesta fåglar komma ihåg var det finns en fågelmatning, hur gränserna till häckningsreviret ser ut, och så vidare. Det jag menar är att talgoxen har ett mer utvecklat sådant minne.

Om forskaren: Anders Brodin

Anders Brodin är professor I teoretisk ekologi på Biologiska institutionen vid Lunds Universitet. Han är speciellt intresserad av minne och kognition hos djur och utforskar detta både med hjälp av teoretiska modeller och empiriska försök. På fritiden är han en hängiven fågelskådare.