Annons

Vila i frid, rödhake Varje år dödas flera miljoner fåglar av katter i Sverige. Globalt handlar det om flera miljarder.

Bild: 
Istock

Kattens katastrofala jakt

Glöm råttor och minkar! Den invasiva djurart som har ställt till med störst skada i naturen är vår spinnande lilla kelgris katten. Nya rön visar att den har utrotat drygt 60 arter av fåglar och andra ryggradsdjur världen över. Vem är ansvarig för kattens dödande och kan man minska dess framfart? F&F:s biologiredaktör Jesper Nyström undersöker saken.

Författare: 

Publicerad:

2018-11-21

När jag var i femtonårsåldern genomgick mina föräldrar ett slags livskris som medförde att den bekväma villan i stan byttes mot en nedgången gård på landet. Och vi skaffade katt, Emma. Hon kostade en krona och såg inte mycket ut för världen – liten till växten, tunn päls och en svans som slokade likt en vissen blomstjälk.

Men hon var en fenomenal jägare. Om maten inte passade henne tassade hon bort till ladan och hämtade en mus – det tog bara några minuter. Tyvärr fångade hon även fåglar, mängder med fåglar. Trastar, finkar och mesar var vanliga byten. En gång släpade hon hem en gräsand till sina ungar. Den var större än hon själv och skrämde vettet ur kattungarna.

En ganska ny sammanställning, publicerad i vetenskapstidskriften Nature, visar att en tamkatt i Europa fångar i genomsnitt 12 fåglar per år. Vår katt Emma fångade säkert fler än så – men antagligen inte lika många som en vildkatt (se faktaruta) som måste försörja sig själv. Vildkatter i Europa fångar tre gånger fler fåglar än vad deras tama artfränder gör, enligt samma sammanställning.

Det finns inget krav på id-märkning av katter i Sverige och det finns inget fullständigt kattregister. Därför är det exakta antalet okänt. Men enligt en Novus-undersökning från 2017 finns det uppskattningsvis 1,44 miljoner tamkatter i Sverige. Om varje tamkatt dödar 12 fåglar per år blir det totala antalet kattdödade fåglar 17,3 miljoner.

Men en del av tamkatterna är innekatter. Enligt Bo Söderström, forskare vid Kungl. Vetenskapsakademien och författare till boken Hur tänker din katt? delar 43 procent av Sveriges tamkatter detta öde. Det beräknade totala antalet kattdödade fåglar sjunker därmed till 9,8 miljoner. Och till detta ska läggas vildkatternas jakt. Ingen vet hur många de är i vårt land. Men en siffra som ofta nämns är 100 000. Om man antar att det stämmer och att de fångar tre gånger så många fåglar som sina tama artbröder, kan vi addera ytterligare 3,6 miljoner fåglar till beräkningarna – och den totala summan kattdödade fåglar blir närmare 13,4 miljoner per år.

Det finns många osäkra variabler i beräkningarna. Slutsumman får därför tas med en nypa salt. Men låt oss ändå ställa frågan: Hur stor påverkan har katterna på våra fågelbestånd?

Ungefär 70 miljoner fågelpar häckar i Sverige varje år. När ungarna är flygfärdiga på sensommaren finns det drygt 350 miljoner fåglar här. Om katterna fångar 13,4 miljoner av dem, så minskar det totala antalet med närmare 4 procent.

– Jag tror inte att katterna utgör något hot mot fågelbestånden som helhet. Ungefär 80 procent av årets ungar dör ändå innan nästa häckningssäsong börjar, säger Bo Söderström.

Ungfåglarna dör av svält och sjukdomar. Eller så kolliderar de med bilar och fönsterrutor. Dessutom försvinner många under flyttningen söderut.

– Trots de höga dödstalen är antalet häckande fåglar ganska konstant från år till år. Det verkar alltså som att de klarar både katternas jakt och de övriga dödsorsakerna.

Men det går naturligtvis inte att dra alla fåglar över en kam. Vissa arter är mer utsatta än andra.

– Om man ser till hela året är de främsta bytena antagligen de fåglar som är vanliga i våra trädgårdar och i människors närhet, som talgoxe, grönfink och pilfink. På vintern handlar det framför allt om arterna vid fågelborden, med en liten övervikt för de fåglar som letar mat på marken som gråsiska, domherre och pilfink.

Men även om katterna inte hotar svenska fågelbestånd som helhet, kan de har stor lokal påverkan, menar Bo Söderström.

– I nybyggda områden som byggs i närheten av städer och i anslutning till skogar, där kan nog katterna rensa rent. Småfåglarna i sådana områden har ju ingen erfarenhet av katter och vet därför inte vilka formidabla jägare de kan vara, säger han.

Bo Söderström berättar att det finns ett fåtal exempel på arter som försvunnit från delar av vårt land där katten tros ha varit en bidragande orsak. Ett exempel är fältpiplärkan, en art som häckar på marken och som trivs i sanddyner.

– En gång i tiden var den utbredd i södra Halland. Men med tiden blev det allt fler sommarhus i området där den häckade. Fältpiplärkan försvann så snabbt och över så stora områden att man tror att sommargästernas katter måste ha bidragit till detta.

Det verkar alltså som att tamkatters bytesjakt kan orsaka lokala problem. Men hur är situationen i länder med stora bestånd av vildkatter, som i de flesta fall lever helt och hållet av jakt?

För några år sedan publicerade den kanadensiska vetenskapstidskriften Avian conservation and ecology ett specialnummer som handlar om olika hot mot landets fågelbestånd. I den framgår att landets katter årligen dödar 100–350 miljoner fåglar. Det motsvarar 2–7 procent av landets bestånd. Det finns ungefär 8,5 miljoner tamkatter i Kanada och 1,4–4 miljoner vildkatter – och de sistnämnda står för merparten av dödandet.

I Kanada är katternas jakt ett avsevärt större problem än exempelvis trafiken, som årligen dödar 14 miljoner fåglar, och kollisioner med fönsterrutor, som tar livet av 25 miljoner fåglar varje år. Det innebär att katternas jakt är det största hotet mot fåglar som människan har skapat, menar de kanadensiska forskarna.

USA är antalet kattdödade fåglar skyhögt: 1,3–4 miljarder per år, enligt en studie publicerad i Nature communications.

Vildkatterna står för ungefär 70 procent av dödsfallen. USA:s katter sätter också i sig hela 6–22 miljarder små däggdjur per år, framför allt möss och sorkar. Svenska katter fångar ungefär 50 miljoner sorkar och möss varje år, som en jämförelse. Forskarna bakom studien drar samma slutsats som sina kollegor från Kanada, att katternas jakt är det största människo­skapade hotet mot fåglarna.

Det land som har störst problem med katter är sannolikt Australien. Landet har ett stort bestånd av vildkatter som, med viss hjälp från tamkatterna, sätter i sig drygt en miljon fåglar per dag – och ännu fler reptiler. Katternas meny innefattar 340 fågelarter, varav drygt 70 är hotade, och cirka 250 reptilarter, varav 11 är hotade.

I Australien – och även i Nya Zeeland – är det förhållandevis ont om stora rovdjur. Det har medfört att de inhemska smådjuren kan vara ganska dåliga på att skydda sig mot angripare – de har helt enkelt aldrig behövt utveckla den sortens färdigheter. Australiens och Nya Zeelands smådjursfauna blir därför ett verkligt smörgåsbord för en opportunistisk jägare som katten – det är bara att välja och vraka bland smårätterna.

Fåglar utan flygförmåga är en djurgrupp som katterna gått hårt åt. Ett exempel på det kommer från Stephens Island, en liten ö i Nya Zeelands skärgård. Fram till slutet av 1800-talet var ön hem för det allra sista beståndet av Lyalls klippsmyg, en småvuxen fågel som saknade flygförmåga och som endast fanns i Nya Zeeland – den var endemisk. År 1894 stod en ny fyr klar på ön. Fyrvaktmästaren var fågelintresserad – och så var även hans katt Tibbles. Hon släpade hem åtskilliga exemplar av Lyalls klippsmyg, tills det inte fanns några kvar på ön.

Tibbles har blivit berömd – eller snarare ökänd – som katten som på egen hand lyckades utrota en fågelart. Den här historien, som publicerades 1930, har blivit ifrågasatt på senare år. Det beror på att man har funnit anteckningar om en gravid katthona som rymde från en båt som transporterade förnödenheter till Stephens Island, vilket medförde att ön fick en hel kattkoloni. Det verkar alltså troligt att Tibbles fick hjälp att utrota klippsmygen.

Den här historien ringar in de förutsättningar som brukar råda då katternas jakt orsakar maximal skada: De kommer till en ny och ofta isolerad miljö – exempelvis en ö – där det finns bytesdjur som aldrig tidigare träffat på ett rovdjur som katten. Det isolerade läget gör att bytesdjuren inte kan fly till andra miljöer. Om katterna själva saknar fiender i den nya miljön finns en risk att de kommer att utrota ett helt bestånd av en art. Om arten är endemisk dör den ut.

En ny sammanställning, publicerad i Mammal review, visar att katternas jakt är den främsta orsaken till att hela 22 arter av endemiska däggdjur blivit utrotade, i enbart Australien. Mindre kaninpunggrävling är en av dessa arter. Den såg ut som en blandning mellan en mus och en miniatyrkänguru. De så kallade hoppråttorna är ett exempel på en djurgrupp som drabbats hårt – åtminstone 4 arter har utrotats av katter.

Det bör nämnas att det finns ett annat rovdjur som har bidragit till vissa av utdöendena i Australien – rödräven. Den infördes till Australien på 1800-talet av engelska kolonisatörer, som ville ägna sig åt traditionell rävjakt. Forskarna bakom sammanställningen anser dock att katten har huvudansvaret för att de 22 däggdjursarterna har dött ut. Det beror bland annat på att katten har spritt sig till nästan alla miljöer, medan rävens utbredning är ganska begränsad.

– Rödräven förekommer inte i de tropiska områdena i norra Australien, men har orsakat beståndsminskningar och utrotningar på andra platser i landet, säger Tim Doherty, forskare vid Deakin university i Australien och en av författarna till den sammanställningen.

En art som med eller utan hjälp sprider sig till en ny miljö som den sedan skadar eller förändrar på ett oönskat sätt kallas för invasiv. Internationella naturvårdsunionen, IUCN, har skapat en lista över de 100 mest invasiva djur- och växtarterna på jorden. Katten finns med bland dem. Arterna på listan är sorterade i bokstavsordning, inte efter hur stor skada de orsakar. Men om man skulle göra en sådan omsortering skulle katten antagligen hamna överst på listan, åtminstone inom gruppen rovdäggdjur.

I en ny artikel, publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences, synar ett forskarteam från Australien och Nya Zeeland de 30 mest invasiva arterna av just rovdäggdjuren. Katten är naturligtvis med, liksom hunden, tamgrisen, rödräven, mungon, tvättbjörnen, ett antal gnagare samt två aparter, för att nämna några exempel.

Tillsammans har dessa rovdjur utrotat 142 arter av ryggradsdjur. Katten är huvudansvarig för 63 av dessa (se lista), varav 40 fåglar, 21 däggdjur och 2 reptiler. Dessutom utgör katten ett hot mot ungefär 300 rödlistade arter världen över, konstaterar forskarna.

– Sett till antalet utrotade arter, både i Australien och i resten av världen, kan man nog säga att katten är nummer ett, säger Christopher Dickman, som är forskare vid Sydneys universitet och huvudförfattare till den nya artikeln.

Vi lämnar de här dystra siffrorna och återvänder till vårt land. Det är nämligen dags att diskutera ansvarsfrågan. Om man är ägare till en katt som fångar vilda djur, har man då en skyldighet att försöka stoppa det – och kan man bli straffad för sin katts bytesjakt? Låt oss titta i lagboken.

Första paragrafen i Lagen om tillsyn över hundar och katter (2007:1150) lyder: ”Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.”

När man läser paragrafen får man intrycket att hundar och katter är lika inför lagen. Men så är det inte riktigt. De följande 20 paragraferna handlar nästan bara om hundar. Paragraf 16, för att ta ett exempel, slår fast att hundar ska hindras från att springa lösa där det finns vilt under perioden mars–augusti och att de inte får driva eller förfölja vilt resterande tid av året, såvida det inte rör sig om laglig jakt. Några liknande bestämmelser för katter verkar inte finnas.

”Vi kan inte se att det enligt djurskyddslagstiftningen finns något ansvar för kattägarna för katters jakt på fåglar och andra byten i vår natur” blir svaret på en skriftlig förfrågan riktad till Jordbruksverket – som också låter meddela att de flesta djuren som katterna fångar, exempelvis fåglar och gnagare, är vilda djur och därför Naturvårdsverkets angelägenhet.

Naturvårdsverkets viltjurist har aldrig tidigare stött på frågan och ber att få återkomma via mejl. Efter några dagar får jag veta att det inte går att hitta några rättsfall där ägare blivit åtalade eller straffade för sina katters jakt på byten. Katternas framfart i naturen verkar alltså vara fullt laglig. Viltjuristen påpekar dock att det kan finnas lokala ordningsföreskrifter i kommunerna, som eventuellt innefattar strängare kattregler än de som finns i lag 2007:1150.

Ett antal sökningar på kommuners hemsidor indikerar att katternas fria uteliv ofta leder till konflikter. Kattägare uppmanas att hålla sina djur under uppsikt när de är utomhus, så att de inte kissar och bajsar i sandlådor, på altaner och i parker. Åtminstone en av de undersökta kommunerna ställer krav på att lösgående katter ska vara id-märkta. Men det står inte ett ord om katternas jakt på fåglar eller andra byten.

Kanske är det formuleringen ”med hänsyn till deras natur” i första paragrafen som ger katten dess speciella frikort. Lagen verkar erkänna kattens behov av att få röra sig fritt och att få jaga. Kanske är det dess långa historia som skadedjursbekämpare – mus- och råttjägare – som speglas här. Eller kan det bero på att de byten katten tar i de flesta fall saknar ekonomiskt värde för oss?

Som kattälskare kan det kanske kännas som en upprättelse att människans allra bästa vän hunden också betraktas som en invasiv art i en del miljöer. Hunden har orsakat – eller medverkat till – ett tiotal utrotningar, varav de flesta arterna var fåglar. Och givetvis kan man argumentera för att det är människan som är den allra mest invasiva arten på den här planeten. Vi har ju spritt oss till nästan alla miljöer och orsakat beståndsminskningar och utdöenden varhelst vi slagit ner våra bopålar.

Kattens alla offer

63 utrotade arter. Citationstecken betyder att arten saknar svenskt namn.

  • ”Harvallaby”Lagorchestes asomatus (Fåframtandade pungdjur), Australien
  • ”Harvallaby”Lagorchestes leporides (Fåframtandade pungdjur), Australien
  • Nagelsvansad vallabyOnychogalea lunata (Fåframtandade pungdjur), Australien
  • ”Opossumråtta”Bettongia pusilla (Fåframtandade pungdjur), Australien
  • ÖkenopossumråttaCaloprymnus campestris (Fåframtandade pungdjur), Australien
  • ”Råttkänguru”Potorous platyops (Fåframtandade pungdjur) Australien
  • Svinfotad punggrävlingChaeropus ecaudatus (Grävlingpungdjur), Australien
  • ”Näspunggrävling”Perameles eremiana (Grävlingpungdjur), Australien
  • ”Mindre kaninpunggrävling”Macrotis leucura (Grävlingpungdjur), ­Australien
  • Vitfotad kaninråttaConilurus albipes (Gnagare), Australien
  • Kortsvansad hoppråttaNotomys amplus (Gnagare), Australien
  • Långsvansad hoppråtta, Notomys longicaudatus (Gnagare), Australien
  • Storörad hoppråttaNotomys macrotis (Gnagare), Australien
  • Darling Downs hoppråttaNotomys mordax (Gnagare), Australien
  • ”Australmus”Pseudomys glaucus (Gnagare), Australien
  • ”Australmus”Pseudomys gouldii (Gnagare), Australien
  • ”Kortsvansad bäverråtta”Geocapromys thoracatus (Gnagare), Centralamerika
  • ”Egentlig skogsråtta”Neotoma anthonyi (Gnagare), Centralamerika
  • ”Egentlig skogsråtta”Neotoma bunkeri (Gnagare), Centralamerika
  • ”Egentlig skogsråtta”Neotoma martinensis (Gnagare), Centralamerika
  • ”Snabelslidmus”Solenodon marcanoi (Insekts­ätare), Centralamerika
  • Socorroduva,  Zenaida graysoni (Duvfåglar), Centralamerika
  • RéunioduvaNesoenas duboisi (Duvfåglar), Madagaskar 
  • RodriguessolitärPezophaps solitaria (Duvfåglar), Madagaskar
  • SalomonmarkduvaAlopecoenas salamonis (Duvfåglar), Mikronesien
  • ChoiseulduvaMicrogoura meeki (Duvfåglar), Mikronesien
  • MarquesasfruktduvaPtilinopus mercierii (Duvfåglar), Mikronesien
  • BoninduvaColumba versicolor (Duvfåglar), Asien
  • RödrallAphanapteryx bonasia (Tran- och rallfåglar), Madagaskar
  • RéunionrallDryolimnas augusti (Tran- och rallfåglar), Madagaskar
  • GuamrallHypotaenidia owstoni (Tran- och rallfåglar), Mikronesien
  • TahitirallHypotaenidia pacifica (Tran- och rallfåglar), Mikronesien
  • FijirallHypotaenidia poeciloptera (Tran- och rallfåglar), Mikronesien
  • MarquesaspurpurhönaPorphyrio paepae (Tran- och rallfåglar), Mikronesien
  • MatirakahurallCabalus modestus (Tran- och rallfåglar), Nya Zeeland
  • MehorikirallHypotaenidia dieffenbachii (Tran- och rallfåglar), Nya Zeeland
  • TristanrörhönaGallinula nesiotis (Tran- och rallfåglar), St. Helena
  • AscensionrallMundia elpenor (Tran- och rall­fåglar), St. Helena
  • HawaiisumphönaZapornia sandwichensis (Tran- och rallfåglar), Hawaii          
  • BoninrosenfinkChaunoproctus ferreorostris (Tättingar), Asien
  • BonintrastZoothera terrestris (Tättingar), Asien
  • HawaiikråkaCorvus hawaiiensis (Tättingar), Hawaii
  • LanaikroknäbbsfinkDysmorodrepanis munroi (Tättingar), Hawaii
  • Lyalls klippsmygTraversia lyalli (Tättingar), Nya Zeeland
  • KomakoAnthornis melanocephala (Tättingar), Nya Zeeland
  • ChathamgräsfågelBowdleria rufescens (Tättingar), Nya Zeeland
  • SydöpiopioTurnagra capensis (Tättingar), Nya Zeeland
  • NordöpiopioTurnagra tanagra (Tättingar), Nya Zeeland
  • AldabrasångareNesillas aldabrana (Tättingar), Madagaskar
  • EiaomonarkPomarea fluxa (Tättingar), Mikronesien
  • KiritimatisnäppaProsobonia cancellata (Vadarfåglar), Mikronesien
  • NordöbeckasinCoenocorypha barrierensis (Vadarfåglar), Nya Zeeland
  • SydöbeckasinCoenocorypha iredalei (Vadarfåglar), Nya Zeeland
  • KanariestrandskataHaematopus meadewaldoi (Vadarfåglar), Kanarie­öarna
  • GuadalupekarakaraCaracara lutosa (Falkfåglar), Central­amerika
  • SankthelenahärfågelUpupa antaios (Här- och näshornsfåglar), St. Helena
  • NyazeelandvaktelCoturnix novaezelandiae (Hönsfåglar), Nya Zeeland
  • NyazeelandskrakeMergus australis (Andfåglar), Nya Zeeland
  • ParadisparakitPsephotellus pulcherrimus (Papegojfåglar), Australien
  • BermudanatthägerNyctanassa carcinocatactes (Pelikanfåglar), Centralamerika
  • GuamkungsfiskareTodiramphus cinnamominus (Prakt­fåglar), Mikronesien
  • ”Rullsvansleguan”Leiocephalus eremitus (Ödlor), Centralamerika
  • ”Skink”Chioninia coctei (Ödlor), Cap Verde

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 859 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej!
Ang. rättsläge och ägaransvar. I en urgammal, nyligen ändrad lag, stod att "katt må saklöst dödas", alltså utan anledning.
Det är, som många äldre lagar, en text som skapar en bättre värld. Hur tror ni det kommit sig att våra bonnkatter är så vänliga, gosiga, sällskapliga o.s.v.
Jag tänkte på det då jag i dag såg en stor, aggressiv katt som bröstade upp sig mot en annan på gården. Ena våra två katter har ffg på 12 år fått skador som av slagsmål. Med gamla lagstifningen skulle jag kunna avliva den här otäckingen innan han spred sina värstinggener. Ska i stället vi göra våra sällskapliga musjägare till innekatter?

Jag håller med om artikeln innehåll men ställer mig skeptisk till den lista som kommer sist med 63 arter under rubriken Kattens alla offer. Jag kollade tre arter som förvånade mig (har inte kollat andra än dessa) och ingen av dessa kan nog påstås ha försvunnit på grund av katten. Jag tänker på guadelupekarakara (människans försorg genom att de sköts bort (neotropical.birds.cornell.edu/Species-Account/nb/species/guacar2)), bermudanatthäger (troligen människan, men sannolikt omöjligt att veta (en.wikipedia.org/wiki/Bermuda_night_heron)), samt guamkungsfiskare (introduktion av bruna trädormar har troligen orsakat denna arts försvinnande (http://www.waza.org/en/zoo/choose-a-species/birds/kingfishers-hornbills-...)). Jag tycker alltså att denna lista är högst tveksam och gör mer skada än nytta.

Hej Niklas. Artikeln som listan kommer ifrån är tillgänglig för alla (länkad i texten ovan). Analyserna och urvalskriterierna är utförligt beskrivna i artikeln, samt i de medföljande extra filerna (supplementary information). Jag har gått igenom metoderna och kan inte se något fel med dem. Men visst, det går säkert att ifrågasätta om vissa arter hör hemma på listan eller inte. Å andra sidan finns det säkert arter som inte är med, men som borde vara det.
MVH Jesper @ FoF

Hej Jesper!
Då din artikel fokuserar på kattens härjningar och listan på 63 utrotade arter bär rubriken ”Kattens alla offer” är det lätt att dra slutsatsen att det är enkom kattens resultat. Men den vetenskapliga artikel som ligger till grund för artikeln i F&F skriver ”linked to” utrotandet av 63 arter. Katten har alltså haft en betydelse, men hur stor den betydelsen varit för någon av arterna på listan gå inte att säga. För mig blir det missvisande.

Lägg till kommentar