Kärnkraftens vara eller ickevara

Det är som att kliva in i ett gigantiskt kassavalv. Genom den massiva porten strömmar hjälmbeklädda arbetare in och ut.

– Som mest jobbade 4 500 personer här, men nu när allt börjar bli klart är det omkring 1 700, säger Pasi Tuohimaa, kommunikationschef på det finska kärnkraftsföretaget Industrins Kraft.

Vi befinner oss på kärnkraftverket Olkiluoto på den finska västkusten, en och en halv timmes bilresa norr om Åbo. Här byggs en av få nya kärnkraftsreaktorer i Europa. Efter tio år av förseningar och spräckta budgetar börjar Olkiluotos tredje reaktor bli klar. Efter årsskiftet ska den laddas med bränsle och planen är att starta den nya reaktorn i april 2020, berättar Pasi Tuohimaa.

Själva reaktorhallen är avspärrad. Arbetet pågår för fullt därinne. Vi får kika in genom en öppning i de dubbla, stålförstärkta betongväggarna. Den yttre väggen är byggd för att klara en större flygplanskrasch.

Olkiluoto 3 blir Finlands femte kärnreaktor och när den är i drift kommer cirka 40 procent av det finska elbehovet att täckas av kärnkraft. I Pyhäjoki i norra Finland finns dessutom planer på ytterligare ett kärnkraftverk.

Jari Kostama, chef för energiproduktion på organisationen Finsk Energi, säger att det finns flera skäl till att Finland väljer att bygga ut kärnkraften. Det främsta är att landet har en stor, elintensiv industri som står för nästan hälften av elkonsumtionen.

– Industrin har ett ständigt behov av tillförlitlig och stabil el. Vi har god erfarenhet av kärnkraft i Finland med hög utnyttjandegrad, och priset har under lång tid legat på en rimlig nivå.

Kärnkraften är även accepterad bland Finlands befolkning. Enligt den senaste mätningen, gjord 2019, är 49 procent av finländarna positiva till kärnkraft medan 15 procent är negativa.

– Jag är ganska säker på att acceptansen till och med kommer att stiga i framtiden. Det beror framför allt på en ökad förståelse för kärnkraftens roll i att förebygga klimatförändringarna, säger Jari Kostama, men tillägger att det bara gäller om det inte sker några nya kärnkraftsolyckor.

Reser man söderut över Östersjön till Tyskland ser situationen helt annorlunda ut. Landet hade redan beslutat sig för att avveckla kärnkraften när kärnkraftsolyckan i japanska Fukushima inträffade i mars 2011. Katastrofen i Japan skyndade på avvecklingen. De åtta, äldsta reaktorerna stängdes av som en direkt följd av olyckan och i juni samma år beslutade det tyska parlamentet att avveckla all kärnkraft till 2022.

Samtidigt pågår en kraftig utbyggnad av förnybar energi, som nu står för ungefär 42 procent av den tyska elproduktionen. Tyskland är dock fortfarande beroende av sin kolkraft, vilket gör att landet har svårt att möta sina mål för att minska koldioxidutsläppen.

Trots detta har kärnkraftsavvecklingen stöd bland tyskarna. I en nyligen genomförd undersökning är 60 procent av landets befolkning för landets beslut att stänga all kärnkraft till slutet av 2022, medan 17 procent svarar att de vill behålla kärnkraften.

Även i Sverige är en majoritet för en avveckling, även om andelen sjönk något förra året. Enligt en SOM-undersökning från Göteborgs universitet 2018, som mäter svenskarnas åsikter i en rad frågor, svarade 52 procent att de vill avveckla kärnkraften. Motsvarande siffra 2017 var 58 procent.

Att stödet för en avveckling försvagades under 2018 beror på klimatfrågan och att kärnkraften på nytt seglat upp som en politisk fråga

– Det har kommit i gång en debatt om kärnkraften kopplad till klimatet. Under valrörelsen 2018 aktualiserades den bland annat av Kristdemokraternas Ebba Busch Thor, säger Sören Holmberg, senior forskare på SOM-institutet vid Göteborgs universitet och som länge följt opinionen i energifrågor.

Under 2018 presenterade även den internationella klimatpanelen, IPCC, en rapport med bland annat scenarier för att begränsa jordens temperaturökning till 1,5 grader. I några av dessa har IPCC räknat med ökad kärnkraft för att nå klimatmålet.

Om stödet för avveckling kommer att fortsätta att minska vågar Sören Holmberg inte spekulera om.

– Vi håller på att mäta just nu, och det blir spännande att se resultaten. Hittills är det ju ensidigt kärnkraftsanhängarna som varit ute hårt i debatten.

Argumenten för kärnkraften är att den behövs för att begränsa koldioxidutsläppen. Sol- och vindkraft är bra, men behöver kompletteras med en stabil elproduktion som inte är beroende av vädret. För att möta det ökande behovet av el i världen behövs dessutom mer kärnkraft, enligt förespråkarna. Såväl bilflottan som industrin går mot elektrifiering och på många håll i världen ökar elförbrukningen.

Men att kärnkraften skulle vara en lösning på klimatkrisen håller inte alla med om. En av huvudinvändningarna är de höga kostnaderna.

Det går mycket snabbare och blir billigare att bygga ut sol- och vindkraft jämfört med kärnkraft. Det tar ett år att bygga ett solkraftverk. Att bygga ett kärnkraftverk kan ta flera decennier och kostar 5 till 10 gånger mer, säger Tomas Kåberger, professor i industriell energipolicy vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.

Kostnaderna för el från sol- och vindkraft har sjunkit snabbt de senaste åren och väntas fortsätta att sjunka. Det internationella energiorganet IEA räknar till exempel med att kostnaderna för solceller, som redan är billigare än att bygga ny kolkraft i många länder, kommer att sjunka ytterligare 15–35 procent inom fem år.

Prisraset på förnybar energi gör att Kinas utbyggnad av ny kärnkraft har bromsat in, enligt Tomas Kåberger.

– Kina har bara påbörjat ett reaktorbygge sedan 2016. Orsaken är ekonomin, säger han.

Han avfärdar också att kärnkraften skulle behövas som baskraft och för att stabilisera elnätet mot de svängningar som orsakas av väderberoende kraftslag.

– Baskraft är inte längre ett relevant begrepp. När det finns sol och vind kör man det för att det är billigast. Sedan kompletterar man det med flexibla produktionsmetoder som vattenkraft eller gaskraftverk.

Energilager med batterier kan också hjälpa till att stabilisera elnäten. Ett stort sådant med litumjonbatterier finns till exempel i södra Australien. Det byggdes efter ett omfattande strömavbrott som inträffade 2016.

Ett annat sätt att lagra energi är att använda el från vind och sol för att tillverka vätgas. Flera sådana försöksanläggningar finns i Tyskland, där det periodvis genereras mer förnybar el än vad elnätet klarar att ta emot. Överskottselen används då för att spjälka vatten till syrgas och vätgas i så kallade elektrolysörer. Vätgasen kan sedan användas som alternativ till naturgas för uppvärmning, i industrin eller för att driva bilar med bränsleceller. Enligt Tomas Kåberger är det en av de största förändringarna av energisystemet.

– Tidigare använde vi olja för att producera el. Nu kan vi använda el för att tillverka bränslen som ett sätt för att balansera tillgång och efterfrågan i elsystemet.

Tillbaka i finska Olkiluoto tar vi bilen någon kilometer från reaktorerna till ytterligare en byggarbetsplats. Grävskopor har börjat förbereda mark för en ny anläggning. Om 6–7 år är det meningen att det använda kärnbränslet ska börja fraktas hit för att kapslas in i först en inre stål- och sedan en yttre kopparkapsel.

Genom ett schakt ska de 24 ton tunga kapslarna sänkas 450 meter rakt ner i urberget. De kommer då att landa i den gigantiska grotta som redan har sprängts fram. Att ta sig dit tar en dryg kvarts slingrande bilresa genom berget.

Från mottagningsstationen ska kapslarna fraktas genom de centraltunnlar som håller på att sprängas fram. Från dessa kommer sidotunnlar att sträcka ut sig som armar, där kapslarna med kärnbränsle ska sänkas ner i borrade hål och bakas in i skyddande lera.

– Allt kommer att ske automatiskt. Ingen människa kommer att vara närvarande, berättar Johanna Hansen, forskningskoordinator på Posiva, det företag som har hand om det finska slutförvaret.

Finland är det första landet i världen som har börjat bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle. Det beslutet är ännu en anledning till det kärnkraftsvänliga klimatet i Finland.

– Att det finns en lösning för avfallet tror jag är viktigt för människors attityd, säger Ilkka Ruostetsaari, professor i statskunskap vid Tammerfors universitet, som forskar i energipolitik.

Han är dock inte övertygad om att Finland kommer att fortsätta att satsa på kärnkraft.

– Beslutet om att bygga Olkiluoto 3 togs för många år sedan och efter det har marknaden förändrats. Det har till exempel blivit mycket billigare att bygga vindkraft, som nu ökar snabbt i Finland.