Annons

Antennerna på hannar av långhornsbin är ofta lika långa som resten av kroppen. Det gör dem extra bra på att fånga upp feromoner som honorna skickar ut när de vill para sig.

Bild: 
Getty images

Kupor löser INTE vildbinas kris

Att hjälpa bina genom att sätta upp bikupor kan göra mer skada än nytta. För att verkligen hjälpa de hotade arterna krävs något helt annat.

Annons

Publicerad:

2021-06-03

Min svägerska är hållbarhetschef på ett stort it-företag. Hon oroar sig över bi-döden som hon läst om i tidningarna och undrar om bikupor på företagets tak vore ett bra sätt att hjälpa bina. Svaret är inte så självklart som det kanske verkar och kräver en djupdykning i den surrande världen.

Under våren återkommer surret efter en lång tyst vinter. Det är bara att gå och ställa sig under ett blommande videträd för få att höra bin och humlor. Men de experter som har tittat närmare på våra 300 svenska vildbin ser en dramatisk minskning. En tredjedel av arterna är upptagna på den svenska rödlistan. Det innebär att de är hotade eller riskerar att bli hotade inom en snar framtid. 16 av de rödlistade bina är redan utdöda. Det är arter som fanns i Sverige på 1800-talet eller långt in på 1900-talet, men som inte längre finns kvar.

Bin är bästa pollinatörerna

Att arter dör ut eller riskerar att göra det hör vi talas om hela tiden, men få vet att binas försvinnande får direkta konsekvenser för mänskligheten, eftersom de sköter pollineringen av de flesta frukter, bär och vilda blommor.

Det finns förvisso många pollinerande insekter men inga andra är så effektiva som bin på att transportera pollenkorn mellan olika blommor. Världens samlade pollinatörer gör ett jobb åt mänskligheten som är värt omkring 2 000 miljarder kronor varje år, enligt beräkningar av så kallade ekosystemtjänster. I USA betalar mandelindustrin omkring 1,7 miljarder kronor varje år till biodlare som transporterar sina kupor till Kalifornien för att pollinera mandelträden när de blommar. Där har det intensiva jordbruket slagit ut en stor del av de vilda pollinatörerna. Så långt har det inte gått i Sverige, men även här hyr biodlare ut kupor till skånska odlare som behöver hjälp med pollinering av äpplen, raps och klöver.

Betyder detta att jag ska råda min svägerska att skaffa bikupor för att rädda bina?

Våra tama honungsbin är drabbade av sjukdomar och bekämpningsmedel, men själva arten honungsbi är inte hotad.

Bild: 
Getty images

Nja, tambiet som art inte är hotad. Tama bin har drabbats av sjukdomar och bekämpningsmedel, men biodlarna tar väl hand om sina husdjur och mängden tambin på jorden har ökat under de senaste 50 åren. Det stora problemet är minskningen av vildbin, det vill säga humlor och andra bin som klarar sig själva, utan hjälp av biodlare.

Tambin som vi har i kupor är förvisso väldigt duktiga pollinatörer men de är trots allt bara en art, honungsbin. De är ganska kräsna när det gäller vind och kyla och de besöker inte alla sorters blommor. Större delen av pollineringsjobbet på jorden sköts av vildbin.

− Många tror att det bara finns en art av bin, som behöver ett slags bostad och ett slags mat. Då blir det svårt att förstå binas problem, säger Lina Herbertsson, som är biforskare vid Lunds universitet.

Bevara mångfalden av bin

Hon förklarar att vildbina har många olika preferenser. Vissa av dem äter bara från en sorts blomma, exempelvis blåklocksbiet som flyger från blåklocka till blåklocka. Humlorna bor tillsammans i samhällen medan övriga vildbin lever i singelhushåll. De flesta gräver gångar i marken, medan andra bor i håligheter i ved, vass, bland stenar eller i tomma snäckskal. Släktet tapetserarbin inreder små lägenheter i trädhål som de tapetserar med blad. För att bevara mångfalden av bin behöver vi alltså bevara mångfalden av blommor och potentiella bostäder.

Lina Herbertsson fick själv upp ögonen för binas bostadsbrist när hon spelade ”bifotboll” utanför Torna Hällestad i Skåne på 1990-talet. Detta var en återkommande aktivitet som Fältbiologerna ordnade för att rädda det hotade batavsandbiet som fanns här. Det är ett av de bin som behöver sandiga marker, och eftersom området höll på att växa igen var det en god gärning att spela fotboll och sparka upp hål där bina kunde komma åt sanden.

Biforskaren Lina Herbertsson framför ett bihotell. De igenmurade hålen är bebodda. Där har ett vildbi stängt till om sina larver.

Bild: 
Jessica Bloem

Några år senare återkom Lina Herbertsson till sandmarkerna utanför Torna Hällestad, nu som forskare. Hon var ute med en av Sveriges främsta biexperter för att förbereda en studie av humlor. Han skulle lära henne att artbestämma levande humlor, för Lina Herbertsson ville inte behöva avliva sina studieobjekt, vilket man ofta gör för att titta nära på insekter och skilja dem åt. Problemet var bara att de inte hittade en enda humla, och inga andra vildbin heller. Det var en solig vårdag och de stod under en blommande sälg, just en sådan dag när sälgen borde vara full av vildbin, men i stället var sälgen full av tambin.

− Det var kanske en tillfällighet men kändes väldigt dramatiskt, för den studien jag skulle börja på handlade om konkurrens mellan vilda och tama bin.

Mycket färre humlor när bikupor sattes in

Lina Herbertsson lärde sig i alla fall att fånga humlorna levande och undersökte hur de påverkades när biodlare satte ut bikupor på platser där det tidigare inte hade funnits några tama bin. I det skånska slättlandskapet blev resultaten väldigt tydliga. Genom att jämföra platser med och utan honungsbin kunde hon se att 80 procent av humlorna försvann när det sattes ut bikupor.

− Här tittade vi på landskap som är hårt brukade. Det kanske finns jättemycket raps som blommar under en period men när den är borta blir det ont om blommor. Då blir det matbrist när det plötsligt dyker upp en massa tambin som behöver nektar och pollen.

Lina Herbertssons forskargrupp undersökte också vad som hände när bikupor sattes ut i mer varierade landskap med små åkermarker och betesmarker. Där blev effekterna inte alls så dramatiska – det verkade finnas mat till både vilda bin och tama bin, även om vissa av de mindre humlearterna minskade.

Öga mot öga med en åkerhumla, en av de vanligaste av Sveriges 40 arter av humlor. Tack vare sin tjocka päls klarar humlorna att flyga tidigare på våren än de flesta andra vildbin.

Bild: 
Getty images

Hur går detta ihop med att flera företag hyr ut bikupor som en miljöanpassningsåtgärd? Ett av de biuthyrningsföretag som poppat upp under de senaste tio åren är Bee Urban. På deras hemsida kan man läsa att: ”Bee Urban erbjuder ett innovativt sätt att kommunicera era miljösatsningar, samtidigt som ni gör en konkret insats för närmiljön genom binas pollinering. En bikupa i nära anslutning till kontoret, arbetsplatsen eller bostadsområdet skapar fascination och engagemang för bin och biologisk mångfald bland medarbetare, kunder eller allmänhet …”

Ökar fler bikupor verkligen den biologiska mångfalden?

− Vi började med bikupor för att få upp binas hälsa på agendan. Men planen från början var att gå vidare med att ”nu har ni en bikupa, då behöver ni plantera mer blommor”, säger Josefina Oddsberg Gustafsson, som är ekolog och vd på Bee Urban.

För tio år sedan jobbade företaget nästan enbart med bikupor, men numera satsar de mest på att hjälpa vilda pollinatörer.

− Vi jobbar till exempel med bee streets, remsor med ängsblommor för tak och mark. Vår nästa produkt är ett bee block, med bostäder för vildbin. Det ser ut ungefär som en byrå där man kan byta ut delarna, beroende på vilka bin som finns i området.

Företaget sätter fortfarande ut bikupor eftersom det är ett bra pedagogiskt verktyg, men de är försiktiga med att överbefolka, säger hon.

Rödmurarbin är en vanlig gäst i bihotell. De kan också lägga sina ägg i glipor under fönsterkarmar, i barkspringor, stenmurar eller andra skrymslen och vrår. Honan murar igen håligheten med sand som hon blandar med sin saliv. 

Bild: 
James Dunbar / NPL

− I Stockholms innerstad finns ett tiotal bikupor och vi sätter inte ut fler där nu. Man får ställa sig i kö om man vill ha en kupa, men i ytterstadsområdena finns gott om blommor till både tambin och vildbin.

När Bee Urban får frågor om bikupor på platser där det inte är lämpligt, erbjuder de i stället andra insatser, som att skapa livsmiljöer för olika vilda djur och växter.

− Det handlar om att utbilda och inspirera människor till engagemang. En bikupa är ett jättebra sätt att göra det på, men det kräver ett ansvarsfullt förhållningssätt, säger Josefina Oddsberg Gustafsson.

Konkurrens mellan vilda och tama bin

Forskaren Lina Herbertsson tycker att Bee Urban gör ett bra jobb med att sprida medvetenhet om binas svåra situation. Samtidigt är det viktigt att biodlare är medvetna om risken att det uppstår konkurrens.

− Många vill rädda bina genom att sätta ut fler bikupor, men det finns en risk att man i stället får motsatt effekt. Man riskerar att utarma redan begränsade källor av pollen och nektar, eller att sprida smittor som kan drabba både honungsbin och vildbin.

Ett så kallat bee block med boplatser för vildbin. Boplatskuberna kan bytas ut beroende på vilka bin som finns i området. Blocket på bilden är anpassat för till exempel rödmurarbin, citronbin, tapetserarbin, smalbin och blåmurarbin.

Bild: 
Bee Urban

Lina Herbertsson poängterar dock att det eventuella hot som honungsbin utgör inte är så stort att man behöver upphöra med biodling för att rädda de vilda bina. Hon håller med om att biodling kan vara en bra inkörsport till ett engagemang för vilda pollinerare och den biologiska mångfalden i stort. Hennes eget intresse för naturen uppstod när hon som barn tillbringade tid hos sin morfar som var biodlare, berättar hon.

− De stora hoten mot vildbin är inte tambin, utan brist på blommor och bostäder. Och honungsbin har funnits i södra Sverige under väldigt lång tid. De vilda bin som lever här borde klara av en viss konkurrens. Ska vi klara att rädda vildbina så behövs det mer blommor, och biodlare är ofta väldigt angelägna om att det ska blomma överallt.

Dramatisk minskning av blommor

Att vi ens behöver fundera på om blommorna räcker till alla bin beror på att blommorna har minskat dramatiskt. Drygt två tredjedelar av alla ängs- och betesmarker som fanns i Sverige på 1800-talet är borta, och med dem väldigt mycket av blommorna. Även bostadsbristen för bin har blivit ett akut problem när sandiga betesmarker växer igen och gamla träd städas bort. Det hotade batavsandbiet, som de skånska fältbiologerna spelade fotboll för att rädda, har inte synts till i området sedan 2011.

Även bekämpningsmedel kan vara förödande. Lina Herbertssons forskargrupp undersökte för några år sedan fält som behandlats med en av de så kallade neonikotinoiderna, en grupp av bekämpningsmedel som används mot insekter. På fält som blev behandlade hittade de bara hälften så många vildbin som på de obehandlade fälten.

− Alla effekter syns inte heller direkt. Neonikotinoider dödar inte bin vid de koncentrationer som finns i pollen och nektar, men vissa neonikotinoider påverkar nervsystemet så att bina får svårare att lära sig saker. Bin måste lära sig mycket för att överleva, eftersom blomresurserna omkring dem hela tiden förändras, säger Lina Herbertsson.

Det som förvånade henne var att antalet tambin inte minskade på fälten som behandlats med neonikotinoider.

− De verkade inte alls vara känsliga för just det här ämnet. Därför är det lite skrämmande att man ofta använder just tambin som modellorganism för att testa olika preparat på, säger Lina Herbertsson.

Återigen gäller det alltså att komma ihåg att bin inte är en art, utan hundratals.

Så, vad kan jag svara min svägerska – ska hennes företag satsa på att sätta upp bikupor?

Eftersom kontoret ligger i innerstaden blir svaret utan tvekan nej. Däremot finns det mycket de kan göra för den biologiska mångfalden i närheten. Ett enkelt första steg kan till exempel vara att klippa gräsmattorna mer sällan, och kanske rent av låta vissa bitar växa upp till blommande ängsmarker, som bara slås en gång om året. Då kan vårens första fikaraster utomhus berikas av mer fladdrande, surrande liv.

Se skillnad på tambin och vildbin

Klicka för att ladda ner infografiken som PDF.

Bild: 
Johan Jarnestad

6 sätt att hjälpa bin i trädgården

Det finns många sätt att göra staden mer inbjudande för bin och andra pollinerande insekter. När jordbrukslandskapet blivit mer ensidigt har städernas betydelse för mångfalden av arter vuxit.

Bild: 
Bee Urban

Blommorna i landskapet har minskat kraftigt det senaste seklet i takt med att betesmarker och ängar har vuxit igen. Därmed har trädgårdar fått en viktigare roll för att hjälpa vildbin. Trender som stora stenlagda eller kortklippta ytor gör trädgården till en öken för bin och fjärilar. Det finns mycket att göra för att bjuda in pollinatörerna till din trädgård, balkong eller innergård.

Plantera bivänliga nordiska blommor. En del av blommorna man köper i trädgårdsbutiker är helt tomma på nektar och pollen. De ger alltså ingenting åt bina. Fråga efter bivänliga blommor eller välj svenska ängsväxter.

För att många arter av bin ska överleva behöver det finnas mat åt dem från tidig vår till höst. Tänk strategiskt på vad du planterar så att det finns något som blommar under hela säsongen. Sälg är ett bra träd att satsa på om man vill hjälpa bina att klara sig tidigt om våren.

Klipp gräsmattan mer sällan så att klöver och andra blommor hinner blomma. Låt gärna en bit av gräsmattan växa upp och slå den med lie.

Sätt upp ett bihotell.

Håll sandig mark öppen. Skapa en sandbädd i din trädgård, en så kallad bibädd.

Städa inte för noga. Spara lite högar med gamla grenar och annat. Det ger utrymme för fler att befolka din trädgård. Även nässlor och tistlar är viktiga för många fjärilar.

Det här hotar vildbina

Trädgårdar med stenlagda ytor och kortklippta gräsmattor utan blommor är en hopplös öken för bin och andra pollinerande insekter.

Bild: 
Getty images

En tredjedel av våra svenska vilda bin är rödlistade. De största hoten är:

Matbrist. Bin behöver nektar att äta själva och pollen för att föda upp sina larver. Under det senaste seklet har landskapet blivit alltmer blomfattigt.

Bostadsbrist. Vildbin bygger bon till sina larver på olika sätt. Många gräver hålor i sand eller använder små håligheter i träd. När sandmarkerna växer igen och gamla träd försvinner får de svårt att hitta bra barnkammare.

Honan skapar ett bo för sina larver och det blir också hennes egen övernattningsplats under de veckor hon har kvar att leva. Larverna lever sedan vidare i boet och övervintrar som regel även där innan de kläcks ut.

Bygger ett paradis för bin

Anna Froster skapar ett biparadis vid sina barns skola.

Bild: 
Petter Bohman

Hej Anna Froster, du har bland annat skrivit om bin i det här numret av F&F. Vem är du?

– Jag började mitt yrkesliv som biolog men med tiden har det blivit mer och mer skrivande, som journalist och författare. Just nu håller jag på att avsluta en bok om svampar och påbörja en bok om lappugglor.

– När jag tittar upp från datorn ser jag ut över Hornborgasjön, där tranor och gäss hörs dygnet runt nu. Jag delar mitt liv med en pratglad västgötsk biolog och jag skulle säga att 80 procent av våra samtal handlar om natur och naturvård på olika sätt. Från slåtterängar och mulmholkar på tomten, till iberiska lodjur och EU-lagstiftning. Särskilt nu i pandemitider blir det lite inkrökt. Eller nischat, kan man också säga.

Var det något särskilt som fick dig att tänka på bin just nu?

– Bikrisen har det ju pratats mycket om, men att det kom upp nu kanske har att göra med att vi är några stycken i byn här, Broddetorp, som håller på att skapa ett biparadis vid barnens skola. Vi har fått pollineringsbidrag från Naturvårdsverket för att fixa en plats där det ska finnas allt som vildbin gillar: en sandig slänt mot söder, små kullar, blommande buskar, slåtterängar med en massa olika blommor och bihotell i gamla stockar. Jag tror att det blir en bra plats för människor också.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

Lägg till kommentar