Annons

De vilda morötternas revansch

De vilda släktingarna till många av våra odlade grödor riskerar att försvinna. Men med klimatförändringarna kan deras egenskaper bli livsviktiga för att vi ska ha mat på bordet. Nu arbetar forskare med att rädda dem inför framtiden.

Annons

Publicerad:

2021-09-02

Odlingsbäddarna är så intensivt gröna att det nästan sticker i ögonen. De första småttingarna av sparris och lök tittar upp med all sin kraft. Det doftar jord.

Nordiska genbanken, Nordgen, ligger i skånska Alnarp, ungefär en kvart med bil från Malmö. Här finns några av landets mest ovanliga grödor. Även om många av primörerna ser goda ut är de inte till för att ätas. Nordgen är de nordiska ländernas gemensamma genbank för viktiga genetiska resurser och här odlas allt i syfte att producera så mycket frö som möjligt.

Anna Palmé, forskare och växtexpert, sätter sig på huk bredvid vild gräslök som är insamlad på danska Bornholm. Några av plantorna är höga, andra är låga. Några har tjockare blad och några har smalare. Olika plantor kommer också att blomma och mogna vid olika tillfällen. Ändå tillhör alla plantorna samma slags gräslök.

– När man köper gräslöksfrö i butik blir varje planta likadan, men vilda populationer är mer mångformiga för att ha större chans att sprida sig och överleva på sikt. Vi kallar dem vilda kulturväxtsläktingar. Det är vilda arter som är nära släkt med våra odlade grödor, säger Anna Palmé.

Hon vill visa en vild selleri också. Kollegan Fredrik Kollberg, som är ansvarig för växthus- och fältodlingarna på Nordgen, varnar för att sellerin ser lite tanig ut. Det är fortfarande så tidigt på växtsäsongen.

– Jag klippte bort de vissna fjolårsbitarna igår, men det är som att sminka en gris, säger Fredrik Kollberg.

Grödorna ser klena ut

I tusentals år har urgamla förfäder till olika grödor spridit sig naturligt mellan länder och kontinenter. I Sverige finns exempelvis åkerkål som är en vild släkting till pak choi, vildapel som är släkt med odlade äpplen och strandbeta som är släkt med sockerbetor och foderbetor. I dag växer de vilt i dikeskanter, på stränder, intill parkeringsplatser och djupt inne i urskogar. I regel ser de lite klena och taffliga ut. Inte sällan påminner de mer om gräs än grödor, men de ska inte underskattas.

Jordens befolkning ökar, samtidigt som mängden odlingsbar mark minskar. I takt med klimatförändringarna blir det också allt svårare att odla mat i världen. Extrem torka, skyfall och stigande havsvatten är bara några av utmaningarna. Våra moderna grödor är utvecklade för att växa snabbt och leverera stora skördar, men på kuppen har andra egenskaper gått förlorade och moderna sorter har en smal genetisk bredd som gör dem känsliga för klimatförändringar. Människan har alltså kämpat för att ta fram så smarta växter som möjligt. Nu måste vi backa bandet.

Tåligare än odlade grödor

Här kommer de streetsmarta vilda släktingarna in i bilden. Med tiden har de blivit tåliga och utvecklat en rad värdefulla egenskaper, som sjukdomsresistens eller en förmåga att växa i extremt torrt klimat. Genom att korsa vilda släktingar med odlade sorter kan värdefulla egenskaper överföras. En vild morot kan innehålla gener som är motståndskraftiga mot en sjukdom som moderna morötter inte står pall mot. Här finns alltså råmaterialet till framtidens mat.

Det finns bara en hake: De vilda släktingarna är på väg att försvinna.

– De hotas till exempel av vägbyggen och nya skogsplanteringar. En del arter är bra på att snabbt sprida sig med vinden till en annan lämplig plats, men inte alla. Ett annat problem är att klimatet just nu ändras så fort att vissa arter har svårt att hinna anpassa sig, säger Anna Palmé.

Tillsammans med forskare i övriga nordiska länder har Anna Palmé skrivit en rapport om vad som behöver göras för att bevara de vilda släktingarna. Sammanlagt hittade forskarna 2 700 olika vilda släktingar i Norden. Av dessa klassades 115 som extra viktiga ur ett matsäkerhetsperspektiv. På prioriteringslistan finns framför allt vilda släktingar till foderväxter, grönsaker, frukt och bär.

Forskarna konstaterade att myndigheterna måste göra mer för att skydda dessa växter. Flera av dem räknas som hotade och enligt rapporten skulle Norden behöva 162 skyddade områden som ett slags minimum för att bevara variationen hos de viktigaste vilda kulturväxtsläktingarna. I dag finns formellt inte ett enda sådant område. Men en del av de här växterna lever i alla fall i naturreservat och nationalparker där de kan växa ostört. Andra riskerar att försvinna helt, vilket skulle få allvarliga konsekvenser. Då är generna borta för alltid och kan inte längre användas för att säkra framtidens matförsörjning.

115 arter prioriterade i nytt forskningsprojekt

I ett nytt forskningsprojekt finansierat av Nordiska ministerrådet ska Anna Palmé och de nordiska kollegorna gå vidare och undersöka hur de 115 prioriterade arterna påverkas av ett förändrat klimat. En annan del av projektet består av en genkartläggning där diversiteten hos några arter av vilda släktingar undersöks. I varje nordiskt land ska forskarna också välja ut ett naturområde med gott om vilda släktingar som ska inventeras och undersökas i detalj.

– Vilda släktingar har inte varit prioriterat, men det känns äntligen som att det är på väg att vända, säger hon.

Hjärtat i Nordgens verksamhet finns inomhus. En kort promenad från odlingarna ligger en byggnad som en gång i tiden varit ett gammalt äppellager. Nu tjänstgör huset som huvudkontor. Anna Palmé går före.

Frölaboratoriet har kallats för Sveriges viktigaste rum. Här finns några av Nordens allra mest betydelsefulla fröer samlade i en genbank med 33 000 olika fröprover. Ungefär en femtedel av samlingen består av vilda fröer som har samlats in från platser där de vilda släktingarna växer naturligt, som en extra säkerhet om de vilda populationerna skulle dö ut. Ändå finns bara fröer från en bråkdel av de 115 arterna på prioriteringslistan bevarade i genbanken.

– Det mesta av insamlingsarbetet gjordes på 1980-talet när genbanken var nystartad, men planen är att samla in fröer från några av de prioriterade arterna i det nya forskningsprojektet, säger Anna Palmé.

För att fröerna ska hålla länge är de nedfrysta. Inne i frys-hallen står över hundra rostfria frysar i prydliga rader. Frysarna håller 18 minusgrader och är utrustade med var sin sensor. Om en frys går sönder skickas automatiskt både mejl och sms till de ansvariga.

Var tionde år testas grobarheten

Genbankens fröer grobarhetstestas ungefär vart tionde år. Om grobarheten bedöms som låg sås fröerna i växthusen och i odlingsbäddarna som vi just såg. Mot slutet av odlingssäsongen skördas nya frön som sedan torkas, förpackas och återigen landar i frysarna. På så sätt hålls frösamlingarna vid liv.

– Det är det häftigaste med de här frysarna, att fröerna här inne lever. Vissa fröer är 40 år gamla och mår fortfarande bra, säger Johan Axelsson, som är chef för frölaboratoriet.

Inom bevarandearbete kallas det ex situ och betyder att växterna bevaras på en annan plats än den naturliga växtplatsen. Vilda släktingar kan också bevaras in situ, och växa i sitt naturliga habitat där de fortsätter att utvecklas. Det är också betydligt billigare än det tidskrävande arbetet med att bevara fröer i en genbank, men genbanker fyller en extra viktig funktion i de fall där arten riskerar att dö ut på sina naturliga växtplatser.

– Fjällkedjan är ett bra exempel. Det finns arter som trivs högt upp i bergen. När det blir varmare sprids arterna och flyttar längre upp på berget, men de som redan nu växer högst upp, de har ingenstans att ta vägen. Då kan det habitatet försvinna och då förlorar vi viktiga gener, säger Anna Palmé.

Hon öppnar några fröpåsar med vilda släktingar. Här finns allt från gräs och klöver till kål och morot. De vilda fröerna är generellt lite mindre än fröer från odlade sorter. För att se bättre placeras morotsfröerna i ett videomikroskop och blir kraftigt förstorade. Synen är minst sagt oväntad. Fröerna har ett slags sköld i mitten och omges av taggiga flikar. På skärmen liknar de hundratals insekter, med fötter och allt.

– Det ser ut som att de ska krypa iväg när som helst, eller hur? säger Anna Palmé.

Torkas, packas – och sparas i dubletter

Samtliga fröer som anländer till laboratoriet torkas i minst tre månader och packas därefter i vattentäta fröpåsar. För säkerhets skull finns en kopia av varenda fröpåse både i Danmark och en i det globala frövalvet på Svalbard.

Nordgen har också ett annat viktigt uppdrag och distribuerar regelbundet frö till både forskare och växtförädlare. Frysarna i världens genbanker kan ses som ett stort smörgåsbord för världens växtförädlare.

Men att använda vilda släktingar i växtförädling är erkänt svårt. När en odlad sort korsas med en vild släkting blir den nya grödan till hälften vild. Det är som att försöka korsa en snöleopard med en sällskaplig huskatt eller att korsa en varg med en golden retriever. Det tar många generationer innan de vilda egenskaperna avtar och det går att släppa in den nya arten i vardagsrummet. Det kan dock vara värt besväret.

I början av 1970-talet fick en ny sjukdom fäste på risodlingarna runt om i Asien. Viruset spreds med hjälp av insekter som snabbt reducerade plantorna på tusentals risfält till torra och döda stumpar. Växtförädlare på International rice research institute i Filippinerna började genast inventera sina genbanker i jakt på gener med resistens mot just detta virus. 6 700 olika odlade och vilda frösorter testades. Bara ett enda fröprov hade rätt egenskaper och var motståndskraftig mot viruset – ett fröprov från en vild släkting av risarten Oryza nivara.

Sedan flera år tillbaka sprids en mystisk sjukdom i USA som tar död på citrusfrukter. I många andra länder är det i stället bananerna som behöver räddas. I Medelhavsområdet ligger oliverna pyrt till. Hannes Dempewolf är forskare och botaniker på organisationen Crop Trust som bland annat är med och finansierar driften av det globala frövalvet på Svalbard. Han tycker att de vilda släktingarna har fått på tok för lite uppmärksamhet.

– Rent krasst kan en anspråkslös veteplanta på en bergssluttning någonstans vara anledningen till att vi fortfarande kan äta bröd i framtiden. Det låter dramatiskt, men det är faktiskt så, säger Hannes Dempewolf.

Borde skyddas där de växer naturligt

Millenium Seed Bank vid Kew Gardens i Storbritannien finns en av världens största frösamlingar från vilda släktingar. Det är resultatet av ett internationellt insamlingsarbete i samarbete med Crop Trust. Under tio års tid samlade man in miljontals vilda fröer från ett hundratal olika länder.

Christopher Cockel är fröspecialist vid Kew Gardens och agerade koordinator för insamlingen som precis är avslutad. Helst skulle han dock se att världens alla myndigheter la betydligt mer krut på att skydda de vilda släktingarna på deras naturliga växtplatser. Där utsätts de för ännu mer regn, temperaturskillnader och klimatförändringar, vilket gör att växterna över tid fortsätter att utveckla viktiga egenskaper.

– Att bevara växterna i genbanker är en sista utväg, där vi arbetar mot utrotningsklockan, säger Christopher Cockel.

Historiskt har de vilda släktingarna fallit mellan stolarna i många länder. Jordbruksmyndigheter anser att det är en miljöfråga samtidigt som miljömyndigheter anser att det är en jordbruksfråga.

Hos många av våra odlade grödor sitter fröet kvar på plantan när det är moget. Det gäller exempelvis sädesslag och andra grödor där vi äter själva fröet. Hos vilda växter är det i stället vanligt att mogna fröer genast rasar till marken – dråsar – och sedan sprids med hjälp av vinden eller av djur. Det är ett sätt för moderplantan att garantera maximal spridning. Fröerna mognar heller inte samtidigt som hos våra moderna sorter. I stället mognar de vilda fröerna pö om pö. Om det kommer en oväntad köldknäpp kanske några av fröerna dör, men eftersom alla inte dråsat ännu har plantan större chans att överleva.

Bild: 
Linn Bergbrant

Jens Weibull är docent i genetik och växtförädling. Han är också handläggare på Jordbruksverket och samordnare för Programmet för odlad mångfald, POM. Han har länge engagerat sig för de vilda kulturväxtsläktingarna och är en av medförfattarna till den samnordiska rapporten.

– Ett rikt odlingslandskap ingår i Sveriges miljömål. De här vilda genetiska resurserna är en jätteviktig fråga. Här finns det ett försäkringskapital för framtidens jordbruk och vi kan inte i dag veta vilka behov vi har i morgon, om det är köldtolerans eller motståndskraft mot olika sjukdomar. Därför måste vi bevara så mycket som möjligt, säger Jens Weibull.

Kan krävas lagändring i Sverige

Både Jordbruksverket och Naturvårdsverket har fått upp ögonen för vilda släktingar på senare år, men ingen av myndigheterna har något formellt regeringsuppdrag för att jobba med detta. Det gör också att det saknas finansiering. I länder som exempelvis Tyskland finns särskilda genetiska reservat. Att införa något liknande i Sverige skulle kräva en lagändring. För de vilda släktingar som redan växer i naturreservat och nationalparker, går det kanske att skriva in nya krav i skötselplanerna, men frågan behöver utredas.

– Om arbetet ska kunna ta fart behövs åtminstone ett regeringsuppdrag. Jag tror att Naturvårdsverket kan göra mycket med stöd av de lagar och förordningar som redan finns, men eftersom det saknas ett uppdrag görs tyvärr väldigt lite, säger Björn-Axel Beier, disputerad växtsystematiker och handläggare på Naturvårdsverket.

Tillbaka bland odlingsbäddarna på Nordgen sår de anställda olika arter på löpande band. De fröer som bedömts som livskraftiga får ligga kvar i frysarna, men fröerna som är i sämre skick odlas alltså upp på nytt. Om ett par månader skördas förhoppningsvis massor av nya, fräscha fröer att frysa ner för framtiden. Om de misslyckas och fröna tar slut riskerar populationen i värsta fall att dö ut. Förutsatt att den inte växer naturligt och det går att samla in nytt frö.

– Men det är inte jättelätt att samla in vilt frö för den som inte är van. Normalt artbestäms växter i blom, och det kan vara svårt att identifiera arten när den gått i frö. Ibland händer det att folk skickar fel art. Ibland får vi tomma fröskal eller omoget frö, säger Anna Palmé.

Tillsammans med Fredrik Kollberg sätter hon sig på huk för att speja efter sparris. Jodå, den har faktiskt vaknat ur vintervilan. De intensivt lilagröna spröten tillhör en vild sparris insamlad från skånska Asmundtorp. Just vilda släktingar är faktiskt lite extra svårflirtade att föröka och spara i genbanken. De är inte anpassade för att varken så, odla eller skörda.

– Det är nästan ingen som brukar odla vilda arter för fröproduktion. Vad kan vi göra för att de ska växa? Man får experimentera. Det är en del pyssel, men det får det vara värt, säger Anna Palmé.

Så känner du igen en vild släkting

Klicka för att ladda ner infografiken som PDF.

Bild: 
Johan Jarnestad

Bevarar och sprider fröer

Nordgens huvudsyfte är att bevara genetiska resurser för växter, djur och skog. Ett annat uppdrag är att uppmuntra till användning av genmaterialet. Därför distribueras fröprover till hela världen, både i forsknings- och utbildningssyfte, till produktion, till växtförädlare samt till hobbyodlare.

Storjordbruk är största hotet

Ett av de största hoten mot vilda släktingar runt om i världen är storskaligt jordbruk. Ett annat stort hot är bygget av hus, vägar och annan infrastruktur. Även klimatförändringarna riskerar att slå ut vilda släktingar.

Historiskt har växtförädlare främst använt vilda släktingar för att utveckla sjukdomsresistens. Det beror på att den egenskapen ofta är kontrollerad av en enskild gen.

Hjälp forskarna – rapportera in dina fynd av vilda släktingar

Forskarna ser gärna att privatpersoner håller utkik efter vilda släktingar i naturen. Med växtappen iNaturalist kan du ta ett foto av ditt fynd och logga det tillsammans med gps-koordinaterna. I appen går det också att få hjälp att hitta rätt artnamn. Den som är riktigt flitig kan följa upp fyndet och rapportera när växten blommar eller går i frö.

På samma sätt är det möjligt att rapportera in vilda släktingar via den svenska motsvarigheten som heter Artportalen. 

Domedagsrummet: Här överlever jordens hotade växter

Djupt nere i Svalbards permafrost sparas världens viktigaste fröer.

2017-05-19

Svampar har nycklar till en hållbar värld

Bland multnande löv letar svampforskaren Sara Landvik nycklar till en grönare värld.

2020-05-27

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

Lägg till kommentar