Annons

Det ukrainska historiekriget - skarpt läge

Författare: 

Publicerad

2014-03-14

För några bloggar sedan utnämnde jag Ukraina till landet med den mest konfliktfyllda historien. Idag protesterar ingen mot den utnämningen. Med en nutid fylld av konflikt följer tillspetsade motsättningar om det förflutnas tolkningar. De direkt inblandade parterna, de etniska grupperna krimtatarer, ryssar och ukrainare, hävdar alla sin historiska rätt till ukrainska territorier i allmänhet och Krimhalvön i synnerhet, liksom staterna Ryssland och Ukraina. Krimtatarerna, en kvarleva från det mongoliska turkfolk som en gång under Djingis khan hade överhögheten över stora områden i östra Europa och Asien, hävdar att de redan under den tidiga medeltiden var på plats på Krim. Att de 1944 som kollektiv tvångsförflyttades av Stalin till Centralasien och Sibirien för att inte återkomma förrän i samband med Sovjetunionen fall 1991 ser de inte som en historia som försvagar deras rättsanspråk. Ryssarna utgår från att det ryska imperiet lade beslag på Ukraina under 1600-talet och Krim i slutet av 1700-talet, och att de i kraft av dessa erövringar har en lång sammanhängande makthistoria där. Krimtatarerna tycks de inte räkna, för de var ju borta då många ryssar flyttade in. Inte heller vill de acceptera att Nikita Chrusjtjov skänkte bort Krim till sovjetrepubliken Ukraina 1954. Han hade ju varit partichef där och var därmed inte objektiv. Ukrainarna måste då förlita sig till sitt kosackhetmanat som enligt dem var den första ukrainska staten, som visserligen svor tsaren sin trohetsed 1654, men kosackerna var ju rörliga och vittsyftande i sin maktutövning. Staten Ukraina har annars inte mycket historia att åberopa, eftersom den är en mycket sen företeelse som inte fick sin nuvarande omfattning förrän efter andra världskriget, då som sovjetrepublik. Det är en ömtålig stat sammansatt av regioner med mycket olika historier. Ett självständigt Ukraina fanns inte förrän 1991, om man inte räknar ett par ukrainska statsembryon under åren 1918–1919. Men Ukraina har ett historiskt trumfkort. Man kan dra sin härkomstlinje ända tillbaka till Kievrus, ett rike som tog gestalt redan på 800-talet i ett möte mellan skandinaviska vikingar på handelsfärd mot Bysans och mer stationära östslaviska stammar som brukade jordar längs floden Dnepr. Det är det ursprungliga Ukraina, säger ukrainarna i Kiev, medan Ryssland är en senare historisk skapelse längre norrut, dessutom svårt präglad av den mongoliska asiatiska despotin. Svårt att följa med i de historiska turerna? Det gör ingenting. Dels fungerar en historia av detta slag bäst om argumenten är svepande och lagom oprecisa. Dels kan man lita på Putin, som sin vana trogen förenklar saken. Han förkastar visserligen inte historiska legitimitetsanspråk, men tycks ändå prioritera ett mindre komplicerat argument: en sak är att vara först på ett territorium, en annan sak att ha innehaft territoriet under längst sammanhängande tid, men jag är här nu, och det är jag som är starkast, så territoriet är mitt.  

Kommentera:

2

Dela artikeln:

Kommentarer

Det vore lättare att följa din text om den vore uppdelad i stycken.

Jag förmodar att frågeställningen handlar om historisk hemortsrätt/ blodsrätt versus modern rätt. Vem som har rätt i denna fråga, kommer aldrig att rättvist kunna besvaras. Vem har mest rätt till Skåne, Sverige eller Danmark? Vem har mest rätt till Åland, Finland eller Sverige ? Har Danskar större rätt till Normandie än folk från övriga Europa ? Vilka har störst rätt till att styra över Sverige, Svear eller Gutar ?

Jag anser att man bör följa etablerade, de facto-gränser och motverka separatism, för fredens skull.

Jag vill tillfoga att jag mycket väl känner till det gamla Rysslands/ Ukrainas historia någorlunda, ungefär som du beskriver.

De är i grunden väldigt lika, på samma sätt de Nordiska länderna/folken. Förvisso har vi utkämpat blodiga krig, trots vår likhet.

Skulden ligger på politikerna med sina maktambitioner, inte på folken.

Lägg till kommentar