Annons

Afghanistan

Afghanistan

Med sitt läge i korsningen mellan viktiga handelsvägar har Afghanistan i årtusenden stått i centrum för världspolitiken.

Afghanistan har spelat en huvudroll på den världspolitiska scenen från 1980 till i dag. Under talibanernas välde 1996-2001 blev landet världens största opiumproducent och ett centrum för islamisk terrorism och transkontinental smuggeltrafik. I Afghanistan fanns också al-Qaida - den numera välkända terrorgrupp som genom attentaten mot Pentagon och World Trade Center bidragit till en dramatisk förändring av den rådande världsordningen. "Först efter den 11 september 2001 har USA på allvar axlat det brittiska imperiets fallna mantel", skriver den amerikanska historikern Paul Kennedy vid Yale University.Men landet har varit i fokus för världspolitiken även historiskt sett. Perser, greker, indier, araber, turkar, mongoler, britter, ryssar och pakistanier har under olika perioder försökt kontrollera området. På 1800-talet stod Afghanistan i centrum för imperialistiska stormaktsintressen. Den ryske utrikesministern furst Nesselrode myntade redan på 1830-talet det berömda uttrycket the great game, dvs det stora spelet. Konkurrensen mellan Storbritannien och Ryssland i Asien gällde kontrollen över den centralasiatiska landmassan och de två afghanska bergspassen - vid Khyber och Khojak - som ansågs vara nyckeln till makten i Indien.Med detta i åtanke är det föga förvånande att begreppet the new great game fått genomslag under det senaste decenniet. I dag gäller kampen arvet efter det kollapsade sovjetimperiet, och i synnerhet kontrollen över de nyupptäckta olje- och gasfyndigheterna i de centralasiatiska republikerna. Bakom de afghanska krigsherrarna skymtar inflytelserika finansiärer som vill stärka sitt inflytande och skapa säkra transportvägar till de framtida tillväxtregionerna i det resursrika Asien.Från region till nationEn modern statsbildningsprocess, som åtminstone i någon mån kan jämföras med de europeiska, tog sin början i Afghanistan först i slutet av 1800-talet. I långa perioder har den afghanska regionen tillhört mäktiga imperier som haft sina maktcentrum förlagda till Centralasien, Iran eller Indien. Vid andra tillfällen har Afghanistan dominerats av bräckliga inhemska stamkonfederationer. Under stora delar av historien har vågor av nomadiserande ryttarfolk sköljt in från de nordliga stäpperna för att under längre eller kortare tider ta makten i landet.Lokalpatriotism, stamlojaliteter och religion (sunniislam) har under överskådlig tid varit det sammanhållande kittet för alla olika grupper i Afghanistan. Inte ens i dag tycks det vara relevant att tala om någon afghansk nationalism. Bakom begreppet afghaner döljer sig fyra större etniska grupper - pashtuner, tadzjiker, uzbeker och hazarer - och ytterligare ca 35 små minoriteter. Pashtunerna, den största gruppen, består i sin tur av ett sextiotal stammar som dessutom är indelade i klaner, subklaner och patriarkala storfamiljer. "Afghan" är för övrigt den persiska beteckningen på just pashtunerna, ett uttryck som är känt sedan 200-talet. Några axplock från historien kan bidra till att kasta ljus över Afghanistans tragedi i vår tid.Antikens handelslederAfghanistan kan beskrivas som en vägkorsning i det transkontinentala handelsnätverket där kulturimpulser från olika håll stöter samman och blandas. Området har legat i knutpunkten för fjärrhandeln längs den sägenomspunna Sidenvägen som var förbindelselänken mellan Kina, Mellanöstern och Europa. I antikens Baktrien, den nordafghanska regionen mellan Hindu Kush och Amu-Darja, korsades dessutom Sidenvägen av en nord-sydlig handelsled från de sibiriska vidderna till Indusdalen och den indiska subkontinenten (bild 2). Den nutida huvudstaden Kabul figurerar i Rigveda, den fornindiska urkundssamling som nedtecknades ungefär 1 500 år före vår tideräknings början. Men ännu tidigare, för bortåt 5 000 år sedan, exporterades lapis lazuli-stenar från utvinningsområdet i Badakshan i nordöstra Afghanistan till de dåtida högkulturerna i Indien, Mesopotamien och faraonernas Egypten. Det fornpersiska imperiet, som grundades på 500-talet f Kr, behärskade den västasiatiska landmassan från Medelhavet till Afghanistan och Sogdiana i nuvarande Uzbekistan. Också den grekiske erövraren Alexander den store nådde Afghanistan på sitt östliga härnadståg till Centralasien och Indus under åren 330-325 f Kr. Bland de många städer som grekerna grundade kan nämnas Herat och Kandahar.Alexanders efterföljare förlorade snart kontrollen över de östliga provinserna. Vid sekelskiftet 300 f Kr behärskades södra Afghanistan av den indiska maurya-dynastin. Norr om Hindu Kush skapade den upproriske guvernören Diodotos en självständig grekisk-baktrisk stat. Buddhismen når AfghanistanNästa afghanska härskardynasti var kushanerna, ett ryttarfolk från den mongoliska stäppen. Under ett par århundraden kring vår tideräknings början var kushanriket en av världens stormakter. Kushanerna var handelns och konstens beskyddare. I den utgrävda sommarhuvudstaden vid Bagram, norr om Kabul, har man bland mycket annat funnit utsökta kinesiska lackarbeten, elfenbensprodukter från Indien, alabasterfigurer från Rom och glas från egyptiska Alexandria. De kushanska guldmynten har grekiskinspirerad text och avbildar romerska, grekiska, iranska, buddhistiska och hinduiska gudomligheter. Buddhismen, som gynnades av kushanerna, vann snabb spridning längs handelsvägarna till Centralasien och Kina. De två kolossala buddhastatyerna i Bamiyan, som förstördes våren 2001 av talibanerna, tillkom under kushanrikets blomstringstid för 2 000 år sedan.Under de första århundradena efter vår tideräknings början stred heftaliter och sassanider om makten över handelsvägarna och de strategiska bergspassen i Afghanistan. Då påverkades de relativt självständiga afghanska stamhövdingarna av kraftiga hinduiska kulturimpulser. På 640-talet störtades sassaniderna i sin tur av de muslimska världserövrarna från den arabiska halvön.Turkiskt inflytandeKaliferna i Damaskus - som i början av 700-talet behärskade ett imperium som sträckte sig från Spanien till den kinesiska gränsen - förmådde aldrig helt och hållet kuva Afghanistan. Lokala muslimska dynastier kämpade om makten från 640-talet till år 872 då de iranska samaniderna lade den afghanska regionen till sitt centralasiatiska välde. Industri och handel blomstrade under den s k samanidiska guldåldern. Städer som Samarkand, Buchara och nordafghanska Balch blev lysande kulturcentrum. De "arabiska" silvermynt som under vikingatiden sköljde över Europa och Skandinavien kom från rika fyndigheter i samanidernas rike.Under 900-talet växte de turkiska stammarnas inflytande i Centralasien. Turkiska slavar, som rekryterats som soldater och civila byråkrater, kunde i sinom tid ta makten i en lång rad muslimska stater från Indien till Egypten. Under stora delar av medeltiden, från 1100-talet till år 1525, skulle det mäktiga Delhi-sultanatet styras av muslimska härskare med rötter i Afghanistan. Under 1200- och 1300-talen härjades Afghanistan av Djingis khans och Timur Lenks arméer. De afghanska städerna Balch och Herat förstördes i grunden i början av 1200-talet.Den siste i raden av erövrare var Babur (Zahir ud-Din Muhammad), en mongolisk småfurste från Centralasien som erövrade Kabul år 1504. Med de afghanska besittningarna som bas invaderade hans arméer Indien. Under de följande decennierna lyckades Babur och hans arvingar skapa mogulriket, ett vidsträckt imperium som på 1600-talet räknades som en av världens främsta stormakter. Från denna tid till 1700-talets mitt var södra Afghanistan delat mellan mogulriket och Iran. Regionen norr om Hindu Kush behärskades under samma tid av de uzbekiska khanaten i Chiva och Buchara.Afghansk statsbildning 1747Vid 1700-talets början tog en afghansk statsbildning form då den turkmeniske härskaren Nadir Shah expanderade det persiska riket och drev bort Baburs arvingar från Kabul. När Nadir Shah mördades 1747 bröt det bräckliga imperiet samman, och hans pashtunske general Ahmad khan Abdali tog över de afghanska regionerna. Vid ett samråd mellan stamledarna i Kandahar 1747 hyllades Ahmad som ny shah och förlänades hederstiteln Durr-e Dauran. Det var tack vare denna titel som den blivande pashtunska kungaättens namn ändrades från Abdali till Durrani. Ahmad Shah Durrani blev den siste av de klassiska imperiebyggarna i Främre Asien. Upprepade gånger invaderades Indien, och städer som Delhi, Agra och Amritsar plundrades. År 1775 flyttades den afghanska huvudstaden från Kandahar till Kabul.Vid sekelskiftet 1800 bröt riket samman. Stam- och klanledare förvandlades till självsvåldiga krigsherrar, precis som i våra dagar, när överheten försvann. De rika provinserna i Indusdalen, som i huvudsak finansierat hovet, krigsmakten och patronagesystemet, dvs systemet att landets härskare betalar stöd till lokala herrar, gick förlorade. Endast den tilltagande stormaktskonkurrensen mellan Storbritannien och Ryssland kan förklara varför en svag afghansk statsbildning trots allt fanns kvar under 1800-talet.Ahmad Shah Durrani räknas i dag som Afghanistans grundare. Som den afghanska statens födelseår anges 1747. Men den pashtunske härskaren hade självfallet inga tankar på att skapa en modern nationalstat av västerländsk typ. Ahmad Shah var en imperiebyggare som följde det uråldriga mönstret. Den obrutna raden av krigståg finansierades genom plundring och dryg beskattning av de besegrade folken. Ett välutvecklat patronagesystem säkrade de underlydande klanledarnas trohet.Det stora speletUnder 1700- och 1800-talet förlorade Afghanistan sin gamla och centrala roll för fjärrhandeln. Sjötransporter och efter hand järnvägar konkurrerade ut kamelkaravanerna. Men samtidigt blev landet intressant för de växande europeiska stormakterna, eftersom makten över Afghanistan ansågs innebära kontroll av strategiska områden. Det expanderande Ryssland strävade efter Indiska oceanens isfria hamnar, och Storbritannien såg landet som en språngbräda för att utsträcka sin maktposition från södra till centrala Asien. Båda stormakterna såg misstänksamt på varandras expansionsplaner i området, och Afghanistan kom att bli ett buffertområde dem emellan.Tre gånger försökte britterna uppnå militär dominans över det svårtillgängliga Afghanistan. Det första invasionsföretaget 1838 ledde till katastrof och en förödande prestigeförlust för Storbritannien. Genom hårdnackat och envist motstånd mot britterna lyckades afghanerna driva ut dem. Hela den brittiska Kabulgarnisonen - 4 600 soldater och 12 000 personer i trossen - frös ihjäl eller massakrerades under en brådstörtad reträtt över de afghanska bergen i januari 1842. Det andra anglo-afghanska kriget (1878-80) fick ett liknande förlopp. Ett tredje, kortare krig utkämpades 1919 varefter Storbritannien gav upp sina försök att militärt kontrollera Afghanistan.Den misslyckade krigspolitiken i Afghanistan tvingade britterna att satsa på en alternativ strategi. I juli 1880 ingick Storbritannien ett subsidieavtal med Abd ar-Rahman Khan, sonson till emiren Dost Muhammed Khan som varit en inflytelserik krigsherre från 1818 till sin död 1863. Försedd med rikligt understöd kunde Abd ar-Rahman disciplinera de laglösa klanhövdingarna, upprätta en administration i Kabul och utveckla ett effektivt patronagesystem som slog ut alla konkurrenter. En rysk-brittisk gränskommission påbörjade samtidigt arbetet med att staka ut gränserna för den blivande afghanska buffertstaten. Den maktstruktur som skapades 1880 skulle bestå i exakt 100 år, till den sovjetiska invasionen under julhelgen 1979.I tusentals år hade Afghanistan varit ett världshandelscentrum. Den långvariga högkonjunkturen dämpades dock redan på 1600-talet när de europeiska handelskompanierna intensifierade sjötrafiken mellan Europa och Asien. Kanske kan det hävdas att 1700-talets afghanska imperiebyggare - som Nadir Shah och Ahmad Shah Durrani - fann kompensation för de sinande handelsintäkterna i storskaliga plundringståg till det rika Indien. För emiren Abd ar-Rahman, som verkade vid 1800-talets slut, var utländskt understöd det enda återstående alternativet till anarki under den europeiska imperialismens epok. Den bedömningen tycks vara giltig än i dag.Det årliga utländska biståndet var följaktligen ett av fundamenten i den afghanska stat som skapades 1880. Den reducerade brittiska insatsen ersattes, från 1920-talet, i huvudsak av ett tilltagande sovjetiskt engagemang. Runt 40 procent av den afghanska statsbudgeten bestod 1973 av utländska pengar.Dagens situationEfter den sovjetiska ockupationen 1979 förlorade Kabulregimen kontrollen över biståndsflödet och patronagesystemet. Vid gränserna, och i synnerhet i den pakistanska staden Peshawar, uppenbarade sig alternativa patroner. Pengar och vapen från västvärlden och de oljeproducerande staterna flödade in i Afghanistan och fördelades bland dussintals olika gerillarörelser. Krigsherrar och andra rövarhövdingar bildade egna miliser och auktionerade ut sin trohet till högstbjudande. Det kalla krigets supermaktskonkurrens startade en process som raserade den afghanska statens grundvalar. Hösten 1991 enades de två stormakterna om att strypa subsidieflödet till de kämpande afghanska fraktionerna. Följden blev en regelrätt statskollaps och ett finansiellt vakuum som raserade alla förutsättningar för en fungerande statsmakt. Med dessa strukturella förutsättningar givna, är det knappast förvånande att det bakom den inledningsvis så framgångsrika talibanrörelsen dolde sig hemliga finansiärer från Pakistan, diverse underrättelsetjänster, obskyra terrorgrupper och den kriminella sektorn.Världsbanken, FNs utvecklingsprogram och den asiatiska utvecklingsbanken har räknat ut att Afghanistan behöver minst 160 miljarder kronor i bistånd under den närmaste tioårsperioden. Ett alternativ, om världssamfundet sviker, är att landet sjunker ännu djupare ner i ett svart hål av kriminalitet, nya inbördeskrig och än värre umbäranden för den utarmade befolkningen. Ett mer hoppfullt alternativ är att Afghanistan kan återerövra något av sin gamla roll som handelsknutpunkt och mötesplats, när tillväxten skjuter fart i den resursrika centralasiatiska regionen. Det nya stora spelet har bara börjat. CARL JOHAN GARDELL ÄR FIL DR I HISTORIA OCH författare till boken "afghanistan och talibanerna" (utrikespolitiska institutet).

:

Talibanerna

Författare: 
Rashid, Ahmed
Utgivningsår: 
2000

Afghanistan förr och nu: en handbok

Författare: 
Forsberg, Anders, Fänge, Anders & Hjukström, Peter (red)
Utgivningsår: 
1995

Afghanistan och talibanerna

Författare: 
Gardell, Carl Johan
Utgivningsår: 
2001

FAKTA:

Förmodernt samhälle

Ännu på 1950-talet var Afghanistan i huvudsak ett förmodernt samhälle. De första femårsplanerna koncentrerades på att skapa en infrastruktur i det väglösa landet. Med Sovjetunionen som den främste biståndsgivaren byggdes flygplatser, kraftverksdammar och asfalterade vägar för åretruntbruk.

Men de gigantiska projekten förändrade knappast den vanlige afghanens liv. Ännu 1980 bodde 85 procent av befolkningen på landsbygden, och de flesta var sysselsatta inom det ålderdomliga jordbruket och boskapsskötseln. Endast 6 procent av kvinnorna kunde läsa. Det agrara samhällets traditionella makthavare satt i orubbat bo.

Den fördröjda moderniseringsprocessen skapade enorma klyftor mellan den massiva befolkningsmajoriteten och en fåtalig, välutbildad samhällselit. Huvudstaden Kabul var en västerländsk enklav. Bland de frustrerade intellektuella, som mestadels var knutna till universitetet i Kabul, rekryterades anhängarna till det afghanska kommunistpartiet som grundades 1965. Den moderna afghanska katastrofen utlöstes när kommunistpartiet, efter maktövertagandet 1978, iscensatte ett omvälvande moderniseringsprojekt i rasande takt med hjälp av terror.

Kommentarer

Okej artikel om Afghanistan

Inlagt av Ätling till Mir... (inte verifierad)

Okej artikel om Afghanistan men jag saknar historien om Mirwais Hotak Neeka som var och ÄR Afghanistans fader. Det är särskilt viktigt att Mirwais Neeka näms i såna sammanang,, så att läsaren får opartiskt information.

Märkligt att författaren inte tar med historien Mirwais Neeka, då han är en bra Afghanistan kännare.

//Ätling till Mirwais Neeka

Kommentera

Annons