Annons

Igelkott blev världssamvete

Den svenska utrikespolitiken förändrades drastiskt under 1960-talet.

I bitande vinterkyla avtågade ett demonstrationståg mot USAs krig i Vietnam till Sergels torg i Stockholm. Det var på kvällen den 21 februari 1968. Demonstrationen arrangerades av Svenska kommittén för Vietnam och De förenade FNL-grupperna. I täten på tåget, sida vid sida, gick Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chanh och Sveriges 41-årige ecklesiastikminister Olof Palme.

Sverige hade vid detta tillfälle ännu inte erkänt Nordvietnam, och några diplomatiska relationer mellan länderna var därför inte upprättade. Anledningen till att en hög nordvietnamesisk diplomat trots detta befann sig i Sverige var ett led i den svenska tysta diplomatin i Vietnamfrågan, som syftade till att upprätta en samtalskanal mellan USA och Nordvietnam/FNL. Sveriges Pekingambassadör Lennart Petri hade besökt Hanoi, och Nguyen Tho Chanhs Sverigevistelse var att betrakta som ett informellt svarsbesök. Chanh hade tackat ja till en inbjudan från arrangörerna att delta i demonstrationen, och Olof Palme höll som huvudtalare på det efterföljande mötet ett anförande där han riktade mycket skarp kritik mot den amerikanska krigföringen.

Demonstrationen den 21 februari kan betraktas som en vändpunkt i de svensk-amerikanska förbindelserna under Vietnamkriget. Fotografiet av Olof Palme och Nguyen Tho Chanh i täten på tåget spreds över världen och blev den nyhetsbild från Sverige som fick störst internationell genomslagskraft under 1968. USA rasade, och i protest mot Palmes tal och deltagande i demonstrationen kallade man hem sin ambassadör William Heath för konsultationer i början av mars.

Politisk strid i Sverige dröjde

Incidenten utlöste efter hand en politisk strid i Sverige. Oppositionen hade omedelbart efter demonstrationen inte formulerat någon kritik mot Olof Palme eller regeringen. Men när den amerikanska protesten blev känd krävde högerledaren Yngve Holmberg att Olof Palme skulle avgå. Folkpartiledaren Sven Wedén krävde att ett extra sammanträde med utrikesnämnden skulle inkallas och att Sverige skulle formulera en ursäkt till den amerikanska regeringen. Olof Palme förklarade att han inte känt till i förväg att Nguyen Tho Chanh skulle delta i demonstrationen och stod fast vid den kritik mot USA som han uttalat på mötet.

Olof Palmes och Sveriges skarpa fördömanden av den amerikanska krigföringen i Vietnam är kanske den främsta symbolen för den aktiva svenska utrikespolitik som växte fram på 1960-talet. Tidigare hade den svenska utrikespolitiken i stället präglats av den s k Undénlinjen, uppkallad efter Östen Undén som var utrikesminister under 16 år, 1945-61. Undénlinjen innebar betoning på maktbalans och folkrätt och kan ses som en fortsättning på andra världskrigets svenska igelkott med taggarna resta mot omvärlden. Undénlinjen - som sträckte sig fram till mitten av 1960-talet - var en återhållsamhetens politik. I FNs generalförsamling avvek Sveriges röstningar sällan från de andra väststaternas. I den internationella opinionsbildningen hördes inte Sveriges röst mer än andra staters. Som en alliansfri buffertstat mellan de båda stormaktsblocken valde Sverige mestadels att uppvisa en låg profil på den internationella scenen.

Palmelinjen tar form

Men under 1960-talet avlöstes Undénlinjen av Palmelinjen och framväxten av den s k aktiva utrikespolitiken. Under Olof Palmes ledning framträdde Sverige alltmer som en synlig aktör på den internationella arenan. Till sitt innehåll kännetecknades den aktiva utrikespolitiken av ett engagemang för rättvise- och tredje världen-frågor samt en självständig svensk hållning gentemot de båda maktblocken. Till sin form karakteriserades den bl a av ett intensivt deltagande i den internationella opinionsbildningen. Sverige kritiserade i mycket starka ord USA för dess krigföring i Vietnam, Sovjetunionen för dess intervention i Tjeckoslovakien, Sydafrika för dess apartheidpolitik samt diktaturer i Europa och i tredje världen för deras brott mot demokratins principer och mot de mänskliga rättigheterna. I FNs generalförsamling avvek Sverige ofta från övriga väststater genom att rösta på samma sätt som tredje världens länder. Samtidigt försökte Sverige spela en roll som medlare och brobyggare i internationella konflikter.

Vad var det då som gjorde att Sverige under 1960- och 1970-talen valde att frångå den i någon mening trygga och stabila Undénlinjen, för att i stället kasta sig ut i det okända, i en ideologiskt färgad utrikespolitik som var utomordentligt kontroversiell såväl på hemmaplan som internationellt? Det var en aktiv utrikespolitik som till och med förde Sverige på kollisionskurs med den överlägset starkaste stormakten i det "egna" västblocket och av vilken man var såväl ekonomiskt som teknologiskt beroende - USA. Konflikten med USA drevs till sin spets i samband med Vietnamkrigets mest blodiga skede julen 1972. Då gjorde statsminister Olof Palme ett uttalande, nästan i poetisk form, där de amerikanska bombningarna av Nordvietnams huvudstad Hanoi jämfördes med bl a de nazistiska illdåden i Treblinka:

Man bör kalla saker och ting

vid deras rätta namn.

Det som nu pågår i Vietnam är en form

av tortyr . . .

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns många i modern historia.

De förbinds ofta med ett namn

- Guernica, Oradour, Babij Jar,

Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.

Våldet har triumferat.

Men eftervärldens dom har fallit hård

över dem som har burit ansvaret.

Nu finns ännu ett namn att foga

till raden

- Hanoi julen 1972.

Den amerikanska reaktionen lät inte vänta på sig. USA beslöt att inte sända tillbaka sin ambassadör till Stockholm efter julhelgen, och man lät också meddela att någon ny svensk ambassadör efter den just avgående Hubert de Besche inte var välkommen till Washington. Först våren 1974 upphörde frysningen av USAs diplomatiska relationer till Sverige.

Hur kunde det gå så? Från igelkott till världssamvete, från väpnad isolationism till internationell solidaritet - så kan den svenska utrikespolitikens utveckling under kalla kriget karakteriseras.

Aktiv utrikespolitik

För att kunna förklara övergången från den återhållsamma Undénlinjen till den mer ideologiska och expressiva Palmelinjen är det nödvändigt att ytterligare uppehålla sig vid karakteristiken av den aktiva utrikespolitiken.

Låt oss först slå fast tre viktiga inslag i den aktiva utrikespolitiken. För det första var den i stor utsträckning inriktad på förhållandena i tredje världen och på tredje världens ställning på den internationella arenan. Ett av de första tecknen på en förändrad svensk utrikespolitik kunde skönjas redan den 14 december 1959. Då röstade Sverige - som enda väststat och till fransmännens stora förtret - för ett förslag i FNs generalförsamling som innebar stöd för Algeriets rätt till självbestämmande. Tredje världens frigörelse innebar att de maktpolitiska förutsättningarna i generalförsamlingen förändrades, eftersom tredje världen-staterna genom sitt flertal utgjorde majoritet i alla frågor där de kunde enas. Mycket av den aktiva utrikespolitiken kretsade därefter kring Vietnamfrågan, södra Afrika, Latinamerika, biståndsfrågor samt kraven på en ny, rättvisare, ekonomisk världsordning.

För det andra agerade Sverige i den internationella opinionsbildningen lika kraftfullt mot öst som mot väst. Ingen annan västmakt fördömde t ex den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 lika starkt som Sverige gjorde. Likaså protesterade Sverige högljutt mot Sovjetunionens interventioner i Ungern 1956 och i Afghanistan 1979. Sovjetunionen kritiserades till och med oftare än USA, trots Vietnamkriget. Genom fokuseringen på tredje världen-frågor öppnades också möjligheter för Sverige att förhålla sig kritiskt till både USA och Sovjetunionen, eftersom båda dessa supermakter blandade sig i de enskilda tredje världen-staternas inre angelägenheter, i syfte att vinna över dem på "sin sida" i stormaktsspelet.

För det tredje var den svenska aktiva utrikespolitiken inrikespolitiskt kontroversiell. Kritiken mot den aktiva utrikespolitiken hade tre beståndsdelar. Dels kritiserades den socialdemokratiska regeringen för att vara eftergiven mot kommunistiska stater och rörelser. Under Vietnamkriget anklagade t ex moderata samlingspartiets ordförande Gösta Bohman ofta Olof Palme för att föra en politik som var kränkande mot Förenta staterna och för att förtiga nordvietnamesiska övergrepp. Dels anklagades socialdemokraterna för att de envisades med att offentligt ta ställning i frågor och konflikter som inte berörde det egna landets intressen. Därutöver kritiserades socialdemokraterna för att bedriva "inrikes utrikespolitik" genom att låta valtaktiska funderingar bidra till den svenska utrikespolitikens utformning.

Neutralitet och trovärdighet

När de borgerliga partierna tillträdde som regeringsbildare 1976 gjorde de emellertid närmast en dygd av att söka samförstånd med socialdemokratin och inte förändra den svenska utrikespolitiken. Så uttalade t ex den centerpartistiska utrikesministern Karin Söder - i en inflammerad riksdagsdebatt den 18 november 1976 om Sverige och Palestinafrågan - att ". . . den nya regeringen fullföljer de linjer i Mellanösternfrågan som gällt under lång tid".

Den aktiva utrikespolitiken vilade på åtminstone två förutsättningar. Den första handlade om säkerhetspolitik och om neutralitetspolitikens trovärdighet. Under hela kalla kriget var Sverige ekonomiskt och teknologiskt beroende av västmakterna och av USA, vilket inverkade negativt på den svenska neutralitetspolitikens trovärdighet. Skulle Sverige verkligen ha viljan och förmågan att värna neutraliteten i en krigssituation? Litade omvärlden - och främst då Sovjetunionen - på att Sverige trots beroendet av västmakterna skulle kunna uppvisa tillräcklig handlingsfrihet och självständighet i händelse av krig i Europa?

Sannolikheten för att västmakterna i ett eventuellt krig, genom ekonomiska och politiska påtryckningar, skulle kunna få Sverige att avvika från neutraliteten torde av Sovjetunionen ha bedömts som oroväckande stor. Den aktiva utrikespolitiken kan ses som en strategi för att möta denna risk för bristande trovärdighet. Den aktiva utrikespolitiken förmedlade bilden av ett svenskt oberoende inför omvärlden. Sverige var starkt nog att inte gå i något annat lands utrikespolitiska ledband. I händelse av krig - var det underförstådda budskapet - skulle Sverige därför också vara starkt och självständigt nog att värna sin neutralitet. På så sätt fyllde den aktiva utrikespolitiken en säkerhetspolitisk funktion.

Den andra förutsättningen för den aktiva utrikespolitiken handlar om ideologi och om värden. Under kalla kriget innebar Sveriges militära alliansfrihet en ideologisk och moralisk påfrestning. Sverige - som i så många avseenden delade politiska, demokratiska och kulturella värden med de övriga väststaterna - skulle i ett tänkt storkrig mellan öst och väst ställa sig utanför. Om Västeuropas demokratier hotades av undergång skulle ingen hjälp stå att få från Sverige. Om brittiska eller franska plan i ett krig mot Sovjetunionen dristade sig till att ta vägen över svenskt luftterritorium skulle Sverige, enligt neutralitetsrätten, obevekligt skjuta ner dem.

Den aktiva utrikespolitiken befriade regeringen delvis från de moraliska påfrestningar som spänningen mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet skapade. I samband med att Sverige började spela en mer öppen och aktiv roll i den internationella politiken blev det möjligt för regeringen att definiera den svenska neutraliteten som något annat är egennytta. Neutralitetspolitiken var inte bara till glädje för Sverige, den stärkte också freden och säkerheten i omvärlden, hävdade regeringen.

Välfärd på export

När den aktiva Palmelinjen tog form var den svenska välfärdsstaten färdigbyggd. Nu gällde det att sprida välfärdsstatens idé och de socialdemokratiska visionerna om jämlikhet och mänskliga rättigheter även till omvärlden. "Folkhemmet goes international", om man så vill. Den aktiva utrikespolitiken kunde på så sätt bidra till att minska spänningen mellan den ideologiska västvänligheten och den säkerhetspolitiska alliansfriheten, samtidigt som den gav möjlighet att sprida socialdemokratiska värderingar på den internationella arenan. På så sätt fyllde den aktiva utrikespolitiken en värdebaserad funktion.

Det vore fel att beskriva den aktiva utrikespolitiken som "taktisk" i stället för ärlig och uppriktig. Poängen är att den möjliggjordes genom de realpolitiska och ideologiska förutsättningar som då var för handen.

Nya utrikespolitiska ramar

Kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning förändrade grundbetingelserna för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. I frånvaron av stormaktsmotsättningar i vårt närområde försvann krigsrisken och med den också oron för neutralitetspolitikens trovärdighet. Även spänningen mellan den ideologiska västvänligheten och den militära alliansfriheten minskades. Och eftersom det var dessa två faktorer - oron för neutralitetspolitikens trovärdighet samt spänningen mellan den ideologiska västvänligheten och den militära alliansfriheten - som starkt bidrog till att forma den aktiva utrikespolitiken, så försvann också den politiska viljan att upprätthålla denna aktiva utrikespolitik. Därför har vi också under 1990-talet sett en successiv avveckling av den gamla, aktiva utrikespolitiken och i stället ett prövande försök att forma en svensk utrikespolitik som svarar mot den nya politiska situationen i världen.

Det har skett en europeisering av den svenska utrikespolitiken, och Sverige har - jämfört med den aktiva utrikespolitikens tid - i de allra flesta avseenden blivit en väststat som andra. I FNs generalförsamling skiljer sig Sveriges röstningar inte längre från övriga väststaters, som de gjorde under den aktiva utrikespolitikens tid. Sverige profilerar sig heller inte längre i tredje världen-frågor på samma sätt som tidigare. Det officiella besöksutbytet med tredje världens länder har t ex sjunkit drastiskt efter kalla krigets slut.

Det svenska EU-medlemskapet är oerhört viktigt om man vill förstå den svenska utrikespolitiken av i dag. Som medlem av EU har Sverige accepterat att medverka i GUSP - den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken - och ska därför också samordna sin utrikes- och säkerhetspolitik med de andra EU-staterna. Denna samordningsnorm innebär minskad svensk handlingsfrihet och minskat svenskt oberoende på det utrikes- och säkerhetspolitiska fältet. Detta gör i sin tur att det är svårt att urskilja en svensk röst i den internationella opinionsbildningen. Den svenska rösten är nu i stället en del av den gemensamma EU-kören. Detta kan man tycka är bra eller dåligt - men det är onekligen en förändring.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar