Annons

Ensam om att gå i takt

Bland de högre djuren är människan ensam om att gå i takt. Varför?

Taktfast musik är oöverträffat för att samordna människor till gemensam handling. Inga andra högre djur går eller låter i takt. En del lägre djur däremot, som vissa arter av syrsor, cikador och grodor, samlar sig till taktfasta manifestationer.

Fil.dr Björn Merker, psykolog och hjärnforskare vid Uppsala universitet, försöker att ur evolutionsbiologisk synvinkel förklara människans förmåga att gå i takt. Tillsammans med Nils-Olof Wallin och Steven Brown, alla tre då verksamma vid Mitthögskolan i Östersund, har han skrivit boken The Origin of Music, som kom ut år 2000 på MIT Press.

- Det lyser evolutionär anpassning om denna förmåga, menar Björn Merker.

Musik som fest och poesi

Något som länge förbryllat musikvetare är att språken i många traditionella samhällen runt om i världen saknar motsvarigheten till det moderna västerländska begreppet musik. I till exempel bantuspråkgruppen i Afrika rymmer ordet ngoma såväl trummande som sång, dans och fest. I det grekiska ursprunget till vårt ord, mousiké, ingår förutom melodi och dans också poesi. Den taktfasta rytmiken är den minsta gemensamma nämnaren.

- Kanske är det vårt västerländska musikbegrepp som har avlägsnat sig från ursprunget, tror Björn Merker. Ett begrepp som blandar sång, dans, rytm och fest skulle bättre kunna spegla det som våra tidiga förfäder ägnade sig åt.

Schimpanser håller inte takten

Han går så långt tillbaka i tiden som fem miljoner år för att hitta upphovet till beteendet. Människans närmaste nu levande släkting, schimpansen, har svårt att hålla takten i musikalisk mening, även med mycket träning. Däremot förekommer det att vissa insekter under fortplantningen låter i takt. Det är hanarna som på det sättet vill locka till sig honor.

Ibland kan samtidigheten maskera en tävlan. Då gäller det för den enskilde hanen att ligga några millisekunder före de andra hanarna för att utmärka sig. I andra fall tävlar grupper av hanar om att låta mest för att nå flest honor. Hade våra manliga förfäder ett röstbeteende som liknar exempelvis syrsornas? frågar sig Björn Merker.

Schimpanser är, som de flesta primater som lever i grupp, mycket sociala. Men medan det bland de flesta primater är hanarna som rör sig mellan olika grupper är det bland schimpanserna honorna som gör det. Hanarna framlever sina dagar i det revir som de föds i.

Människor har haft ett liknande livsmönster under till exempel jägar-samlarperioderna, men det finns även på den svenska landsbygden i dag! Kvinnorna flyttar, männen stannar kvar.

Eftersom schimpanser och människor är nära besläktade borde våra gemensamma anfäder ha haft ett liknande beteende, resonerar Björn Merker. Dessa våra gemensamma förfäder levde för fem miljoner år sedan, och vi är deras enda ättlingar på människolinjen. Våra manliga förfäder hade alltså, precis som insektshanarna, intresse av att attrahera kringdragande honor.

När en grupp schimpanshanar upptäcker färsk frukt annonserar de sitt fynd för omvärlden genom oväsen och fysiska åthävor. Dessa uppvisningar intresserar givetvis honor som drar runt för att hitta ett bra ställe att tillfälligt slå sig ner på.

Det effektivaste sättet att utöka räckvidden för en grupps lockrop är samtidighet, och det enklaste sättet att uppnå samtidighet är att låta i takt, resonerar Björn Merker. Precis som vissa gräshoppor gör.

Det är det rytmiska mönstret i rörelser som att gå och springa som har givit upphov till vår förmåga att hålla takten, menar han. Så kan man nämligen tolka vår tendens att hålla takten med kroppsrörelser - med fingrarna eller fötterna eller genom att gunga i takt - och att individer anpassar sin gångrytm efter varandra.

Rytm på stället blev dans

Våra förfäder kan alltså ha understött sitt ljudande i kör med rörelser som kommer från att gå och springa. Men de gjorde det huvudsakligen på stället så att det blev till ett slags dans! Den här anpassningen skulle ha uppstått ungefär samtidigt som människan reste sig på två ben, vilket var en period av stor evolutionär förändring. Det innebar att nervernas kontroll över kroppens rörelser var labil och därför formbar. Hur väl hanarna lät och dansade spelade sedan roll för honornas val av partner.

Trycket från det sexuella urvalet resulterade i att förmågan att låta ökade och blev mer komplex. Detta skulle rent av kunna ha varit den ursprungliga drivkraften för hjärnans plötsliga och snabba tillväxt, vilket visar sig i två miljoner år gamla fossil, menar Björn Merker.

I så fall kastar det nytt ljus över förhållandet mellan hjärnans utveckling och språket. Det finns under de omständigheterna ingen anledning att tro att tidiga mänskliga röstbeteenden hade mer språkinnehåll än till exempel fåglars eller valars läten. Vi sjöng och dansade alltså innan vi började tala.

Överlevnadsvärde?

Musiken har alltid förbryllat biologer. Den har inget uppenbart överlevnadsvärde för människan. Men det är tänkbart att vi inte hade kommit dithän att vi hade börjat tala om vi inte haft den musikaliska anpassning som fick våra förfäder att sjunga och dansa.

En kraftfull evolutionär förberedelse, enligt Björn Merker.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Kan inte människans "taktkänsla" vara en av förklaringarna till det mänskliga samhällets existens. Förmågan att gemensamt arbeta mot ett gemensamt mål. En grupp som gör A som resulterar i det som avses B. Men som inte skulle gått att realisera om enbart en person försökt åstadkomma det. Exempel på sådan verksamhet är pyramidbyggena. På samma sätt som myrorna som genom sin gemensamma arbetsinsats som även den kan ses som taktfast bygger upp sin stack. Vid en snabb blick på myrstacken ses aktiviteten där ut som ett enda kaos (otakt) . Men det finns en ordning en takt i arbetet en taktkänsla inbyggd i myrans gener som gör att de kan arbeta automatiskt gemensamt mot ett mål. Uppbyggnad, renovering och försvar av sin stack. Sitt samhälle.

Lägg till kommentar