Annons

Återkoppling: Fler förgiftades och fler dog

I artikeln nämns siffror över antalet drabbade och döda i kvicksilverkatastroferna i Minamata på 1950-talet och Irak under tidigt 1970-tal. Siffrorna är för låga, anser Arne Jernelöv.

Författare: 

Publicerad:

2004-01-01

Hur fördröjd får skadan vara, och hur väl kopplad till den speciella händelsen måste den vara? Dessa två frågor dyker alltid upp i samband med katastrofer där människor har blivit utsatta under en kort tid för ämnen som ger kroniska skador eller orsakar dödsfall.

När jag på 1960-talet besökte Japan och Minamata för första gången angavs antalet offer till 129, varav 42 levde. Två faktorer har bidragit till att antalet har ökat. Den ena är att symtom på skador i centrala nervsystemet har visat sig kunna uppträda först efter många år. Den andra är att kriterierna för att en person ska anses drabbad har mildrats. Den senaste siffra jag själv har sett är 2 950 drabbade, varav en tredjedel döda. Siffran i F&F:s faktaruta, över 1 000 drabbade av allvarliga nervskador och många döda, verkar alltså vara ålderstigen.

I fallet Irak är diskrepansen än större. Som WHO-tjänsteman besökte jag landet medan katastrofen pågick och reste runt för att studera dess omfattning. Den irakiska regeringen under Baathpatiet och Saddam Hussein gjorde allt för att begränsa informationen om katastrofens förlopp och omfattning. Att bröd bakades på kvicksilverbetat utsäde, som omnämns i faktarutan, låg bara bakom en del av förgiftningarna. Mjölk, ost, biff, lammkött, ägg och kyckling var andra förorenade födoämnen då husdjur utfodrats med betad säd. Fisk och övervintrande flyttfåglar blev också bärare av det dödliga giftet sedan stora restmängder dumpats i bevattningskanaler, floder och längs vägar.

De siffror som publicerades med regimens tillåtelse var att 6 530 personer togs in på sjukhus, av vilka 459 dog på grund av metylkvicksilverförgiftning. De siffrorna har ofta återgivits, och det är också de som avrundade finns i F&F:s faktaruta.

Jag såg, när jag var där, en stor del av de patienter som var intagna på ett par av Bagdads största sjukhus. Många var svårt förgiftade och blev sämre allteftersom tiden gick. I enlighet med irakisk tradition, där man helst ska dö hemma omgiven av sin familj, tog de anhöriga hem de sjuka. Sjukhusen i Irak hade utskrivningsformulär där man kunde lämna sjukhuset av två skäl, som död eller botad. De som togs hem för att dö klassades alltså som botade.

På andra håll i landet översvämmades sjukhus och sjukstugor av hjälpsökande. I byar som jag besökte såg jag själv hundratals drabbade och tiotals, ännu obegravda, döda som aldrig besökt något sjukhus. Jag skulle tro att 10 000 döda i Irakkatastrofen 1971- 72 är en långt rimligare uppskattning än 500.

Och nu, när regimen i Irak inte längre med hot om repressalier mot kolleger där håller locket på, kan historien berättas.

ARNE JERNELÖV, Professor i miljöbiokemi och författare till artikeln om miljön i Irak i F&F 6/03

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar