Annons

Varför samarbete lönar sig

Ömsesidighet och samverkan kan vara en väg till evolutionär framgång hos både djur och människor.

Sociala djurarter är framgångsrika. Koralldjur bygger hela öar i oceanerna, myrsamhällen spelar en avgörande roll i en mängd ekosystem på land, och människan har blivit vår planets härskare. Detta är tre exempel på avancerad socialitet, vilket närmast kan översättas med samfälldhet eller gemenskap.

Att gynna släktingar

Hos de allra flesta djurarter kan socialiteten förklaras genom endera eller båda av två mekanismer: nepotism och reciprocitet.

Nepotismen, gynnandet av släktingar, har drivits till sin spets hos myror och bin. Hos dem är systrar närmare släkt med varandra än med sin mor och sina döttrar, om de skulle få några. Orsaken till detta är att hanarna kommer ur obefruktade ägg, vilket betyder att en viss hanes samtliga spermier bär exakt samma arvsanlag. Det innebär att myr- och getinghanar varken har någon far eller får några söner, medan de får döttrar som blir 50 procent mer lika varandra än normala systrar! Följaktligen maximerar honorna sin överföring av gener till nästa generation om de ägnar sina krafter inte åt att få egen avkomma utan åt att hjälpa en syster, nämligen drottningen, att producera ägg.

Att ge varandra favörer

Reciprocitet, eller ömsesidighet, kan definieras som utbyte av tjänster mellan två eller fler obesläktade individer till bådas eller hela gruppens fördel. Detta är något som finns hos alla de djurarter som i grupp löser vissa problem som de inte skulle klara individuellt. Korallerna bygger sin väldiga borg med gemensamma ansträngningar, silvertärnorna i kolonin på skäret samverkar i att avvisa den anflygande havstruten och zebrorna på savannen nafsar bort varandras parasiter på kroppsdelar där de själva inte kommer åt.

Svågerpolitik och ömsesidighet spelar en viktig roll också i människans socialitet. Ledare ger förmåner åt sina kusiner, och bollspelare ger varandra målgivande passningar för att säkra lagets seger.

Men hos människan gör också främlingar varandra tjänster utan att räkna med att någonsin få en gentjänst. Hur kan ett sådant beteende förklaras?

Belöna och straffa

Nyckelbegreppet är stark reciprocitet. Det betecknar en kombination av två principer: att belöna dem som visar samarbetsvilja och att straffa dem som bryter mot etablerade normer - även om det medför egna kostnader. Stark reciprocitet förekommer mellan människor som tillhör samma grupp men som i allmänhet inte är släkt eller ens bekanta med varandra. Det uppseendeväckande med berättelsen om den barmhärtige samariten är ju att han hjälper en människa från en annan befolkningsgrupp. Hade det varit en samarit som låg där vid vägkanten och höll på att dö, hade händelsen knappast varit värd att beskriva i Bibeln, än mindre om det varit hans bror.

Men alla människor är inte gruppsolidariska, utan det finns lurendrejare och parasiter som tar för sig av samhällets förmåner utan att ge något tillbaka. Hur kommer det sig att andelen sociala parasiter i mänskliga samhällen inte blir så hög att solidaritet blir en ohållbar strategi och systemet brakar samman?

Ungefär så här föreställer sig forskarna att det fungerar: Varje människa är förprogrammerad att känna igen normbrytare och hysa lust att straffa dem, även till egen kostnad. Människor reagerar även när de inte lider någon personlig skada av det normbrott som de bevittnar. När människor levde i små grupper där alla kände alla, kom påföljden snabbt: syndaren fick stryk, uteslöts ur den sociala gemenskapen - eller värre. I våra anonyma jättesamhällen har samhällets försvar mot lagbrytare institutionaliserats i form av ett rättssystem som tjänar samma urgamla syfte: att hålla tillräckligt många inom lagens gränser så att samhället inte bryter ihop. Är detta fria spekulationer? Nej, socialpsykologer och andra forskare har prövat idéerna både experimentellt och med andra metoder. Här är ett par exempel.

Fuskare ska bestraffas

I ett experiment lät man tre personer spela ett spel om pengar. En av dem var invigd i försöket och samarbetade med försöksledarna utan att de andra visste om det. Rätt som det var började den invigde att fuska så att de andra märkte det. Samtliga var utrustade med apparatur som registrerade aktiviteten i olika delar av hjärnan.

När de två riktiga försökspersonerna upptäckte fusket, flammade aktiviteten upp i de hjärnpartier som hanterar information av typ "jag har lyckats med något bra", och vederbörande rapporterade en känsla av välbehag. Ju större respons en försöksperson uppvisade, desto mer var denne beredd att offra av sina egna pengar för att bestraffa den som brutit mot reglerna.

Det känns helt enkelt skönt att ertappa en syndare och att hämnas en oförrätt, och därför tröttnar folk aldrig på att göra det, särskilt som det ofta leder till beröm från omgivningen. Sådana reaktioner är med all sannolikhet genetiskt inprogrammerade i vår arts arsenal av sociala beteenden. Drivkraften som lockar människor att bete sig på ett evolutionärt fördelaktigt sätt utgörs av behagliga känslor, medan obehagliga känslor håller tillbaka ogynnsamma handlingar.

Hellre inget än lite

I ett annat försök gav man en person tusen kronor och meddelade att hon eller han måste dela med sig till en annan, okänd person för att alls få behålla några pengar. Om denna andra person avböjde, fick ingen av dem ett rött öre.

Somliga deltagare erbjöd den okända medspelaren hälften av beloppet, andra däremot mycket mindre, ner till några få procent. Många av dem som fick låga anbud från penninginnehavaren avböjde dessa och fick följaktligen gå hem tomhänta. Tydligen kändes den förlusten värd att ta för tillfredsställelsen att straffa den snåla motspelaren, som ju också blev utan pengar.

Samma försök har genomförts på femton platser jorden runt, med allt från kenyanska nomader till amerikanska doktorander. Överallt reagerar folk på likartat sätt, vilket visar beteendets allmänmänsklighet. Bestraffningen är dock inte i första hand ett njutningsmedel för bestraffaren, utan fyller en viktig samhällsfunktion eftersom den som straffas tenderar att bli en mer lojal gruppmedlem. Rimligen är det denna funktion som har gjort reaktionsmönstret till en allmängiltig mänsklig egenskap.

Social utjämning

Andra experiment visar att försökspersoner ogillar att någon eller några få av medspelarna tilldelas eller tillskansar sig mycket mer pengar än som kommer de andra till del. Många av försökspersonerna är faktiskt villiga att betala ett pris för att åstadkomma en resursöverföring från de rika till de fattiga. Experimentet var upplagt så att försökspersonerna inte själva hade något att vinna på detta och så att deras syfte inte kunde vara att uppmuntra samarbete i kommande spelomgångar. Motivet synes i stället vara att en jämnare fördelning av penninginnehaven "kändes bättre" än en mycket ojämn.

Att det finns ett sådant oberoende motiv till utjämning bör ha gynnat framväxten av samarbete och ömsesidighet mellan människor. Och antagligen är det av detta skäl - den så kallade Robin Hood-impulsen - som vi människor accepterar progressiva skatter och andra typer av resursomfördelning.

Ett gott rykte är mycket värt

Ett antal psykologiska experiment har också visat att om en försöksperson i tidigare sammanhang visat samarbetsvilja och generositet blir denne bättre bemött i nya försöksomgångar. Det är kanske en måttligt överraskande upptäckt, men den understryker den oerhörda vikten av ett gott rykte. Hos både människor och vissa andra sociala djur brukar individer med gott renommé nå högt på rangskalan, något som ger dem viktiga fördelar. Strävan att förbättra sitt rykte är följaktligen en mäktig drivkraft att få individer att göra uppoffringar för andra.

Hos många jägar-samlarfolk har antropologer noterat att de män som uppträder gruppsolidariskt, exempelvis genom att dela med sig av nedlagda byten, inte bara får gott anseende utan även blir fäder till fler barn än andra män. De gruppmedlemmar som är snåla eller elaka sjunker i aktning och utsätts för olika slag av bestraffning. Samma mönster ses i moderna samhällen. Politiska ledare bör vara frikostiga med allmänna medel men för personlig del undvika värsta lyxlivet, om de vill bli omvalda. Regeln gäller inte för dem som inte är beroende av folket för att bibehålla sin maktställning - vilket stöder den framkastade förklaringen.

Genetik och kultur i samverkan

Under människoartens historia - och säkert även dessförinnan - har de enskilda individerna troligen börjat uppträda alltmer gruppsolidariskt. Däremot är det en kontroversiell fråga i hur hög grad detta beror på genetiska förändringar respektive på kulturell utveckling. Kanske har de två mekanismerna växelverkat i en samevolutionär process. Med det avses att genetiska förändringar har lett till kulturella förändringar som har lett till förändrat selektionstryck och därmed till genetiska förändringar som i sin tur lett till...

Kultur är den föränderliga summan av alla de uppfattningar, sedvänjor och normer som vid en viss tid cirkulerar i en grupp och som överförs från individ till individ genom inlärning. Via naturligt urval har vi utrustats med en hjärna som gör oss unikt kapabla att lagra erfarenheter, lära av andra, kommunicera, modifiera vår miljö och föreställa oss framtiden. Kulturförmågan är den mäktigaste beteendeanpassning som det naturliga urvalet har gett oss. Den finns hos många andra arter än vår egen, men hos oss är den driven vida längre än hos någon annan.

Kulturer i konkurrens

Människors genetiska omställning till en viss miljö försinkas av att individer flyttar mellan grupper. Den effekten drabbar i långt mindre grad den kulturella evolutionen, eftersom personer som flyttar vanligtvis snart smälter in i den nya kulturen.

Stora kulturella skillnader kan uppkomma även mellan grupper som lever i varandras närhet och som är genetiskt identiska. De kulturella olikheterna påverkar gruppmedlemmarnas livslängd och framgång i att föröka sig. Om det inom en grupp växer fram en norm som föreskriver att medlemmarna ska utföra vissa arbetsuppgifter som är viktiga för det allmänna och rentav vara beredda att offra livet för att försvara gruppen, så ökar sannolikheten för att denna grupp ska växa i storlek, erövra ny mark och existera länge. Förlorare är grupper där det råder stark individualism. Kulturell gruppselektion i ett nötskal.

Altruister - finns de?

Begreppet altruism åsyftar i strikt bemärkelse endast sådana handlingar till någon annans fördel som medför en nettokostnad för aktören. Beteenden som ytligt sett verkar oegennyttiga visar sig emellertid vid närmare granskning ofta ha ett inslag av nepotism eller reciprocitet. Handlingar som ser altruistiska ut kan i själva verket medföra en framtida fördel för aktören eller dennas släktingar. Andra drivkrafter bakom till synes osjälviska handlingar är lusten att omfattas av andras tacksamhet, en omedveten egoistisk strävan efter socialt avancemang samt rädsla för dåligt samvete resten av livet eller bestraffning på annat sätt.

Riktigt genuin altruism förefaller alltså inte finnas. Även Moder Teresa fick sin belöning. Det vore också märkligt om evolutionen hade gynnat egenskapen att motverka sin egen välgång. Men även om forskningen alltså inte kan belägga att strikt definierad altruism förekommer hos oss människor, så har den dock visat att samverkan och ömsesidighet också är grundläggande mänskliga drag som har varit av avgörande vikt för vår arts evolutionära succé.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Staffan,Innan jag försöker mig på att svara på fråganhur människor som inte känner varandra, ändå kan hjälpa varandra, vill jag ta upp några delfrågor:Vad är ett socialt beteende? Är bakterier sociala?Behövs ett medvetet syfte för att vara social?Det finns säkert många sätt att definiera ett socialt beteende, men jag väljer följande:-Ett socialt betende är en typ av flockbeteende, som gynnar majoriteten av flocken, inklusve individerna som utför handlingen. Betendet kan vara medvetet, men behöver inte vara det. Då skulle bakterier kunna betraktas som sociala varelser.Våra egna celler som tillsammans bildar vår kropp är ett annat exempel. Tack vare att cellerna började samarbeta, bildades vi människor, och alla andra djur.Tillbaks till frågan om hur samarbetet mellan främlingar kan förklaras:-På samma sätt som som samarbetet mellan cellerna kroppen; det är inte säkert att främlingarna anar vart samarbetet kommer att leda. Om det leder till fördelar eller inte.Det får vidare evolution enligt utvecklingsläran visa. Om samarbetet gynnar mänskligheten kommer denna egenskap att överföras vidare via generna.Det sociala betendet fungerar utan någon som helst tanke bakom, både för myror, människor och bakterier.Evolutionen är inte intelligent, den har bara av någon andledning fått fram intelligenta varelser som ställer sådana frågor!/Ingemar Eek

Lägg till kommentar