Annons

500 års väder i Stockholm

En ny klimatkurva har forskare tagit fram ur gamla sjöfartsdokument. Kurvan sträcker sig flera hundra år längre tillbaka än temperaturmätningarna från och med mitten av 1700-talet. Den visar att de senaste två årtiondenas varmare klimat avviker från de senaste fem seklernas.

Ju mer vi vet om klimatets historia, desto lättare blir det att förstå hur vädret fungerar. I Stockholm har man sedan 1750-talet mätt temperaturen varje dag vid det gamla astronomiska observatoriet, som i dag ligger nära Odenplan i stadens centrum. På 1750-talet var detta dock en lantlig plats utanför staden.

Redan år 1722 hade liknande mätningar påbörjats i Uppsala. Den unge astronomistudenten Anders Celsius gjorde de allra första meteorologiska observationerna där. Celsius blev som bekant senare världsberömd, eftersom han var den förste som beskrev hur man kalibrerar termometrar så att de visar rätt oavsett var de är tillverkade. Tack vare dessa mätningar finns nu mer än 250 år långa serier.

Från tiden före 1720-talet finns det, så vitt vi vet, inga temperaturmätningar i Sverige gjorda med mätinstrument. För att man ska kunna säga något om klimatet före 1720-talet krävs det alltså att man kan hitta andra upplysningar som på något sätt hänger ihop med väderväxlingarna. Lyckligtvis går det att hitta sådana.

I äldre tid var människans försörjning beroende av vädrets växlingar. Jordbruk, sjöfart och järnhantering var viktiga delar i ekonomin före den industriella revolutionen, och alla påverkades av väderförhållandena. Exempelvis kan man se att tidpunkten för vårsådden anpassades till temperaturen. Sådana detaljerade uppgifter från jordbrukare är dock ovanliga i äldre tid.

Källorna anger datum

Men det finns andra möjligheter att hitta väderinformation. Från Gustav Vasas tid, med början år 1533, finns bevarade tulljournaler som omtalar när på året som sjöfarten i Stockholm tog sin början. Källorna anger datum för när det första fartyget löpte in för året eller när det första avseglade.

Dessa datum kan användas som indikation på medeltemperaturen från januari till maj. Tidpunkten för seglationsstarten visar nämligen ett tydligt samband med medeltemperaturen under årets första fem månader. Hypotesen bakom detta är enkel: en kall vinter och vår innebär att isen i Stockholms skärgård ligger kvar längre än under en varm vinter och vår. Seglationen i Stockholm från 1500-talet fram till slutet av 1800-talet började för det mesta i april.

För tiden efter 1533 finns det alltså goda möjligheter att beräkna vår- och vintertemperaturer i Stockholm. För tiden före dess är det mer problematiskt. Man måste då tillgripa ett annat källmaterial än tulljournalerna, främst bevarade brev från riksföreståndarnas och Gustav Vasas kanslier. De upplysningar om väder som finns i dessa brev är oftast pålitliga. Men de är också fåtaliga och ibland svårtolkade.

En kombination av faktorer gör att de ändå ger värdefulla bidrag till kunskapen om vintervädret i Stockholm. Staden var rikets viktigaste, och mycket av centralmaktens korrespondens med exempelvis fogdar runt om i landet skedde därifrån. Staden ligger omgiven av öar, holmar, skär och halvöar, relativt långt från öppet hav, där det bräckta Östersjövattnet fryser fort och smälter sent. Vattenvägarna till staden genom denna skärgård frös oftast till under vintern, och sjöfarten och utrikeshandeln avstannade praktiskt taget helt. Det är inte underligt att de försörjningsproblem som denna naturberoende "handelsblockad" förde med sig speglas i breven. De stora förväntningarna på islossningen går inte att ta miste på.

Ett exempel är ett brev från Gustav Vasa daterat den 13 februari 1527 (23 februari enligt dagens kalender). Kungen skriver att han tänker resa över till Finland "med första öppna vatten". Brevet ger alltså upplysningen att vattnen utanför Stockholm åtminstone så sent som den 23 februari 1527 fortfarande var isbelagda. Det är sällan man får några upplysningar om exakt datum för islossningen. Däremot kan tidpunkten ofta bestämmas ungefärligt genom att sådana data sammanställs med andra upplysningar, till exempel om fartyg som vid en senare tidpunkt verkligen löpt ut från eller löpt in till en hamn där man länge gått och väntat på "första öppna vatten". I det här fallet vet vi till exempel att skepp från Reval (Tallinn) anlöpte Öregrund en vecka efter kungens brev och att fartyg i början av mars gjordes redo att lägga ut från Stockholm. Med hjälp av upplysningar som dessa kan seglationsserien byggas upp så att den även täcker de flesta åren i början av 1500-talet.

Vår rekonstruktion av vinter- och vårtemperaturens variationer över ett halvt årtusende visas i bild 1. Mätningarna efter 1860 är korrigerade för den artificiella uppvärmning som orsakats av staden Stockholms tillväxt, så att kurvan visar de mer naturliga förändringarna.

Rekonstruktion av 501 års väder

För åren 1756-1860 finns användbara uppgifter om både uppmätt temperatur och tidpunkten för seglationsstarten. Detta är alltså en överlappande period - en kalibreringsperiod - då ett statistiskt samband mellan de båda serierna kan räknas fram. Överensstämmelsen är som framgår god. Det samband som erhålls för kalibreringsperioden tilllämpas alltså på data före 1756, då det inte finns några uppmätta temperaturer.

Även om kurvan bara representerar årets fem första månader, ger den en god bild av hur årsmedeltemperaturen har varierat. Årsmedeltemperaturens variationer i vårt område domineras nämligen av temperaturen under vintern och våren, eftersom temperaturvariationerna då är större än under resten av året. Om vi hade använt årsmedeltemperaturen i stället för januari-maj, hade temperaturkurvan sett nästan likadan ut - men den hade förstås haft ett högre medelvärde.

Metoden bygger alltså på att ett visst datum för seglationens början svarar mot en viss medeltemperatur för månaderna januari-maj. Detta antagande ser ut att vara rimligt för tiden fram till omkring 1860. Men det håller inte för tiden därefter då man började använda sig av större fartyg med metallskrov och isbrytare, som hade lättare att ta sig fram genom isen.

Kalla vårar förödande

Inledningen av 1500-talet verkar ha haft vinter- och vårtemperaturer på ungefär samma nivå som trettioårsperioden 1961-90. Denna period använder meteorologer i dag som normalperiod, till exempel då man i väderprognoser säger att temperaturen blir kallare eller varmare än normalt. Vår rekonstruktion visar att vädret under större delen av de senaste 500 åren sannolikt har varit kallare än under denna normalperiod, men det finns också några varmare perioder.

En av de kallaste perioderna under det senaste halva årtusendet var tiden kring 1570. Kung Johan III kommenterar exempelvis den "stora" och förmodligen snörika vintern 1569, som enligt honom slog hårt mot skogens hjortar och rådjur. År 1573 kom en ny extremt kall vinter. Då uppges att folk kom gående på isen från Sverige till Reval i början av maj. Biskopen i Västerås stift talade om den stora köld som skadade boskap och säd.

Ett annat ovanligt kallt år var 1658, året för det berömda tåget över Stora Bält. Detta våghalsiga krigsföretag skedde så att säga i sista minuten. Med 1660-talet inleddes nämligen en period av stigande vintertemperaturer, där de kalla åren blev ovanliga. Uppvärmningen kulminerade på 1720- och 1730-talen, då det förmodligen var något varmare än normalperioden 1961-90. Därefter blev det kallare igen, särskilt i början av 1800-talet. Sedan har temperaturen stigit i ett oregelbundet mönster till dagens milda nivåer.

Sena vårar bidrog förr i tiden till att driva upp priset på spannmål. Stockholm var beroende av import för att befolkningen skulle kunna försörjas med livsmedel. Importen sjövägen försenades av långa vintrar när skeppen inte kunde nå staden (se rutan på sidan 16).

Om varma vintrar var till fördel för sjöfarten förr i tiden, kunde det finnas nackdelar för andra delar av ekonomin. I Bergslagen var varma vintrar fruktade. Skälet var att transporterna av träkol, tackjärn och malm vid bruken förutsatte att snön hade lagt sig så att det gick att använda slädar. När det rådde brist på snö kallade man det menföre. I Dalarna spelade vinterkörslorna så stor roll för försörjningen att man sade att barvinter var lika ödesdigert som missväxt.

Även under 1900-talet har vi haft några riktigt kalla vintrar. Det kallaste värdet i hela serien är från "krigsvintern" 1942. Då var medeltemperaturen under januari-maj -3,6 grader, mer än två grader kallare än det uppskattade värdet -1,3 grader för hungersnödsåret 1697. Senaste gången med riktigt låga temperaturer var år 1987 (-1,8 grader). Därefter har vi haft betydligt varmare temperaturer, konsekvent över 0 grader, och det allra varmaste värdet i hela serien är från år 1990 (+5,0 grader).

Det kan alltså vara så att stockholmare som är födda före 1942 har upplevt både den kallaste och den varmaste säsongen januari-maj på över ett halvt årtusende!

Varmaste på 500 år

Våra data tyder på att perioden 1988-2007 var den varmaste tjugoårsperioden under de senaste 500 åren i Stockholm. Ett statistiskt test visar att det är mindre än 0,1 procents sannolikhet att medeltemperaturen blir så hög som under senaste tjugo åren, om man antar att de föregående 480 åren visar Stockholmsklimatets normala tillstånd. Slutsatsen blir alltså att klimatet de senaste två årtiondena skiljer sig tydligt från resten av de senaste fem seklerna. Gör vi motsvarande test på de närmast föregående två decennierna (1968-87), ser vi däremot ingen säker förändring.

Det finns flera anledningar till att klimatet uppvisar dessa variationer. En stor del beror på slumpmässiga variationer i atmosfärs- och havscirkulationen. Atmosfärens halt av växthusgaser var lägre på 1500-talet än i dag. Dessutom visar rekonstruktioner av solens utstrålning att den kan ha lyst lite svagare då. I början av 1800-talet var halten av växthusgaser fortfarande låg, och solstrålningen hade troligen en tillfällig nedgång. Samtidigt skedde ett par stora vulkanutbrott som kastade upp stora mängder stoft högt upp i atmosfären, vilket minskade solenergin i de lägre luftlagren. Följden blev att norra Europa fick det kallare i början av 1800-talet.

De senaste två decenniernas varma period kan sannolikt förklaras som en kombination av den av människan förstärkta växthuseffekten, en i historiskt perspektiv relativt stark solinstrålning och ett luftcirkulationsmönster som särskilt under 1990-talet har gett oss milda vintrar i Skandinavien.

FN:s klimatpanel IPCC drog i sin senaste rapport denna slutsats: "Det mesta av den höjning av globala medeltemperaturer som observerats sedan mitten av 1900-talet beror mycket sannolikt på den observerade ökningen av utsläpp av växthusgaser orsakade av människan." Klimatpanelen uttalar sig däremot inte lika säkert när det gäller frågan om huruvida det är varmare nu än till exempel under vikingatiden i olika områden på jorden.

En angelägen fråga är att avgöra om de senaste decennierna i Europa och i andra områden är så varma att de ligger utanför klimatets naturliga variationer betraktat i ett tusenårsperspektiv. Detta kräver förstås analyser av långa temperaturrekonstruktioner från många platser. Internationell forskning om detta pågår nu på bred front.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Är det inte möjligt att utläsa temperaturtendenser från årsringarna i gammalt trä?

Lägg till kommentar