Annons

Rysk naturgas på tvärs mot historien

Under kalla kriget rådde ett harmoniskt samarbete om gasexporten mellan Västeuropa och Sovjet. I det nutida öppna Europa finns däremot stor rädsla för följderna av nya gasledningar mellan öst och väst.

Just nu pågår en intensiv debatt om den planerade gasledningen Nordstream på Östersjöns botten från Viborg i Ryssland till Greifswald i Tyskland. I Sverige gäller debatten främst innanhavets känsliga miljö, men på kontinenten debatteras snarare det växande beroendet av rysk naturgas.

Den föreslagna rysk-tyska gasledningen utgör dock inget principiellt nytt. Rysk gas har en lång historia i Västeuropa - i år är det fyrtio år sedan det första, hemliga avtalet slöts om gasimport från Sovjetunionen.

En ung energikälla

Fram till andra världskriget spelade naturgas en begränsad roll. Många äldre kulturer kände visserligen till en mystisk gas från underjorden, och kineserna sägs ha använt den brännbara gasen för att utvinna salt ur havsvatten redan på 500-talet f.Kr. Vanligare var dock att gasen, som sipprade ut i sprickor och ibland antändes av blixten, blev föremål för religiös kult.

När man på 1800-talet började använda gas i energiförsörjningen var det inte fråga om naturgas. I stället tillverkades gas av stenkol. Kolgasen fyllde en viktig funktion både inom industrin och som "stadsgas" i gatlyktor och köksspisar.

I slutet av 1800-talet experimenterade man i några länder med naturgas som ett komplement till den gängse kolgasen, bland annat i Österrike-Ungern. Huvudstaden Wien var belägen i ett område med stora naturgasfyndigheter, och redan på 1890-talet började gas utvinnas kommersiellt.

Även Galizien, som nu ligger i gränslandet mellan Polen och Ukraina men som då var en österrikisk provins, ruvade på stora mängder naturgas som med tiden blev ursprunget till Sovjetunionens export av naturgas västerut. Det började med att man efter första världskriget, när området just blivit polskt, började utvinna naturgas i Daszawa, varifrån man år 1921 byggde en pipeline till den närliggande gamla kulturstaden Lwów i nuvarande Ukraina. När nazi-Tyskland ockuperade området 1941 byggdes ett större system av rörledningar, bland annat en 217 kilometer lång ledning västerut till industristaden Stalowa Wola i nuvarande södra Polen.

Efter andra världskriget avträddes sydöstra Polen, inklusive gasmetropolen Daszawa, till Sovjetunionen. De långa gasledningar som hade byggts av nazisterna klövs i en polsk och en sovjetisk del. Skadorna från kriget reparerades, och snart kunde gasleveranserna från Lwówområdet västerut återupptas - nu som en gränsöverskridande, internationell förbindelse från Sovjet till Polen. Det var första gången som naturgas blev föremål för export, och detta blev en omhuldad symbol för den "polsk-sovjetiska vänskapen". Men det skedde alltså utan att någon ny ledning behövde byggas!

Andra världskriget ökade intresset

I Västeuropa blev energitillförseln från utlandet under andra världskriget opålitlig. Det väckte många länders intresse för inhemska naturgasfyndigheter. Ofta gjordes gasfynden i samband med att man egentligen letade efter olja. I Frankrike uppstod en växande olje- och gasindustri strax norr om Pyrenéerna och i Italien på motsvarande sätt i Podalen, nära industristäderna Milano och Turin. Redan under kriget började man bygga omfattande nätverk av pipelines i båda länderna. Tyskland och Storbritannien fortsatte däremot att koncentrera sig på kol och kolbaserad gas.

I Västeuropa fanns till en början ingen tanke på att importera gas. Naturgasen sågs tvärtom som ett viktigt bidrag till en nationellt oberoende energiförsörjning, något som kan verka ironiskt i dag när nästan alla västeuropeiska länder importerar stora mängder naturgas.

Ett genombrott för naturgasen i Västeuropa kom 1959. Sensationellt stora fynd gjordes då utanför Groningen i Nederländerna. Volymerna var alldeles för stora för att landet självt skulle kunna konsumera all gas, och från 1964 exporterades stora mängder till Västtyskland, Belgien och Frankrike.

Den nederländska gasen ledde till att ett flertal länder övergick från kolgas till naturgas. Naturgasen började användas för allt fler ändamål, särskilt inom kraftindustrin och kemisk processindustri och för husuppvärmning. Med kraftigt stigande förbrukning stod det snart klart att de inhemska gasfyndigheterna i nästan alla länder utom Nederländerna var för små för att garantera långsiktig nationell försörjning. Alltså blev man tvungen att se sig om efter ytterligare importmöjligheter.

Sovjetisk gas till Västeuropa

En intressant möjlighet öppnade sig i samband med att Sovjetunionen i mitten av 1960-talet, alltså samtidigt som Nederländerna, började bygga ut exportvägar för gas till de kommunistiska satellitstaterna i Östeuropa. Även i Sovjet hade man nämligen upptäckt stora naturgasfyndigheter - världens största, visade det sig snart.

Särskilt intressant för Västeuropa var den gasledning från Ukraina till Tjeckoslovakien som färdigställdes 1967 och som tog vägen över Bratislava, tätt inpå gränsen till Österrike. Österrike hade ju redan en lång naturgashistoria som gick tillbaka till Habsburgtiden. Ett statligt österrikiskt gasföretag sonderade nu möjligheterna att ansluta det österrikiska gasnätet till det östeuropeiska.

I det kalla krigets tidevarv kunde det låta som ett vådligt projekt, men Österrike stod utanför Nato och ansåg det inte vara särskilt riskabelt att importera små mängder sovjetisk gas. I juni 1968, mitt under Pragvåren, slöts det första avtalet om naturgasleveranser österifrån. Den kontroversiella sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien två månader senare hindrade inte att gasen började flöda året därpå. Själva avtalstexten om kvantiteter och priser hölls dock hemlig.

Gasindustrin i Västtyskland var till en början misstänksam mot Österrikes gasimport från öster, men såg snart att det fungerade utmärkt och troligen till ett förmånligt pris. Det stora tyska bolaget Ruhrgas beslutade att haka på trenden. En ny pipeline byggdes genom de skogiga bergen i Böhmerwald, där järnridån gick mellan Västtyskland och Tjeckoslovakien. I oktober 1973 invigdes förbindelsen under högtidliga former, och gasen började flöda. Västtyskarna var därmed nära att hinna före Östtyskland, som fått sovjetisk gas bara ett par månader tidigare!

Även i Italien var man mycket intresserad av sovjetisk gas. Egentligen hade italienarna hoppats på förmånlig gasimport från det närbelägna Algeriet, men Nordafrika var kring 1970 ett politiskt instabilt område. Genom samarbete med Österrike och Tjeckoslovakien, vilka skulle bli transitländer för den sovjetiska gasen till Italien, träffades avtal mellan ett italienskt statsägt energibolag och det sovjetiska gasministeriet.

Också i Finland var man intresserad av naturgasimport från Sovjet, och med president Urho Kekkonens hjälp lyckades finländarna få till stånd ett gynnsamt kontrakt 1971. Gasen började strömma över gränsen till Imatra i Karelen tre år senare. Det finländska avtalet skapade intresse för sovjetisk gas även i Sverige. Svenska regeringen tillsatte en arbetsgrupp i syfte att sondera möjligheterna, och våren 1972 reste gruppen till Moskva för att förhandla. Ett par år senare meddelade dock Sovjetunionen att man drog sig ur förhandlingarna. Skälet var med all sannolikhet att efterfrågan på naturgas nere på kontinenten hade börjat öka ännu snabbare än tidigare till följd av Opecs oljeprischock hösten 1973.

Beroendet av Sovjet kom snabbt

Genom de österrikiska, tyska, italienska och finländska gasavtalen med Sovjet skapades inom loppet av några år kring 1970 Västeuropas numera så omdebatterade beroende av rysk naturgas. Med tiden tillkom Frankrike, Belgien och ytterligare några länder som kunder. Sverige däremot fick se sig snuvat, vilket många i dag kanske mest ser som en fördel.

Men insåg då inte de västeuropeiska beslutsfattarna att det låg politiska risker i att mitt under isande kallt krig inleda en omfattande gasimport från östblocket? Jo, frågan var kontroversiell då som nu, och särskilt USA var stark motståndare till samarbetet. Men i Västtyskland fick Ruhrgas politiskt stöd i sina östliga förbindelser genom den avspänningspolitik som inleddes 1969 av förbundskanslern Willy Brandt. Hans synsätt påminde om motiven bakom Kol- och stålunionen 1958, föregångaren till EU - det handlade om att medelst handel cementera freden mellan tidigare fiender.

Italien hade för sin del redan en tradition av att importera olja från Sovjet. Detta hade sin grund i att italienarna inte ville låta sig inlemmas i de stora amerikanska, brittiska och nederländska oljejättarnas intressesfärer. Och eftersom oljeimporten fungerade tillfredsställande, låg det nära till hands att utvidga samarbetet till att omfatta även naturgas.

Dessutom var importmängderna till en början mycket små och uppfattades inte i något land som särskilt riskfyllda. Det visade sig snart att sovjetiska Sojuzgazexport var en pålitlig partner när det gällde att uppfylla de åtaganden som specificerats i de hemliga kontrakten. Och när importörerna såg att det hela fungerade smidigt, var det svårt att motstå lockelsen att låta gasmängderna öka.

Reagans konfrontationspolitik

Men med jämna mellanrum höjdes ett varnande finger. Den amerikanske presidenten Ronald Reagan försökte i början av 1980-talet göra slut på det europeiska beroendet. Genom Sovjets invasion av Afghanistan och Reagans antisovjetiska politik var 1970-talets avspänning över. USA ville strypa inte bara gasimporten utan även de importerande ländernas försäljning av avancerad gasteknik till Sovjet. Västtyskland och andra länder betalade nämligen i stor utsträckning för sin ryska gas genom leveranser av pipelines, kompressorteknik och annan utrustning som Sovjetunionen hade svårt att utveckla på egen hand.

För Västtyskland, Italien, Frankrike och andra länder innebar detta goda affärsmöjligheter och bidrog till ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt på hemmaplan. De hade därför ingen större lust att låta USA:s ideologiska aggressioner diktera de öst-västliga villkoren för gashandel. I stället ökade gasimporten till nya rekordnivåer, och nya gasledningar till Västeuropa byggdes.

I mitten av 1980-talet gick Sovjetunionen förbi Nederländerna som största gasexportör till Västeuropa. I Österrike svarade Sovjet för mer än hälften av landets totala gaskonsumtion, och i Västtyskland för mer än en tredjedel. Om leveranserna österifrån avbröts skulle det ha inneburit katastrof för både hushåll och industri. Beroendet av sovjetisk gas ökade, trots att många länder också börjat importera stora mängder norsk naturgas. Norge marknadsförde sin gas som politiskt säkrare än den ryska och anspelade därmed på vad som skulle kunna hända om Sovjet stängde gaskranarna.

Något sådant inträffade dock aldrig. Vid Berlinmurens fall 1989 hade det gått tjugo år sedan importen över järnridån inletts, och inte en enda gång hade Sovjet visat någon tendens att stoppa gastillförseln av ideologiska eller maktpolitiska skäl. I stället rådde ett förtroendefullt teknik- och affärssamarbete, oberört av den samtidiga ideologiska kampen mellan kapitalism och kommunism.

Sovjets kollaps gav problem

Situationen förändrades dramatiskt när Sovjetunionen knakade i sina fogar och slutligen kollapsade 1991. Dock inte så mycket för västländerna, utan främst för de tidigare sovjetrepublikerna. För dem förvandlades naturgasförsörjningen till en mardröm.

Litauen hade redan i mars 1990 tagit det modiga steget att förklara sig självständigt - nästan två år innan Sovjetunionen faktiskt upplöstes. Som en reaktion beslutade det sovjetiska gasministeriet att strypa gasleveranserna. Det var första - men inte sista - gången som rysk gas kom att spela en konkret roll som politiskt vapen. Litauen tvingades bordlägga sin självständighetsförklaring. Efter förhandlingar i Moskva löstes frågan om gasleveranser provisoriskt, men det hela blev en traumatisk upplevelse för litauerna och en varning till andra självständighetssträvande republiker.

I slutändan kunde dock hotet om uteblivna gasleveranser inte stoppa Sovjetunionens upplösning. Men gashandeln inom före detta Sovjet har haft en minst sagt skakig utveckling sedan dess, och trots att Västeuropa inte berörts har detta skapat omfattande debatt och oro för rysk naturgas även här. Motsättningarna har varit stora, särskilt mellan ryska gasleverantören Gazprom och före detta Sovjetrepubliken Ukraina. Vid fler än ett tillfälle har de ryska gasleveranserna stoppats eller skurits ner.

Ukraina spelar en nyckelroll i den ryska gasexporten till Västeuropa - nästan all export västerut går via detta land. Men Ukraina har också valt en politisk väg som skiljer sig radikalt från den ryska. Detta fick Gazprom att redan för många år sedan börja se sig om efter alternativa exportvägar västerut. Den omdebatterade Östersjöledningen Nordstream växte fram ur ett förslag från 1990, när Sovjetunionen ännu existerade, om storskalig rysk gasexport till Storbritannien via Östersjön och Nordtyskland. Ledningen skulle för första gången ge Ryssland möjlighet att exportera naturgas till Västeuropa utan att behöva ta hänsyn till besvärliga transitländer. Planerna kom av sig efter en tid, men dammades av i början av 2000-talet, då Östersjöledningen fick stöd från EU.

Men trots EU:s godkännande och trots Rysslands relativa demokratisering finns det större motstånd mot rysk naturgas i dag än någonsin under kalla kriget. Det återstår ännu att se om Nordstream blir verklighet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar