Annons
Urskogen finns inte mer. Länge leve naturskogen!
Bild: 
Lars Östlund

Urskogen finns inte mer. Länge leve naturskogen!

En urskog behöver inte vara vare sig gammal eller orörd, hävdar artikelförfattarna, och ställer därmed gamla begrepp på huvudet. Ja inte ens ordet ”urskog” vill de behålla.

Nationalparkerna och de stora skogsreservaten i norra Skandinavien beskrivs ofta som Europas sista vildmark. På några få platser finns än i dag skog som har undgått exploatering av såväl jordbruk som skogsbruk. Uppodlingen av Norrland på 1700- och 1800-talen följde de låglänta älvdalarna, och fram till 1900-talets början användes den omkringliggande skogen mest som betesmark av både samer och bönder.

Söderut var situationen en annan. I mellersta Sverige och speciellt Bergslagen rådde länge hård konkurrens om skogen mellan bönder och bruksägare. Och i södra, särskilt sydvästra, Sverige hade stora områden avskogats redan för länge sedan.

Men när de första nationalparkerna etablerades för hundra år sedan förändrades synen. Man började skilja mellan skog som kunde brukas och skog som skulle bevaras. Ett tydligt exempel är Hamra nationalpark i nordöstra Dalarna som inrättades 1909 med syftet att skydda ”det märkligaste urskogsområde som inom Sveriges egentliga skogsområde ännu torde finnas”. Ända fram till våra dagar har allt fler skogar skyddats som nationalparker och naturreservat.

Med det moderna skogsbrukets intåg försvann stora områden med gamla skogar. Avverkningarna delade upp det storskaliga landskapet i mindre, avgränsade skogsbestånd. Att ekologiskt värdefulla skogstyper försvann och att antalet döda, grova och gamla träd minskade ledde till att livsbetingelserna för åtskilliga djur och växter försämrades.

I dag domineras landskapet av yngre skogar och hyggen. Eftersom många människor lever sina liv långt från naturen tror de ofta att gamla och avlägsna skogar är mer eller mindre ursprungliga och att betrakta som urskog. Även bland forskare finns en stark föreställning om att vissa skogar är orörda av människan. Sådana områden har använts för att undersöka naturliga skeenden som skogsbränder och stormfällning. Man har också jämfört dem med skogar som utsatts för mänsklig påverkan.

Tanken på natur som orörd är långt ifrån ny. Redan 1854 publicerade den amerikanske filosofen Henry David Thoreau sina tankar kring den oförstörda vildmarken. Under senare tid har forskare från olika vetenskapsfält dock invänt mot denna svartvita syn på naturen. På många håll runt om i världen har det nu visat sig att människor genom historien faktiskt har utnyttjat områden som hittills ansetts vara i stort sett orörda.

Ett av de områden som starkast förknippas med orörd natur är Amazonas. Många tänker nog på Amazonas som ett ursprungligt regnskogsområde som avverkas bit för bit och där lokala indianstammar som lever i samklang med naturen drabbas hårt. Men även här har samarbete mellan ekologer och arkeologer visat att människor under många århundraden har påverkat skogen och de arter som lever där. I brasilianska Amazonas har rester efter samhällen sammanbundna med vägar och broar påträffats. Det arkeologiska materialet vittnar om byar med torg, fruktträdgårdar och parklandskap. Liknande fynd har gjorts i Peru och Bolivia, liksom i regnskogarna på Madagaskar och i Indonesien.

Ett annat exempel är Nordamerikas mångskiftande prärie- och skogslandskap. Vid tiden för den europeiska kolonisationen betraktades de stora skogarna som närmast jungfruliga. Den inhemska befolkningen ansågs leva i harmoni med naturen. Att de nordamerikanska indianerna brände skogen är numera välkänt, men inte att deras användning av eld skulle haft inverkan på skogen. Nyligen har det dock kommit flera studier som visar att ingreppen verkligen förändrade skogen. Indianerna brände främst för att förhindra att landskapet förbuskades. Öppna skogar var lättare att färdas genom, jaga i och försvara. I vissa delar av Nordamerika brände man också skog i odlingssyfte.

Också i norra Skandinavien har människan påverkat naturen under hundratals år. Vår forskning visar att det finns unika samiska spår – lämningar av högt kulturhistoriskt värde – även i de skogar som många ser som urskog. Det rör sig om olika typer av byggnader, till exempel förrådsbodar och förvaringsanläggningar i form av plattformar byggda på rotfasta högre stubbar. Vi hittar även karakteristiska stubbar från olika typer av avverkning, liksom spår efter barktäkter på tall. Det är alltså just i den ”orörda” skogen som spåren efter samernas verksamhet finns kvar. I skog där modernt skogsbruk bedrivs har spåren helt enkelt suddats ut.

Samernas påverkan var störst kring boplatser, flyttvägar och betesmarker. Att de fällde tallar gynnade björkarna och skapade en öppnare skog. Än i dag kan man mitt i barrskogen se områden som domineras av lövträd. Tack vare att marken gödslades trivdes många näringsälskande växter, som annars är ovanliga i nordliga barrskogar. Mängden döda träd, som annars förekommer ymnigt i gammal skog, minskade kraftigt eftersom de användes som bränsle.

Det var i synnerhet renskötsel och trädfällning som förändrade skogarna, trots att verksamheten var skonsam och inte jämförbar med dagens skogsbruk. Att spåren syns än i dag beror på att samerna använde skogens resurser regelbundet och under mycket lång tid – många hundra år eller mer – och att skogarna i norr förändras långsammare än de söderut.

Om nu nästan all skog i Sverige bär spår av mänsklig verksamhet, finns det då några urskogar kvar? Svaret beror givetvis på vad man menar med ”urskog”. Skog helt utan påverkan av människan existerar inte, varför en så strikt definition vore meningslös. För att utveckla diskussionen om vad som gör vissa skogar mer värdefulla tror vi att man helt enkelt bör undvika begreppet urskog. Ett bättre ord är naturskog, som då kan innefatta både olika skogstyper och skogar av varierande ålder.

För att bedöma om ett område kan anses vara en naturskog bör man, för det första, undersöka skogens historia. En naturskog kan ha utnyttjats förindustriellt, men aldrig för jordbruk eller modernt skogsbruk.

En annan faktor är områdets storlek. Ett litet skogsområdes utseende och artsammansättning påverkas i högre grad av sin omgivning än ett större skogslandskap. Därför är det olämpligt att betrakta mycket små områden som naturskog, även om de ytligt sett kan förefalla gamla, naturliga och orörda.

En tredje och kanske överraskande faktor är att en naturskog inte måste vara mycket gammal. Även en yngre skog kan ha naturskogskvaliteter om den uppkommit efter exempelvis en brand eller en kraftig storm. Att det finns spår efter äldre mänsklig verksamhet är heller inget problem. Tvärtom anser vi att sådana – för övrigt i dag mycket ovanliga – spår utgör ett viktigt kulturarv och till och med är ett starkt argument för att bevara en skog.

Varje skog som betecknas som naturskog bör få en tydlig beskrivning. Skogen som avbildas på sidan 61 i papperstidningen skulle kunna beskrivas så här: ”Ett större naturskogslandskap med mycket gammal tallskog, insprängda sjöar och brandfält samt unika samiska kulturspår.” Naturskogslandskap syftar då på att skogen sedan lång tid påverkas mer av naturliga än av mänskliga störningar, men beskrivningen lyfter ändå fram att människan haft en viss roll i denna skogs utveckling.

Än finns alltså värdefulla naturskogar i norra Skandinavien, utan något motsatsförhållande mellan naturvärden och kulturspår. Flera av dessa skogar ligger i reservat och nationalparker, medan andra saknar formellt skydd. För att skydda både hotade arter och unika kulturspår anser vi att skogsbruk inte bör bedrivas i dessa områden.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar