Annons

”Kvinnorna tar över”

Vi går mot en kvinnodominerad värld. Arne Jernelöv, professor i miljöbiokemi, menar att vi är blinda för denna globala megatrend, en förvandling av samma omfattning som när världen industrialiserades.

Författare: 

Publicerad:

2011-02-01

År 2009 disputerade för första gången någonsin fler kvinnor än män vid svenska universitet. Det var ingen tillfällighet. Om dagens trender fortsätter så lever vi snart i ett samhälle där kvinnor dominerar – genom sin högre utbildning, genom kontroll av barnafödandet och för att moderna samhällen efterfrågar allt mer av de kvaliteter och förmågor som brukar ses som kvinnliga. Detta samhälle är oväntat i den meningen att såväl män som kvinnor verkar vara blinda för att detta blir resultatet av en global megatrend som har pågått i över hundra år.

I alla kända samhällen har kvinnor varit mer eller mindre underordnade män. De styrande och krigande amazonerna, med ena bröstet bortskuret för att underlätta bågskytte, tillhör myternas värld. Graden av underordning har varierat liksom de former som förtrycket tagit, men i grunden har det grundats på två biologiska faktorer: männen är starkare och kvinnorna föder barnen.

Könsrollerna är så välbekanta att de ofta ses som naturgivna, och de är så invanda att de ofta ter sig som en del av den personliga identiteten. Kanske är det därför som både män och kvinnor har så svårt att se att en historisk förändring är på gång med kraftigt förändrade könsroller. Den värld vi har framför oss är en där kvinnor dominerar den offentliga maktapparaten och där deras synsätt och värderingar skapar nya synsätt på många av samhällets områden.

Jaså, säger skeptikern, vad hände då plötsligt med förtrycket? Försvann det över en natt? Blev kvinnorna starkare, började männen föda barn?

Nej, utvecklingen pågår med olika fart men i samma huvudriktning över hela världen. Den har nått olika långt på olika platser, men de bakomliggande drivkrafterna är generella och så starka att den fortsatta utvecklingen är mer eller mindre given. Det är en megatrend vi lever mitt uppe i, av liknande dignitet som urbaniseringen.

Medan män fortfarande är starkare har samhällets syn på fysiskt våld stegvis förändrats så att det, på de flesta håll i den industrialiserade världen, inte längre är accepterat som maktinstrument. Och fredliga samhällen ger kvinnor i regel bättre ställning än våldsamma män. Om en man för några generationer sedan hade frågat om han kan aga sin fru för att hon ska hålla sig på mattan, skulle såväl prästerskap som betrodda lekmän i samhället ha svarat att han inte bara kunde, utan borde göra det.

Fysisk bestraffning i olika former sågs som det naturliga sättet att bekämpa lättja, slarv, olydnad och allmän omoral såväl bland tjänstefolk och anställda som inom familjen. Att bestraffa någon fysiskt vore i dag inte bara olagligt utan också i de flesta fall socialt oacceptabelt.

Som maktmedel har fysisk styrka kraftigt försvagats i vår del av världen – år 1920 avskaffades husagan i Sverige. Under mellankrigstiden började de flesta europeiska länder införa lagar för att skydda kvinnor från våld i äktenskapet. I resten av världen går utvecklingen i samma riktning. I länder där kvinnor får rösträtt brukar hustruaga snabbt bli kriminellt.

Mitten av 1900-talet innebar en historisk vändpunkt för kvinnorna, illustrerad av p-pillret. Barnafödandet har gått från att ha varit en historisk boja till att bli en framtida hävstång för kvinnor i samhällslivet. Med p-pillret och andra säkra preventivmedel fick kvinnorna kontroll över barnafödandet. Tidigare hade graviditeter varit något som kvinnor bara i begränsad utsträckning kunde skydda sig mot, och de som försökte drabbades ofta av samhällets fördömelse. Än värre var det med aborter, som var båda riskabla och förbjudna. Resultatet blev att barnen kom vare sig kvinnan ville det eller inte. Och som vårdnadshavare i första linjen var det svårt för henne att få tid och kraft till något stort samhällsengagemang utanför familjen.

Ungefär vid den tid då modern preventivteknik slog igenom blev också aborter lagliga och socialt accepterade på många håll, varvid spelplanen förändrades dramatiskt.

Varje samhälle är beroende av att barn föds och växer upp i tillräcklig omfattning för samhällets fortbestånd. De som kontrollerar barnafödandet sitter därmed på ett tungt maktmedel. Samhället måste helt enkelt ge dem det de begär för att barn ska födas innan det är för sent. De steg vi sett i form av mödraledighet, barnbidrag och andra incitament till barnafödande är bara början – det kommer att komma mycket mer i de delar av världen där nativiteten är låg och immigration ses som ett hot.

Vid sidan av ovanstående grundläggande biologiska skillnader, som försatte kvinnan i en underordnad position, har de flesta samhällen lagt lagar, regler och sociala konventioner till det som begränsar kvinnornas val- och rörelsefrihet. Ibland har detta till och med tagit sig uttryck i form av fysisk stympning, som de bundna fötter som i många generationer plågade kvinnorna i den kinesiska över- och medelklassen och effektivt låste dem vid hemmet, och den könsstympning som fortfarande praktiseras i ett flertal arabiska och afrikanska länder.

De diskriminerande lagarna är dock på väg att avskaffas i rask takt, där så inte redan har skett. Med de sociala konventioner som inskränkt kvinnornas möjligheter, som regeln att gifta kvinnor inte förvärvsarbetar utanför hemmet, går det långsammare. Men även här är rörelsen mot större kvinnlig frihet tydlig på de flesta håll och klart skönjbar även där det släpar efter mest: i de rikaste arabiska och de fattigaste afrikanska länderna.

De tidiga 1800-talspionjärerna som arbetade för kvinnofrigörelse hade två huvudmål: kvinnors rätt att äga och självständigt besluta över pengar och egendom samt kvinnors rösträtt och valbarhet i allmänna val. Gradvis under en dryg hundraårsperiod från slutet av 1830-talet uppfylldes dessa krav över västvärlden. I de socialistiska länderna medförde kommunisternas maktövertagande att lagarna formellt likställde alla myndiga medborgare i dessa avseenden och på de flesta håll har denna jämställdhet överlevt senare makt- och ideologiskiften. Många av de u-länder som släpade efter har under de senaste decennierna infört formell likställdhet i sina lagar och ytterligare några är på gång.

En av de verkliga pionjärerna, Mary Wollstonecraft, som verkade i Storbritannien i slutet av 1700-talet, var emellertid främst intresserad av kvinnors rätt till utbildning. Hon hävdade, i strid med dåtidens förhärskande uppfattning, att kvinnor var lika rationella som män och i stånd till lika goda intellektuella prestationer. I sin skrift A vindication of the rights of women från 1790 argumenterar hon för allas lika rätt till utbildning oberoende av kön och ekonomisk status och ger uttryck för en syn på jämlikhet och jämställdhet, som än i dag ter sig radikal.

Utbildning var på Mary Wollstonecrafts tid i huvudsak förbehållen pojkar från förmögna familjer och i allmänhet bedrevs den av privata informatorer i hemmen. En och annan flicka kunde då slinka med när hennes bröder undervisades och då åtminstone lära sig läsa och skriva. De skolor som fanns i västvärlden hade främst till uppgift att utbilda präster och de var stängda för flickor. Bortsett från en kort period i Frankrike efter revolutionen 1789, då skolorna frikopplades från kyrkan och öppnades för alla barn, dröjde det till folkskolans införande innan pojkar och flickor fick formell undervisning. Denna var från början mest inriktad på att lära barn lyda och att ersätta föräldrarnas auktoritet med överhetens samt att utbilda barnen till arbetare i den tidiga industrin.

Först ut med folkskolor var Preussen och Österrike, där de fick beteckningen spinnskolor eftersom de tillhandahöll halvdagsundervisning och halvdags barnarbete. Under första delen av 1800-talet följde flertalet länder i Europa och delstater i USA efter med lagstadgad skolplikt, och på en generation gick majoriteten av såväl män som kvinnor i västvärlden från att ha varit analfabeter till att åtminstone i princip vara läs- och skrivkunniga. Detta innebar dock inte att också högre undervisning blev tillgänglig för kvinnorna. Visserligen var världens äldsta universitet – det i Bologna i Italien – numera kallat Alma mater studiorum öppet för kvinnor redan på 1100-talet, men det var ett undantag och universiteten var fram till för ett par decennier sedan mansbastioner.

Ett skäl till universitetens senfärdighet var att flickor som grupp regelmässigt presterade sämre än pojkar i den tidiga folkskolan. Lärarna var då män. Steg för steg har kvinnorna sedan, under en sekellång period, tagit över läraryrket i den meningen att de är flest i lärarkåren. Först skedde det i de lägre klasserna, men i dag gäller detta hela den obligatoriska skolan i Europa, USA och Kanada. Motsvarande utveckling är på gång i Latinamerika och på de flesta håll i Asien.

I takt med detta har flickorna presterat bättre och bättre i skolan. Först överträffade de pojkarna i de lägre klasserna och i ämnen som språk. Nu dominerar de på alla nivåer i skolan och i de flesta ämnen. Även på universiteten pågår en liknande utveckling. Fler unga kvinnor än män studerar där, och de presterar genomsnittligt bättre än sina manliga kolleger. År 2009 var 66 procent av alla som avlade universitetsexamen i Sverige kvinnor.

Denna utveckling pågår över hela världen. Så är exempelvis majoriteten av studenterna vid universitetet i Teheran kvinnor, liksom 55 procent av dem som studerar vid tekniska universitet i Kina. På andra håll har trenden inte hunnit lika långt och takten är ibland klart lägre än den genomsnittliga ökningen av andelen kvinnliga studenter med en procentenhet om året. Denna mycket snabba medeltakt, som inte visar några tecken på att avta, är skälet till förutsägelsen att kvinnorna i framtiden blir de välutbildade. Vad skulle Mary Wollstonecraft ha sagt om det?

Även på arbetsmarknaden efterfrågas oftast numera de kvaliteter som kvinnor anses ha i högre grad än män. Önskekandidaten till många kvalificerade jobb ska ha kommunikations- och samarbetsförmåga samt emotionell intelligens, allt egenskaper som verkar gynna en kvinnlig sökande. Dessutom konstaterar fler och fler arbetsgivare att flertalet av deras kunder är kvinnor och antar att andra kvinnor då har lättare att förstå kundmajoritetens behov och önskemål än män har.

I en parallell utveckling är den ekonomiska makten på väg att byta kön. Ju mer tekniskt och ekonomiskt avancerat ett land är, desto större andel av förmögenheterna ägs av kvinnor. Från en blygsam andel av de privata rikedomarna för hundra år sedan, har kvinnors förmögenheter sedan dess vuxit dubbelt så snabbt som männens och utgör nu globalt sett minst 30 procent av de totala. I USA är andelen över hälften och i Skandinavien strax under. I Storbritannien, där kvinnorna äger 48 procent av de privata förmögenheterna, belyser Centre for economic and business research i ett brett upplagt projekt hur ägandet kommer att utvecklas under de kommande åren. Genom att kvinnors förvärvsarbete fortsätter att öka och genom att deras utbildningsunderskott gentemot män förbyts i ett överskott samt genom att kvinnor, som änkor, ärver mycket mer än män, beräknas kvinnoandelen av de brittiska privatförmögenheterna år 2025 ha ökat till 60 procent.

Om den hittills gällande hundraårstrenden består globalt sett, att kvinnors förmögenheter växer med 6 procent årligen och männens med 3 procent, så äger kvinnorna hälften inom lite mer än tjugofem år. Men om de faktorer som ger så starkt utslag i den brittiska studien också får globalt genomslag så sker det på halva tiden. Och överallt i världen minskar löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Vad gäller maktens andra hörnsten, den politiska, är kvinnorna i majoritet i valmanskåren i nästan alla FN:s 200 medlemsstater. Det innebär inte att de dominerar de valda församlingarna på nationell, regional och lokal nivå, men den politiska logiken gör att inga demokratiskt valda regeringar i längden kan gå emot majoritetens intressen. Vare sig de valda politikerna är män eller kvinnor har de att beakta denna grundläggande regel.

Bland de valda representanterna på nationell nivå är det bara Rwanda som har en majoritet av kvinnor i parlamentet. Globalt sett har andelen ökat från 17 procent år 2006 till 19 procent 2010.

Vart leder då allt detta? Hur kommer ett framtida samhälle där kvinnor styr att skilja sig från männens värld? Om kvinnorna i maktställning genomdriver det de i dag säger sig vilja ha, får vi ett samhälle som satsar mer på barn och ungdom, men också mer på omvårdnad av gamla. Vi får en värld med mindre risker, såväl fysiska som ekonomiska, och med större satsningar på hälsa och miljö. Det blir mindre infrastruktur i form av vägar, hamnar och flygplatser, färre sportarenor och mindre satsningar på rymden och teknisk utveckling.

Blir det bättre eller sämre? Det ligger givetvis på var och en att besvara.

Själv gillar jag tanken på mer miljöhänsyn och tror att det är bra om samhället satsar mer på barn och ungdom – särskilt vad gäller utbildning. Synd på rymden och den tekniska utvecklingen, men kanske tänker kvinnorna om när de greppat ratten.

Det blir nog bra, tror jag.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Den dagen någon lärd beslutsfattare har tillräckligt med sunt förnuft kan sakernas tillstånd förändras.
Redan från födseln får pojkar med sig testosteron som gör dem tävlingsvilliga i mycket högre grad än flickor. Detta blir än mer påtagligt i puberteten, men alla "pojklekar" går ut på att vara snabbast, kasta och sparka högst och längst o.s.v.

Vad unga pojkar, som ofta har svårt att sitta stilla p.g.a. testosteronet, till skillnad från flickor, behöver för att hänga med i skolarbetet från tidiga år, då grunderna till kunskap läggs, är tävlingsmomentet. Innan skolan ändrade inriktning skedde detta i form av guldstjärnor och betyg från tidiga år, något som fick pojkarna att fokusera på skolarbetet.

Ganska snart skulle detta avspegla sig på universitetsnivå, där Sverige förlorat intelligenta unga män i decennier p.g.a. missriktad skolpolitik.

Vad gäller pojkar med den kulturberikande bakgrund som blir allt vanligare, och vars skolgång ofta är ett misslyckande både för samhället och dem själva, gäller samma koncept. Hitta någon form av tävlings- och belöningssystem från tidiga år, som kommer så nära som möjligt den belöningskänsla som ett pojkhjärta får när grabben gör mål i fotboll.

Lyckas med detta och hela samhället kommer att förändras i positiv riktning!

Jag negligerar inte flickorna, men de senaste 40 åren visar att de inte behöver tävlingsmomentet som incitament för att sitta stilla och tillgodogöra sig undervisning.

Jag började folkskolan 1957. När jag fick mitt första betyg var det med en känsla av besvikelse. Det var mycket slätstruket, och när jag jämförde med andra elever såg jag att våra resultat var väldigt lika, trots att jag visste att jag var mycket bättre. Det var så det var. Jag har pratat med min fru som är från en helt annan del av Sverige än jag. Hon hade erfarit precis samma sak. Inte ens när vi gick ut sexan för att sedan föras över till realskolan dit vi sökt, inte ens då motsvarade betygen mina verkliga prestanda. I debatten om tidiga betyg och deras nytta är det just inga som är medvetna om hur de tidiga betygen fungerade. Från klass ett till klass sex i folkskolan hade jag ingen som helst uppmuntran av mina betyg. Trots att min 60-årige lärare sa att jag var den bästa elev han någonsin haft. Uppmuntran kom inifrån mig själv. Jag älskade kunskapssökandet!

Lägg till kommentar