Annons
Mot bacillskräck och gubbvälde

Revansch. När Agnes Wold för drygt femton år sedan kunde visa att medicinska forskningsrådet diskriminerade kvinnor blev hon av med jobbet. Två år senare publicerades hennes analys i Nature. I dag är hon professor.

Bild: 
Maria Steén

Mot bacillskräck och gubbvälde

Agnes Wold har kämpat länge. Inte bara som läkare mot sjukdomar och bacillskräck utan också som forskare mot den massiva manliga dominansen inom universitetsvärlden.

Författare: 

Publicerad:

2011-02-01

– Ingen har någonsin dött av dammråttor, vi blir inte sjuka av döda ting. Snarare lider vi av att vår miljön har blivit alltför ren och steril.

Agnes Wold tar av sig den vita rocken när vi träffas högst uppe i den stora betongbyggnaden, Mikrobiologen i Göteborg. Nu är det att läsa av bakterieproverna över för dagen.

Hon är häpen över vår bacillskräck parad med okunskap som sträcker sig ända till Socialstyrelsen som på helt ovetenskapliga grunder rekommenderar att vi ska städa för att skydda oss mot smitta. Sådant kan uppröra Agnes Wold.

– Var och en måste få bestämma själv om sin städning. Det har medicinen inte med att göra, inte Socialstyrelsen heller. Smuts sprider ingen smitta, och det gör oss inte mer allergiska.

Snarare tvärtom. Förbättrad hygien förknippas i dag med fyra sjukdomar som ökar i västvärlden: typ-1 diabetes, Crohns sjukdom, akut lymfatisk leukemi och allergi. Just uppkomsten av allergier, som under de senaste tjugo åren har tredubblats i Sverige, har Agnes Wold intresserat sig särskilt för i sin forskning. Sedan 2005 följer hon barn i Skaraborgsregionen som växer upp på bondgård och jämför med motsvarande barngrupp i samma område.

– Vi vet att den mest allergiskyddande miljö för barn är ett familjejordbruk med mjölkkor och andra djur. Men vi vet inte varför det är så.

Någon sorts skydd har försvunnit, något som är vanligt i stora trångbodda familjer och på bondgårdar. Om barnet ska bli allergiskt eller inte avgörs redan under det första levnadsåret, kanske till och med under de första månaderna. Det visar studier av adoptioner i Sverige från länder där allergier är ovanligt.

– De barn som kom hit i 5–6-årsåldern är mindre allergiska än en motsvarande svensk barngrupp. Men om de adopteras till Sverige som spädbarn blir de lika allergiska.

Även barn födda i Sverige av utländska föräldrar får lika mycket allergier som svenska barn. Undantaget är barn till östeuropeiska och turkiska föräldrapar. Turkiska ungdomar som är uppvuxna i Sverige klarar sig trefaldigt bättre vad gäller allergier än övriga barn. Det kan bero på miljön och det kan bero på barnens kost.

– Vi studerar den normala bakteriefloran i tarmen och i munnen. Ser på levnadsvanor – om till exempel föräldrar slickar på nappen, så verkar det skyddande också. De får sällan astma, mindre ofta eksem och även mindre ofta IgE-antikroppar mot födoämnen. En så enkel grej som många barnavårdscentraler varnar för helt i onödan. Återigen mot bättre vetande.

Många är de strider som Agnes Wold utkämpat mot alla de mer eller mindre välvilliga råd som ges i medicinens namn.

– Kvinnorna är den grupp som råkar mest illa ut – det är de som ska hunsas, få dåligt samvete och skyllas på. Det är väldigt otäckt, eftersom man som förälder är väldigt utlämnad – man är ju så rädd för att det ska hända något med barnen. Därför måste myndigheterna sluta dela ut råd som inte är starkt vetenskapligt underbyggda.

Kampen om jämställdhet och de kvinnliga akademikernas öde är en röd tråd i hennes liv. Hon växte upp i universitetsstaden Uppsala och flyttade 1970 som femtonåring till Göteborg där hennes far, Herman Wold, var berömd statistikprofessor.

– Pappa var först i sin släkt att ta examen. Familjen kom från Norge och hans far var garvare som sedan startade pälshandel i Lidköping. Min mamma, däremot, kom från ett gediget akademikerhem och disputerade i matematik hos schweiziskan, madame Picard. Jag minns flera andra damer från universitetet som var mammas väninnor.

Men mor Anna-Lisa, som var dotter till kemisten och Sveriges första Nobelpristagare Svante Arrhenius, fortsatte aldrig med sin forskning. Det ville däremot Agnes göra, och började läsa kemi och biologi innan hon förstod att just medicinska studier kunde leda till drömjobbet – att forska om människan.

Chocken över det medicinska forskningsetablissemangets mossiga kvinnosyn var oväntad. Agnes Wold hamnade i stormens öga 1995, och det blev en två år lång thriller som kostade henne jobbet.

– Vi var fyra kvinnor från mikrobiologen som sökte tjänster som forskarassistent hos Medicinska forskningsrådet, MFR. Ingen av oss fick någon. Förbannad blev jag dock först när det visade sig att av 26 tjänster gick 22 till män, trots att en fjärdedel av de sökande var kvinnor. Och dessutom att alla tyckte det var den naturligaste saken i världen – kvinnor vågade inte söka, skrev trista forskningsprogram och var allmänt fega. Så trodde man då.

Men Agnes Wold och kompisen Christine Wennerås gick till biomedicinska biblioteket och slog upp vilka meriter de kvinnliga och manliga sökande hade. De fann att män med 0–4 citeringar, som är ett mått på kvalitet hos en artikel, hade lättare att få en tjänst än kvinnor som hade 15 och fler citeringar.

Det blev en artikel på DN-debatt som väckte stor uppmärksamhet. MFR förnekade diskriminering, men ville inte lämna ut sina bedömningssiffror. Att få ut dessa omdömen, de så kallade pink sheets, blev ett äventyr i sig. Först sades de vara sekretessbelagda. Men de var ju offentliga handlingar. Fast då sade man att de blivit förstörda.

Men här började det brännas för MFR – att förstöra offentliga dokument är ett brott mot grundlagen, vilket Agnes Wold och Christine Wennerås inte var sena att påpeka i en ny debattartikel. Då kom ett anonymt telefonsamtal: pink sheets fanns än så länge, men var på väg att förstöras just samma kväll. Riksarkivets omedelbara inspektion fann i sista stund papperen som låg i en arkivmapp på golvet – i skyddsrummet i källaren!

I april 1995 avgick styrelsen för MFR, men motståndet mot de två kvinnorna upphörde inte. De möttes av hat, hot och förtal, kollegerna vände dem ryggen och det blev många dystra stunder.

– Vi sades hota hela den medicinska forskningen. Jag miste jobbet, Christine åkte till Frankrike och det såg inte ut som att hon någonsin skulle kunna komma tillbaka. Vi stod där ensamma, eller snarare låg tillplattade som trasor på golvet.

Än i dag upphör Agnes Wold inte att förvånas över reaktionerna. Modig vill hon inte kalla sig.

– Det är feghet som är svår att förstå. Att folk inte vågar säga emot. Jag är inte särskilt modig, skulle nog inte våga offra mitt liv för det fria ordet om vi levde i en diktatur. Men det gör vi ju inte. Och jag upptäckte att forskare är extra fega.

Det trodde hon inte om dem, att det är så få som finner nöje och intresse i akademiska debatter. Men hon visste att kvinnorna har fått kämpa förr för sina positioner, och hennes akademiska bakgrund gav henne styrka.

– Det är klart att min känsla innerst inne var att jag är mycket mera universitetet än de där trångsynta gubbarna.

När Agnes Wold och Christine Wennerås artikel om sexism och nepotism i ansökningsbedömningar kom in i Nature i maj 1997 tystnade kritiken. Deras vetenskapliga analys talade sitt tydliga språk: för att få en tjänst hos MFR måste en kvinna producera mer än dubbelt så mycket som en man för att bli bedömd som lika kompetent som han. Reaktionen bland forskare i hela världen kunde mätas på Richterskalan, enligt en kommentar i Nature, och många anslagsgivare såg till att ändra sina rutiner.

Men vägen till jämställdhet i den akademiska världen är fortfarande lång. Bara 14 procent av professorerna i Sverige är kvinnor. Samtidigt som dubbelt så många kvinnor som män avlägger grundexamen.

– Att det i dag är flest kvinnor på grundutbildningarna och att tjejer faktiskt har högre betyg än killar upplevs snarare som ett hot. Och då börjar röster höjas om kvotering – kvotering av män, såklart, till de mest åtråvärda utbildningarna.

Tror du att läkare är ett kvinnoyrke?, frågar Agnes retoriskt. Alla tror det, men det är först år 2015 som det beräknas bli jämnt mellan könen i Sverige. Du är alltså ytterligare ett offer för den kvinnofientliga hjärntvätt som ständigt pågår här.

Agnes Wold har inte slagit sig till ro. Trots framgången med Nature-artikeln, trots att hon ändå fick ägna sig åt forskning så småningom, och trots att hon sedan två år tillbaka kan titulera sig professor. Hon hör till toppskiktet i dag, och ligger på plats 28 av de 100 forskare som har dragit in mest pengar till Göteborgs universitet under de senaste åtta åren.

– Money talks, till sist. Är du förtryckt måste du vara jävligt stark, för man fokuserar alltid på offret i stället för att titta på dem som sitter på resurserna. Det är hos männen vi måste söka svaret på varför Sverige så ohjälpligt halkar efter andra länder, varför kvinnorna regelrätt slås ut här.

Agnes Wold tycker själv att hon är besatt av de metaforer som i dag används i forskarvärlden. Att titta efter hur de mest kreativa förbigås när bara vissa stora forskningsmiljöer får miljonanslag. Och hur språket avslöjar makten.

– Nu talar alla, både politiker och anslagsgivare, om strategiska satsningar. Men vad är strategi? Det betyder krigslist. Det är hemligt, det är bråttom, det är undantagstillstånd, där gäller inga normalregler och kvinnor är uteslutna. Det är ett extremt machospråk som återspeglar en minst sagt osmaklig ideologi.

Hon vill hellre tala om forskning som odlingskonst. Om trädgårdsmästare, om kultiverande och tolerans, om växande och om närande miljöer.

– Forskningen har alltid handlat om samarbete över gränserna, och den är långsiktig, bitvis ganska tråkig och tålamodsprövande. Det är långt ifrån de krigsmetaforer som är så populära i dag.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

7

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Det är tungt att vara kvinna och forskare (ja, även om man lyckats bli professor) i en bransch präglad av en manligt tänk. Språket, kulturen, ja allt känns som en uppförsbacke. Trots att man publicerar mest, i de bästa tidskrifterna för ämnet, och får flest anslag så räknas man aldrig och får aldrig stöd - verkan mentalt eller monetärt. Men jag älskar det jag gör och jag brinner för forskningen. Tack Agnes och alla andra trädgårdsmästare som hjälpt mig att inte ge upp.

"Om jag alltid blev kvar där mitt hemmavid var, inom gränsen av yttersta logen...."

På vilket sätt hänger typ 1-diabetes ihop med hygien???

Ang Agnes Wold. Har själv vuxit upp på bondgård och det fanns barn som var allergiska där också, ingen visste vad de var, man sa snoronga eller hösnuva och de fick gå med sin allergi tungandning utan att man visste råd. Trångboddheten var ett helvete och helt klart så smittade man varann lätt. Tungstädat som tusan, ingen kvinna hade nånsin tid att ens tänka ordet forskning

Att bondgårdar är en "allergiskyddande miljö" betyder att allergier är mindre vanliga på bondgårdar, jämfört med andra miljöer. Det betyder alltså INTE att allergiska barn på bondgårdar inte existerar.

The links to immune system malfunctions and chronic vitamin D deficiency are well established, and should be part of any discussion regarding allergies, autoimmune diseases, and health. Before any clinician can state a "fact" about a patient's disease state the nature of the patient's long-term vitamin D status must be established and considered. Anything less than 50 ng/ml (125 nMol/L) and that "fact" is truly suspect.

Ang.allergier;
Min sambo är från Eritrea och kom som 23-åring till Sverige 1991. Han växte upp växelvis på landet och i huvudstaden Asmara, där hans farbror hade stora fruktodlingar innan och under kriget vid självständigheten för nationen. Farbrodern använde dock ALDRIG besprutningsmedel och gödningsmedel. Allt var då, det som vi kallar i dag, ekologiskt odlat.
När min sambo levt två år i Sverige började de allergiska reaktionerna duka upp. Astmatiska problem för pollen och gråbo samt för BESPRUTAD kärnhusfrukt. Våra trädgårdsäpplen går bra att äta för honom. Han får väldig huvudvärk och blir illamående av senapsfrön samt gurkmeja. En period fick han kortisonsprutor i februari för att orka med våren... Nu har han dock blivit utredd på sin arbetsplats(!) som är lungavdelningen på universitetssjukhuset i Örebro. Där gav proven utslag direkt. Han har bra astmaspray och tabletter i profylaktiskt syfte, så det går riktigt bra. Vår dotter känner av pollen och äter Aerius-tabletter men jag har inga allergiproblem och jag växte upp på landet.
Min sambo får vara "besprutningstestare" på frukt och grönt, då han får vansinnig klåda i halsen om något är väldigt besprutat. Han kom som vuxen till Sverige och led aldrig av allergierna under barndomen. Vad beror då detta på? Utbytt tarmflora i Sverige?
Diktaturen Eritrea som min sambo åker till, var tredje år för att se till sin mor och syster som är änkor sedan senaste kriget, har fantastisk frukt där besprutning inte förekommer på den närodlade frukten!
Mvh
Johanna

Mycket tankvärt, bör spridas
hela tiden

Lägg till kommentar