Annons
Den nyttiga skarven

Det är inte lätt att landa och hålla sig kvar vid tunna grenar när man har simfötter i stället för klor. Skarvarnas märkliga utseende beror till stor del på att de är så väl anpassade till att simma och dyka. Den långa halsen hjälper dem att snabbt skjuta fram huvudet och näbben när de fångar fisk under vattnet.

Bild: 
Johan Lind

Den nyttiga skarven

Många betraktar skarven som ett skadedjur. Den dödar allt växtliv på sina häckningsplatser och förstör för yrkesfiskarna. Men nya rön visar att skarven kan ha positiva effekter på miljön. Dessutom är skyddsjakten verkningslös.

Författare: 

Publicerad:

2011-06-05

Redan innan båten nått fram känner vi lukten. Den är frän, som i ett hönshus. Vi rundar sista udden, och den klarblå himlen förmörkas när 800 skarvar lyfter från det lilla skäret.

– De är lättskrämda så här års, innan ruvningen har kommit i gång, säger vår kapten, Gunnar Hjertstrand från Skärgårdsstiftelsen.

Genom kikare studerar vi kolonin: avlövade trädkronor fulla av stora risbon. Svarta siluetter i givakt, döende träd, kala klippor sprejade med vit spillning. Det ser inte naturligt ut; djur ska inte skada sin miljö.

Men kanske är det våra fördomar som bedrar oss. Det menar Gundula Kolb vid Botaniska institutionen, Stockholms universitet. Hon forskar om hur skarvarna påverkar sina öar.

– Skarvarna skadar inte sina öar, men de förändrar artsammansättningen, säger hon.

Skarvarnas spillning innehåller stora mängder kväve och fosfor. Det göder marken och gynnar näringsälskande växtarter. Gundula Kolb berättar att under högsommaren är stora delar av skäret täckt av manshöga bestånd av renfana och fackelblomster. Då är det en vacker plats. Arter som trivs i näringsfattigare miljöer missgynnas däremot. Träden tillhör dem, de dör så småningom och faller omkull. I de öppna ytor som uppstår frodas gräs och örter.

De nya förutsättningarna påverkar även artsammansättningen bland insekter och småkryp. Svampätande och asätande skalbaggar ökar i antal, liksom fjärilar, bladlöss och nyckelpigor. Men vissa småkryp som lever direkt på marken minskar i antal.

– Eftersom skarvarna ändrar artsammansättningen på sina öar så bidrar de till den biologiska mångfalden när man ser på skärgården som en helhet, säger Gundula Kolb.

Om en skarvkoloni överger en ö så blomstrar snart hela ön. Näringen i skarvspillningen gör att den totala mängden växter blir större än innan skarvarna slog sig ner där.

För de flesta människor handlar tveksamheten mot skarvkolonierna om ren estetik. Den karga skärgården utgör själva sinnesbilden av en idyllisk och orörd miljö. Men för yrkesfiskarna handlar den negativa inställningen mot skarvarna om ekonomi. De ser ett tydligt samband: i samma takt som skarven har ökat, så har fångsterna av de mest värdefulla arterna som torsk, gös, lax, sej och ål minskat.

Det verkar dock som om orsakssambanden inte är helt klara. Maria Boström på Fiskeriverket har undersökt skarvarnas matvanor. Hon anser att det är den totala tillgången på fisk som är viktig för skarvarna, inte särskilda arter.

– Skarvarna är opportunister, de äter vad som står till buds, säger hon.

Det som står till buds är sällan de mest eftertraktade fiskarterna. De bestånden är redan hårt skattade av fiskerinäringen. Skarvarna äter snarare mindre fiskarter som spigg, mört och tånglake. Fiskar som sällan hamnar på vårt middagsbord.

Skarven kallas även ålkråka och det händer att den lever upp till det namnet. Eftersom ålen har minskat kraftigt i hela Östersjöområdet, planteras stora mängder ål in i våra insjöar. Ålryssjorna lockar till sig skarvarna som dyker ner och försöker ta fisken. Resultatet blir att ålarna får bitskador som sänker det ekonomiska värdet.

För att minska bestånden av skarv används bland annat en metod som kallas oljering. Man doppar skarvägg i olja, vilket täpper till porerna i äggskalet så att fostret kvävs till döds. Ett ägg sparas i varje bo. Det är inte av barmhärtighet utan för att minska risken att honan lägger en ny kull.

Bara i Stockholms län har 20 000 skarvägg oljerats under perioden 2006 –2010. Dessutom utsätts kolonierna för illegala aktioner: stora mängder ägg har försvunnit och det händer att hela kolonier utraderas genom att bon och ägg kastats i havet. Men det har varit verkningslöst. Antalet skarvar i Stockholmsregionen har varit oförändrat under perioden, trots att antalet förstörda ägg varierat mellan noll och 8 000 per år.

Henri Engström vid Uppsala universitet är expert på skarvens ekologi. Han har gjort jämförelser mellan områden med och utan skarvjakt, utan att se några skillnader i antalet skvarvar.

– Effekten av skarvjakt är mest psykologisk. Yrkesfiskarna upplever sig ha blivit marginaliserade och känner vanmakt inför sin situation. Men skarvarna är något som de tycker att de kan påverka, säger han.

Att skarvarna ökat så kraftigt det senaste decenniet har flera orsaker. Övergödningen av Östersjön gynnar de små fiskarterna. Småfiskens naturliga fiender, de stora rovfiskarna som lax och torsk, har minskat till följd av överfiske. Resultatet blir ett överflöd av mat för skarvarna. Dessutom har vi decimerat skarvarnas naturliga fiender, som till exempel havsörnen.

– Vi har själva skapat förutsättningarna för skarvarnas framgång, säger Henri Engström.

Båtresan till skarvkolonin är slut och vi vänder hemåt. På ett litet skär sitter en ensam skarv och torkar sina vingar. Den sträcker på sin långa hals och stirrar på oss med reptillika ögon. Den ser verkligen ut som en främmande fågel i vår skärgård. Men den hör hemma här. Den har återvänt efter att under slutet av 1800-talet ha fördrivits från vårt land. Då, precis som i dag, ansågs den konkurrera med oss om fisket. Skarvhatet har en lång historia.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

12

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Några kommentarer
1. Många kolonier är kala klippöar med liten eller ingen jordmån och spillningen åker rakt ner i Östersjön.
2. Det ser ut i artikeln att Maria Boström uttalar sig att skarvarna äter i första hand spigg, mört och tånglake. Så ser det ungefär ut när skarvkolonien varit etablerad en tid. I första hand åker abborre, gös och tånglake upp vilket får konsekvenser för ekosystemet. Skarven kan fånga gösar på 42 cm (8 hg). Spigg i mängder förekommer först när de andra fiskarna (de som skall hålla ner arter som spigg och skarpsill) börjar ta slut.
3. Illegala aktioner minskar (försvinner) när legala (kontrollerade) åtgärder tillåts.
4. Det som begränsar skarvens antal är äggoljering, örnstörning (i ytterskärgården) men framförallt födobrist.
Där skarven varit etablerad en längre tid väger fågeln bara dryga kilot mot ca 2 kilo när den är nyetablerad.
5. En faktor som inte skall underskattas är den skarvskadad fisk som följer i skarvens spår.
6. Måste också understryka att det är 2 olika fåglar ni skriver om. "Carbo" vår ursprungsskarv som numera bara kommer på besök i ytterskärgården på vintrarna. Och vår nuvarande skarv "sinensis" (hitförd från Kina) som rubbat hela ekosystemets funktioner. "Sinensis" häckade första gången i Stockholms skärgård på ö-gruppen Grän år 1994.

DEN ONYTTIGA KINESISKA MELLANSKARVEN.

Har just läst sagan om ”Den nyttiga skarven” av Jesper Nyström.

Jag skall här redogöra för verkligheten i vår känsliga skärgårdsmiljö.

Jesper N: ”Det ser inte naturligt ut; djur ska inte skada sin natur”. Aldrig någonsin tidigare har vår skärgård upplevt en avföringsattack som denna!

Gundula Kolb menar att ”skarvarna skadar inte sina öar”. Skarven nästintill dödar den naturliga floran på ”sina öar”.

G.Kolb: ”Skarvarnas spillning innehåller stora mängder kväve och fosfor. Det göder marken och gynnar näringsälskande växtarter. Under högsommaren är stora delar av skäret täckt av manshöga bestånd av renfana och fackelblomster. Träden dör. I öppna ytor som uppstår frodas gräs och örter”. Ett allmänt känt uttrycket är; vår karga Svenska skärgård. Den ska ej bestå av onaturliga ansamlingar av ovan nämnda växter samt kraftiga bestånd av brännässlor mm.

Om nu G. Kolb och andra botaniker absolut vill ha en kraftigt övergödslad ö, så valla in den väl så att vi slipper läckagechocker av ”kväve och fosfor” vid regn och snösmältning direkt ut i de redan förut förorenade vattnet. Frakta sen ut dynga från höns, häst, ko, gris och människa mm och fiskrens, så lovar jag er att där kommer det till er stora glädje att frodas både växter och diverse småkryp, som aldrig någonsin har tillhört till vår karga Svenska skärgård i dessa abnormt onaturliga ansamlingar!

Sen nämns ”de mest värdefulla arterna som torsk, lax och sej”. Dessa arter finns normalt inte längst inne i de grunda mycket känsliga vikarna längst med vår Östersjökust.

”Maria Boström på Fiskeriverket har undersökt skarvarnas matvanor. Hon anser att det är den totala tillgången på fisk som är viktig för skarvarna, inte särskilda arter”. Helt rätt. Men ingen forskning på de Svenska fiskbeståndens sammansättning har utförts före skarvens etablering. Det finns alltså inga referenser till de analyser av skarvens maginnehåll som nu gjorts av Fiskeriverket.

”Skarvarna är opportunister, de äter vad som står till buds, säger hon”. Helt rätt, men när Fiskeriverket utfört sin forskning har skarven tyvärr redan haft en kraftig etablering i området en längre tid och tagit godbitarna. som abborre, gädda och gös mm, i de grunda vikarna där fisken samlas tidigt på våren för sin fortplantning. I dessa vikar kan man ofta se stora ansamlingar med två till tre hundra fiskande skarvar, ofta på linje i de mycket känsliga kustnära innersta vikarna. Så nu får skarven hålla till godo med vad som finns kvar, dvs ”mindre fiskarter som spigg, mört och tånglake”.

” Henri Engström vid Uppsala universitet är expert på skarvens ekologi. Han har gjort jämförelser mellan områden med och utan skarvjakt, utan att se några skillnader i antalet skarvar” Detta tyder på att skyddsjakten snarast måste ökas kraftfullt för att kunna behålla de kustnära fiskbestånden.
”Dessutom har vi decimerat skarvarnas naturliga fiender, som till exempel havsörnen”.
Här läser jag .”NATURLIGA FIENDER”. Är tacksam för ett svar vilka mer än havsörnen som Henri Engström menar! Varg, utter, säl eller? Havsörnen har i dag en stor och livskraftig etablering i Sverige, med de nya problem som nu börjat uppstå för många sjöfåglar vid örnens häckningsplatser i innerskärgårdarna. Hur ska en inplanterad fågel från Kina kunna ha ”naturliga fiender” i Sverige? Här kan vi jämföra med den inplanterade Nordamerikanska minken och dess ”naturliga fiender” i Sverige!

”Vi har själva skapat förutsättningarna för skarvens framgång, säger Henri Engström”.
Tyvärr så har Henri Engström helt rätt i detta. Den kinesiska mellanskarvens explosionsartade framgång i Sverige och en stor del av övriga Europa är tyvärr skapad genom människans utplantering av denna i vår mycket känsliga natur tidigare helt okända fågel!

I dag beräknas populationen av den invasiva kinesiska mellanskarven i Europa till cirka två miljoner individer plus årets ungar. Det har nu blivit en gigantisk miljökatastrof i stora delar av Europa för många fiskarter och fiskbestånd!

Skarven kan likt en orm haka loss sina käkben och ofta svälja en romstinn fisk på nära ett kilo.
.
Den kinesiska mellanskarvens dygnsföda är cirka 0.5—0,7 kg per dygn.

Fiskar är också djur, eller?

Mera fakta finns på www.fiskevard.nu

Åke Thudén

Naturintresserad, fritidsfiskare och fågeltittare.

Det tendensiösa innehållet i artikel vittnar om att artikelförfattaren varit i händerna på "skarvkramarna" och går deras ärende. Gundula Golb är doktorand handledd av Lenn Jerling vid Botaniska Institutionen på Stockholms Universitet som får sina fakta från ornitologen Claes Kyrk (vars uppgifter skiljer sig radikalt från forskare kring Östersjön och även ornitologföreningen i Sverige). På mindre än 10 år har den förökat sig från några hundra till idag över 12 000 par vid Finlands kust http://www.ymparisto.fi/default.asp?node=15912&lan=sv. Andra forskare säger att det rör sig om 40 000 skarvar utefter finska kusten. Jag nämner detta för att galenskapen kring effekten av Skarvens agerande finns även i Finland.

Gurun för den svenska skarvkramargruppen som också ignorerar fakta och konsekvenser är den av regeringen utsedde utredaren ornitologen Henri Engström, kompis med nämnde Kyrk.

Ingenstans finns i artikeln en sansad bedömning och ett klarläggande av varför aborre, gös och gädda inte längre utgör skarvfödda. Eftersom den redan är uppkäkad. Vilket inte minst fiskeguiderna vet om.
Artikelförfattarens journalistik blir snarare förjugen propaganda än att redovisa de förödande miljökonsekvenserna av en art som borde utrotas från Östersjön. /Börje P

I ert"sista nummer" av "FORSKNING OCH FRAMSTEG" med rubriken Skarvfakta har ni utelämnat möjligheten att kommentera artikeln. SVAGT!
När undersökningen av spybollar av den kinesiska mellanskarven utförts har redan skarven varit eteblerad i området ett antal år och redan plocket många av godbitarna som abborre, gödda och gös mm i de innersta mycket få skärgårdsvikarna som är känsliga lekvikar. När forskarna undersöker otoliterna i området har alltså fiskbeståndet redan förändrats. Kontrollera denna fakta med SLU (tidigare Fiskeriverket). Enligt dokument så hade många "fina herrar" i Europa, även Engelska hovet anställd personal för skötsel av drersserade kinesiska mellanskarvar. Denna skarv var på 1500 talet en dyr handelsvara från "vissa delar av Asien" Kina.

De omskrivna benresterna har EJ DNA testats!

Den invassiva kinesiska mellanskarvens explosionsartade ökning har stabilicerats något i Sverige och Europa. delvis tack vare två hårda vintrar och en ökning av oljering och prickning av dess ägg samt jakt. Ej att förglömma den allt mer ökande civilla olydnaden på skarvens ägg och bon och jakt.
I Tyskland kallas denna skarv för "DEN SVARTA PESTEN"

Jag bor ca 100m från Baggensfjärden i Saltsjöbaden. I våras såg jag en ejderfamilj med ungar vid stranden. Men tyvärr även några skarvar mitt bland ejdrarna. Skarvarna dök och det syntes som jakt. Var skarvarna ute efter ejderungarna? Mitt synfält skymdes av några tallar, men jag har svårt se ett annat sammanhang än att ejderns ungar jagades. ÄR SKARVENS VÅRJAKT PÅ EJDERNS UNGAR EN STARK ORSAK TILL EJDERNS MINSKNING?

Ledsen, men detta rör sig om skadedjur.

Att ön återhämtar sig snabbt när de väl fördrivs förändrar inte det faktum att precis allt omkring dem stendör. Om något så uppmuntrar det faktum att det blir levande och fint igen när de försvinner till att snabbare än ögat göra sitt bästa för att bli av med dem.

Och gällande att det mest är psykologiskt....my ass. Skarven kom. Folk sa: Helvete, skarv. Fort skjut av dem. Genom att vänta etablerade de sig och mycket succesivt och tydligt har fisket gått från suväränt till inte värt tiden.

Skarven är en fantastisk jägare. Beståndet av aborre har de i de områden de jagar kring på mindre än 10 år minskat från vad som bara kan beskrivas som fantastiskt till icke-existerande. Det är tveksamt ifall deras fördrivande skulle leda till en återhämtning, men man kan ju hoppas.

Artikelförfattaren skriver: Vi har själva skapat förutsättningarna för skarvarnas framgång, säger Henri Engström.

Jo det står utom allt tvivel, om fridlyser råttor så skapar vi själva förutsättningar för "framgången".
Det finns alltid några enstaka "specialister" som genom sin påverkan på okunniga kan få sin vilja att framstå som klok.

En handfull kommentarer, och alla är av fanatiska skarvmotståndare som bara är intresserade av mytbildning. Nej, skarvar äter inte ejderungar. Ejderns minskning är ett resultat av att Östersjöns övergödning minskar.
Nej, storskarven är inte invasiv. Den hör hemma här. Underarten P. c. carbo har aldrig häckat i Östersjön, det har alltid rört sig om underarten P.c. sinensis.
Nej, det är inte skarven som är orsaken till minskade fiskebestånd, det är människan. Att fisket var "suveränt" när ni var barn är förmodligen en följd av att man inte kan lita på sina minnen. Man kan inte ta upp stora mängder fisk varje år och förvänta sig att det alltid ska vara så.

Och till sist - skärgården är inte vår. Naturen är inte vår. Skarven äter inte vår fisk. Skarven förstör inte vår skärgård. Fisken är inte vår, den är sin egen.

Vår nya skarv, mellanskarven, häckade för första gången i Stockholms skärgård 1994 på ögruppen Grän, sydost om Nåttarö, enl artikel Aftonbladet. Sedan dess har den spridit sig onaturligt.

enl Jägarförbundet; Skarven lever av fisk och är en så kallad generalist. Den äter vad som är mest tillgängligt. Dagsbehovet har visat sig svårt för forskningen att fastställa. Dessutom skiljer det sig åt i tid och rum. Men forskning har visat på ett dagsbehov mellan cirka 200-1400 gram fisk

enl Wikipedia; Den lever till största delen av fisk men tar även kräftdjur, groddjur, blötdjur och fågelungar

förutom begreppet trädkramare får vi nu tydligen skarvkramare...

Såg häromdagen ett fiskeprogram i TV4 Sport. Programmet handlade om fiske i Sthlm skärgård, men man diskuterade

även skarven.Programmet var en repris från 26 okt 2011. Medverkande i programmet var länsfiskekonsulenten i Sthlm

Henrik Andersson som sade att 1994 fanns ingen skarv i Sthlm skärgård, men nu, dvs 2011, 6000 bon med sommartid ca

5 skarvar per bo, totalt 30000 skarvar som åt 0,5 kg fisk per fågel och dag. Explosionsartad utveckling!

Lägg till kommentar