Annons
Hjärnans klister kan vara farligt

Glia i färg. Till vänster en mikrogliacell, en ny måltavla i jakten på mediciner. Till höger en oligodendrocyt.

Bild: 
Riccardo Cassiani-Ingoni / Science Photo Library

Hjärnans klister kan vara farligt

När gliacellerna fick sitt namn i mitten av 1800-talet antog man att de mest fungerade som ett slags klister i hjärnan. Nu har svenska forskare visat att de kan vara nyckeln till nya mediciner mot sjukdomar som alzheimer och parkinson.

Författare: 

Publicerad:

2011-10-04

Gliacellerna är hjärnans doldisar. Trots att de är tio gånger fler än nervcellerna i storhjärnan är de sämre utforskade. Deras namn – glia betyder ’klister’ på grekiska – antyder att de bildar en stödjevävnad som håller samman nervcellerna. Men nervklistret har många andra funktioner, både i friska och sjuka hjärnor.

Nyligen har svenska forskare tillsammans med kolleger i Spanien upptäckt att ett slags gliaceller, som kallas mikrogliaceller, spelar en viktig roll i förlopp som kan orsaka sjukdomar som alzheimer och parkinson. Vissa kemiska signaler i hjärnan får mikrogliacellerna att löpa amok. De utsöndrar då gift som dödar nervceller. Upptäckten öppnar för ett nytt sätt att tänka kring behandling.

– I stället för att försöka skydda nervcellerna skulle det kunna vara lika effektivt att hindra mikroglia från att angripa dem, säger Bertrand Joseph, docent vid Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska institutet.

I den friska hjärnan fungerar mikrogliacellerna som ett slags renhållningsarbetare. De läser av miljön och reagerar snabbt på skada genom att rycka ut för att ta hand om döda celler. Under den period då hjärnan utvecklas hjälper mikroglia också till att mejsla fram fungerande nervcellskretsar. Det gör de genom att knapra bort överflödiga kopplingar mellan nervcellerna.

Men cellerna visade en mörkare sida när Bertrand Joseph och hans medarbetare utsatte dem för kaspaser, en grupp enzymer som normalt är aktiva vid kontrollerad celldöd. Plötsligt gick mikrogliacellerna till attack. I hjärnan på råttor gav de upphov till inflammation, något som också skadar nervcellerna.

Lyckligtvis gick det att hejda förödelsen. Forskarna tonade ner kaspaserna genom att spruta in en hämmande substans i råtthjärnan. Det fick mikrogliacellerna att lugna ner sig, enligt deras rapport i tidskriften Nature.

Överaktiverade mikrogliaceller kan även skada mänskliga hjärnor. Det kunde forskarna se när de studerade vävnad från döda alzheimer- och parkinsonpatienter och jämförde med vävnad från personer utan neurologisk sjukdom. Hos alla patienterna – men inte hos de friska personerna – fanns i vissa delar av hjärnan gott om kaspaser och aktiverade mikrogliaceller. Mönstret var tydligt bland annat i pannloberna hos patienterna med alzheimer.

– Det var så snyggt att vi nästan inte trodde det var sant: där det fanns aktiverade mikroglia fanns även kaspaser, säger Bertrand Joseph.

Forskarna försöker nu hitta olika sätt att hämma kaspaserna och därmed hindra mikroglia från att inflammera hjärnan.

– Det blir som att tänka tvärtom vid ett hotande mord – i stället för att försöka skydda offret kan man se till att hindra mördaren från att ge sig på offret, säger Bertrand Joseph.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar