Smärta efter glögg fick oväntad förklaring

”Den då 26-årige mannen kom till mig i februari 2020. Han gav ett väldigt friskt intryck, en typisk lundastudent som går mellan föreläsningen och gymmet. Han sökte för att han av alkohol fick rejält ont i käklederna på båda sidor. Första gången trodde han att det var fel på glöggen och hällde ut den, men insåg till slut att det var alkohol per se och inte en dålig produkt. Det räckte med pyttelite och han fick mer ont ju högre procenthalt.

Först gick han till tandläkaren, då han hade karies som åtgärdades. Jag undersökte honom och kikade in i öron, näsa, hals. Lymfkörtlar kan svullna och ömma vid en infektion, men jag kände inget avvikande. Reumatologi dök upp eftersom han möjligen hade ärftlighet. Då det var det enda jag hade att gå på tog jag sänkan, som i huvudsak mäter om det finns pågående infektion eller inflammation. Den är ofta förhöjd vid reumatologisk sjukdom. För att utesluta överkonsumtion av alkohol tog jag det numera omdebatterade PEth-provet, som var omätbart.

Det som stack ut var sänkan på 36, vilket är lite högt för en frisk person. Man kan göra så kallad elfores som ger lite mer information så han kom tillbaka och lämnade blodprov. Då sågs en lätt till måttlig inflammation, och sänkan hade ökat till 59. Den kan vara förhöjd vid höga blodfetter men det hade han inte.

Det här var under vårvintern, så för att undersöka infektion togs nya prover. Sänkan var 52, fortsatt hög, och det syntes lite ökade vita blodkroppar. Då de är kopplade till immunsystemet kan det handla om en mängd olika saker. På vår vårdcentral har vi morgonmöten där man kan dra kluriga fall. Två seniora läkare på plats kände inte igen symtomen men föreslog rakitis, att skelettet påverkats av D-vitaminbrist, men det var det inte.

Då kände jag att vi hade uttömt våra möjligheter och kontaktade telefonledes Diagnostiskt centrum på universitetssjukhuset i Malmö. Dit kan man vända sig med något märkligt där man börjar tänka: ”Är detta någonting allvarligt vi inte vill missa?” De är mycket hjälpsamma och ger vägledning. Jag gick igenom provsvar och symtom med en yngre läkare som inte heller hon kände igen detta, men som sade: ”Skicka en remiss – antingen tar vi över eller så får du svar med förslag.”

Jag ringde till patienten och förklarade att han sannolikt skulle kontaktas från Malmö. Då dubbelkollade jag också två saker som hör ihop med cancer – nattliga svettningar och oförklarlig viktnedgång, men det hade han inte. Sen agerade de snabbt på sjukhuset och skickade honom på en PET-CT, ett slags skiktröntgen där man ser att det ”lyser upp” när glukosmetabolismen är förhöjd, vilket sker i cancerceller. De såg aktivitet under nyckelbenen, men inget i skelettet.

Ett vävnadsprov undersöktes av patolog och det visade på en cancerform kallad Hodgkins lymfom, cancer i lymfkörtelvävnad. Jag blev jätteförvånad för jag trodde aldrig att det kunde vara något sådant. Patienten togs över av onkologen i Lund, men jag ringde och stämde av med honom som man bör när sådant här händer.

Lyckligtvis är prognosen god. De frös ner spermier och så fick han behandling med fyra cytostatika och sedan protonstrålning i Uppsala. De var osäkra på resultatet och tog prov på en signalmolekyl som är förhöjd vid Hodgkins lymfom. Provet låg skyhögt vid diagnos men sjönk sedan till normala nivåer. Patienten mår i dag bra, och han är listad hos mig så vi har kontakt ibland.

Smärtsymtomet beskrevs 1950 och förekommer i enstaka fall, ännu mer sällsynt som enda symtom. Tumörvävnad kan finnas på olika ställen och man tror att smärtan beror på att etanol får kärl i tumörvävnaden att spännas ut. Hos honom var smärtan ensamt symtom. Tänk om han hade varit nykterist, då hade vi inte haft något alls …

Jag beskrev tillsammans med onkolog Thomas Relander fallet i Läkartidningen. Även om symtomet är väl känt bland onkologer är det till primärvården som patienter söker först. För egen del kommer jag inte att missa det här framöver. Och jag är glad att jag tog sänkan som visade att något inte stod rätt till, trots att han såg frisk ut.

I mötet med patienten ledde min fysiska magkänsla mig helt fel, för jag tänkte inte att det var något farligt. Det är en nyttig påminnelse om att man inte alltid har rätt när man går på intuitionen – den kliniska blicken leder en oftast rätt men inte alltid.

Man kan bli väldigt förvånad, inte minst som distriktsläkare eftersom vårt uppdrag är så brett, och omfattar alla kroppsdelar och alla sjukdomar. Här får man vara ödmjuk inför att vi aldrig blir fullärda, utan lär oss nya saker hela tiden.”

Berättat av Elsa Lanke, specialist i allmänmedicin vid S:t Lars vårdcentral i Lund, för Lotta Fredholm.