Annons

Människan – en hotad art?

Författare: 

Publicerad:

2012-05-10

Domedagsprofetiorna står som spön i backen, och det går inte att förneka att det finns gott om tecken som tyder på allt värre problem för jordens befolkning under kommande tidevarv. Men vilka är de största hoten, hur allvarliga är de – och går åtminstone vissa av dem att avvärja? Är människan rentav en art som bör ”rödlistas”?

En del insiktsfulla forskare påpekar att vår art (liksom alla andra arter) kommer att dö ut och antyder att det kan gå fortare än vi brukar föreställa oss. Tänk om en pandemi bryter ut, driven av ett ”nytt” virus som det inte finns förråd av vaccin mot. Urbaniseringen och det intensiva resandet gynnar givetvis dess globala spridning. Historien saknar inte exempel på pandemier som dödat en ansenlig andel av jordens befolkning – men faktiskt aldrig hela, trots att de härjade under tider då förståelsen av deras orsaker var obefintlig. Hur fasansfull en riktigt svår pandemi än skulle vara, verkar det otroligt att den verkligen skulle förinta hela jordens befolkning.

En annan vision är att ett eller flera enorma vulkanutbrott bokstavligen skulle förmörka solen och därmed stoppa den biologiska produktionen inom stora delar av världen. När vulkanen Toba på Sumatra en gång för 74 000 år sedan fick ett gigantiskt utbrott, vållade det en sådan dödlighet bland dåtidens människor, förmodligen genom svält, att endast några tusen- eller tiotusental individer fanns kvar efter katastrofen. Men den gången existerade före utbrottet högst några hundratusen människor, som dessutom saknade varje möjlighet att fly ur farozonen eller vidta andra motåtgärder (hade verkligen varenda människa dött, skulle ingen i dag vare sig ha skrivit eller läst dessa rader).

Men av allt att döma kommer det största hotet mot vår arts fortlevnad inte från underjorden utan från himmelen. Funktionsrubbningar i den energigivande solen, strålning från supernovor ute i rymden och i synnerhet kraschlandningar av asteroider av den typ som för 65 miljoner år sedan satte punkt för dinosauriernas epok, utgör exempel på kosmiska händelser som kan få katastrofala följder för livet på vår lilla planet. Astronomerna anser dock att risken för en asteroidkollision är så nära noll (men väl att märka: inte noll) inom den närmaste framtiden, låt säga någon årmiljon, att den i praktiken kan försummas. Dessutom skulle den antagligen inte förinta livet på hela jordens yta utan endast på ett område motsvarande ett eller annat mindre land, till exempel Frankrike, skriver en expert utan att avslöja vad han har emot just det landet ...

Även om de främsta experterna knappast ser någon risk för att människan ska dö ut till följd av den pågående klimatuppvärmningen, är enigheten stor om att den utgör det i särklass största hotet mot vår arts framtida välgång och välfärd. I värsta fall kommer enorma områden, som nu hyser högproduktivt jordbruk, att bli mer eller mindre obeboeliga för människor och definitivt omöjliga för alla slags areella näringar. Och när havsnivån stiger med tiotals meter, kommer stora delar av de i nutid bördigaste och mest tättbefolkade kustområdena att dränkas, och då är det största problemet sannerligen inte att London, New York, Landskrona och Tokyo förvandlas till undervattensruiner.

I någon mån kan dessa konsekvenser mildras genom att en del av de områden, som i dag har kallt klimat och delvis är istäckta, blir användbara för födoproduktion. Under den antarktiska isen finns en yta av ”fastmark” lika stor som hela USA. Sibirien är ett annat enormt område som i dag försörjer endast en synnerligen fåtalig befolkning. Framtidsforskare med riktigt långt tidsperspektiv fantiserar om hur människor i ”republiken Antarctica” energiskt kommer att värja sig mot alla åtgärder som skulle sänka jordens temperatur och därmed bädda för en återgång till kyla och is i deras hemland.

På ”rödlistan” hör vår art möjligen hemma, men är den akut utrotningshotad? Nej, att påstå det vore en överdrift, inte minst därför att till vår arts egenskaper hör en i faunan unik förmåga att uppfinna tekniker som tillåter oss att bygga om jordens ekosystem till vår egen vinning och att använda alternativa resurser, när de hävdvunna sinar. Dessa talanger kommer att bli än viktigare i den framtida värld som vi emellertid inte kommer att dela med tigrar, pandor och schimpanser utan med råttor, rävar och sparvar – arter som liknar oss i sin förmåga att finna nya lösningar på nya problem.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar