Hundraåringarnas fyra hemligheter

Myten om ett Shangri-La, där människorna lever lyckliga i hundratals år, finns i många kulturer. I Hollywoodversionen av 1930-talsromanen Lost horizon hittar två amerikanska bröder ett sådant paradis i de tibetanska bergen. Den yngre blir förälskad i en av de vackra kvinnorna och övertalar henne att följa med honom från Shangri-La. Så fort de kommer utanför paradisets port, skrumpnar hon ihop i hans armar och förvandlas till en hög med stoft på några minuter.

Verklighetens Shangri-La ligger i Stilla havet, nära Kräftans vändkrets. Här bor de ”lyckliga och odödliga”, enligt en tusenårig kinesisk skrift från tiden när ögruppen var en kinesisk lydstat. På 1400-talet hade öarna kastat loss från Kina. Kungariket Ryukyu föddes, en rik, strategisk handelsplats. På en kopparklocka från slutet av den kinesiska eran finns en inskription bevarad där öarna kallas ett fridfullt paradis, de odödligas land, Horai-jima.

Och visst är öarna ett paradis. Redan vid inflygningen till huvud­ön Honto ser jag de regnskogsklädda bergen, klippor av gammal korall med palmer och agave mellan soldränkta sandstränder. Allt omslutet av det kristallklara turkosa havet som bryts till kransar av vitt skum längs de vidsträckta korallreven.

Även det där med ”odödliga” har en viss täckning. Den gamla föreställningen om de långlivade öborna visade sig stämma med verkligheten när en ung läkare från Tokyo började räkna på saken i mitten av 1970-talet. Vid den här tiden gick japanerna om svenskarna när det gäller medellivslängd, och de allra mest seglivade i Japan var Okinawaborna. Men nu har någonting hänt.

– På tio år har männen rasat ner från världsetta till tjugofemte plats i Japan när det gäller förväntad livslängd. Räknar man i stället antal friska år ligger de på fjortonde plats i Japan. Kvinnorna ligger fortfarande i världstoppen, men vem vet hur det ser ut 2015 när statistiken publiceras nästa gång, säger Makoto Suzuki bekymrat.

Den unge läkaren som en gång upptäckte att Okinawaborna var exceptionellt långlivade, är sedan länge professor och har hunnit fylla 85. Han har en nyfiken blick, är slimmad och rakryggad och rör sig vigt och snabbt i trapporna upp till sitt kontor i utkanten av huvudstaden Naha.

Världens mest långlivade forskningsprojekt om hundraåringar, The Okinawa centenarian study, föddes i samma stund som Makoto Suzuki undersökte sin första patient på ön, 1976.

– När vi kom till byn Yomitan frågade min sköterska en gammal kvinna efter vägen till ålderdomshemmet. ”Följ mig”, sa hon och gick i rask takt före med en stor korg full med grönsaker på ryggen. Hon var över hundra och bodde ensam och klarade hushållet själv och det var samma sak med hennes granne! Det var slående hur många av dem jag mötte som var mycket gamla och fullt friska, både fysiskt och psykiskt.

– I hela Japan fanns det då 612 hundraåringar. Uppdelade på landets 47 prefekturer gav det ett genomsnitt på 13. I Okinawa fanns det 32! Och inte bara det; 27 av dem var fullt friska, bara 4 var dementa och en sängliggande.

Gamlingarna i byarna lever i stort sett samma liv nu som då. De arbetar varje dag men i sin egen takt, odlar sina egna grönsaker och hjälper varandra när det behövs. Men porten från öriket mot omvärlden står numera vidöppen och genom den strömmar både nya varor och nya vanor.

För de unga Okinawaborna är mobilen både husdjur och teve och McDonalds favorithänget, och unga män röker och dricker öl som amerikaner. Inte konstigt kanske med tanke på att USA ockuperade Okinawa under andra världskriget, återlämnade ögruppen till Japan först 1972 och fortfarande har sin största permanenta militärbas här med omkring 30 000 marinkårssoldater, deras anhöriga och civilanställda. Förvandlingen går visserligen inte lika snabbt som i Hollywoodfilmen, men på bara ett par generationer har verklighetens Shangri-La-folk fått både bilringar, diabetes, demens, stroke och olika typer av cancer – sjukdomar som hittills varit extremt sällsynta här.

Andelen hundraåringar är fortfarande bland de högsta i världen, men flera japanska prefekturer har de senaste åren gått om Okinawa i just den här grenen. I hela Japan finns det i dag omkring 50 000 personer som är 100 år eller äldre. Av dem bor nära 1 000 på Okinawa. Forskningsrapporterna om de långlivade öborna har dragit till sig västvärldens uppmärksamhet, och tv-team från Australien och USA svärmade ett tag som Egyptens gräshoppor kring byarna i norr där det fanns flest centenarians.

– När en 102-årig gumma svimmade av utmattning efter all uppståndelse, beslutade myndigheterna att inga kommunkontor fick lämna ut personuppgifter om hundraåringarna, berättar Makoto Suzuki.

I andra delar av världen finns också områden med både hög medellivslängd och extremt många riktigt gamla människor. De mest välstuderade platserna kallas ”blå zoner”. Flera av dem är öar, som Okinawa, Sardinien och grekiska Ikaria. I Sverige finns ett bälte med många hundraåringar som täcker Öland och ungefär 15 kommuner på fastlandet, i mellersta Kalmar län, södra Kronobergs län och nordöstra Skåne.

Gemensamt för de blå zonerna är att dokumentationen av invånarnas livslängd är relativt god. Folkbokföringen i Sverige och den japanska motsvarigheten, koseki, har gjort att statistiken har ansetts särskilt tillförlitlig, även om enstaka forskare nyligen har ifrågasatt dokumentationen på just Okinawa. Men medan vi i Sverige bara kan gissa oss till varför folk i Högsby och Markaryd blir så gamla, har långtidsstudien på Okinawa ringat in både arvsanlag och livsstilsfaktorer som ger det där avundsvärt långa och hälsosamma livet. The Okinawa centenarian study har också fått många efterföljare i andra länder, som till exempel den amerikanska New England centenarian study, som bland annat har bekräftat fynden av ”åldringsgenen”, FOXO3A.

Numera står hundraåringarna packade som sardiner i bokhyllan på professor Suzukis kontor. Över 800 mappar, en för varje person som ingår i materialet. I den har han varje år noterat bland annat ett stort antal blodvärden, hjärt-kärlstatus, bentäthet, kognitiv förmåga, matvanor, arbete, socialt umgänge, andligt liv och familjeförhållanden.

– Det här är min skatt, säger han och stryker med handen över mapparna.

Att hans forskningsprojekt har hundra år som måttstock för ett långt liv är en anpassning till vetenskapssamhället. Här i öst delar man in tiden och livet i djurår enligt taoistisk tradition, inte i decennier som i väst. De viktigaste milstolparna i livet är 60-årsdagen, 88-årsdagen och så 97-årsdagen, den sista anhalten i vuxenlivet innan man får möta sina förfäder. Den firas med en stor, efterlängtad ceremoni, Kajimaya (väderkvarn), då alla barn i byn får en färgglad vindsnurra.

– Den symboliserar att man blir barn på nytt i den åldern och får leka hur mycket man vill, säger Makoto Suzuki och ler som en liten pojke.

Alla data om de gamla Okinawaborna finns nu även i en växande bas som ständigt ger nya rön om hur livsstil och gener påverkar vår hälsa och livslängd. Vid millennieskiftet utkom en populärvetenskaplig sammanfattning av de dittills viktigaste forskningsfynden, The Okinawa program. Learn the secrets of healthy longevity. Medförfattare var den kanadensiske antropologen Craig Willcox och hans bror Bradley, som är medicinare. Japan var fortfarande världsmästare i livslängd, och Okinawaborna var friskare och levde längre än andra japaner.

Nu ökar hjärt-kärlsjukdomar och cancer, och det är främst männen som drabbas. I Sverige och resten av västvärlden minskar gapet mellan könen när det gäller medellivslängd. I Japan – och allra mest på Okinawa – vidgas det i stället.

– Det visar att sociala och psykologiska faktorer spelar stor roll för livslängden, även om vi också hittat gemensamma genetiska faktorer hos syskon till dem som blir hundra år, säger Makoto Suzuki.

– I tidningarnas dödsannonser ser jag varje dag unga människor – 40-, 50- och 60-åringar. Dödsorsaken är nästan alltid kopplad till fetma: hjärtinfarkterna ökar, liksom stroke och cancer i bröst, prostata och tjocktarm. Vi måste hitta sätt att tackla övervikt och fetma. På familjerestaurangerna ser jag de äldre äta gooya (bittermelon, eller vårtgurka), medan barn och ungdomar väljer hamburgare. Det är en generationsfråga; båda livsstilarna finns i samma socioekonomiska skikt, inom samma familj till och med.

Näringsepidemiologi, som numera är en rykande het disciplin inom medicinen, fanns knappt på kartan när doktor Suzuki började ställa nyfikna frågor om vad gamlingarna hade i sina matskålar.

– Av de fyra faktorer som är avgörande för deras långa och harmoniska liv, är matkulturen den viktigaste. Inte bara råvarorna utan även tillagningen och matvanorna: var, när, hur och hur mycket man äter.

Den traditionella maten på Okinawa kallas Champuru som betyder ungefär ”balanserad blandning”, oftast bestående av grönsaker med tofu. Misobuljong med sobanudlar och grönsaker är också vardagsmat, liksom gooya med ägg. Fiskbuljong med brunalgen konbu och rotfrukter, ett litet fläskben och en fiskbulle är en annan variant. Surf & turf på okinawiskt vis.

Det dagliga intaget av flavonoider är tio gånger så högt som genomsnittsamerikanens. Grönsaker och frukt som odlas här innehåller nämligen höga halter av antioxidanter. Kött äter man sällan och då är det långkokt, vilket gör att man får i sig mycket lite av det mättade animaliska fettet. I stället äter man nyttigt fiskfett och många olika slags grönsaker som man bara steker hastigt i rapsolja, berättar Makoto Suzuki.

Hara hachi bu är ett okinawiskt uttryck som betyder att man inte äter sig proppmätt. Eftersom man inte kastar i sig maten hinner hjärnans mättnadscentrum med i svängarna. Då känner man sig nöjd trots att magen bara är fylld till fyra femtedelar.

– Den andra framgångsfaktorn när det gäller hälsa och livslängd är daglig fysisk aktivitet. Alla förkrigsgenerationer är aktiva från morgon till kväll. När ni kommer ut på landsbygden kommer ni att se hur de arbetar och gymnastiserar hela tiden.

Den tredje faktorn som gjort Okinawaborna så långlivade och friska är att de tar ansvar för sin egen hälsa, enligt Makoto Suzuki. Han poängterar att det gäller både den fysiska, mentala, sociala och andliga hälsan.

– De tycker att meningen med livet är att leva tills man dör. Alltså ser de till att hålla i gång. De har väldigt bra självförtroende när det gäller den egna hälsan. Chaganjuu! (Min hälsa är perfekt!), är ett svar jag ofta får av mina äldre patienter, och de flesta har rätt, skrattar han.

– De kommer ändå till den årliga hälsokontrollen, trots att den inte är obligatorisk. Därför har vi kunnat hjälpa dem att hålla sitt blodtryck under kontroll. Det behövs, särskilt i norr där de äter mycket saltpicklade grönsaker, förutom sojan som ju också är salt. Det är det enda som skulle kunna korrigeras i den traditionella kosten, tillägger han.

– Den sociala gemenskapen är stark, det kommer ni att se själva. I byarna arbetar man tillsammans med sina grannar eller dricker te och pratar. Begreppet ”andlig hälsa” är däremot inte helt klockrent, medger Makoto Suzuki.

– Här gifter sig folk i kyrkan och begraver sina döda i templet, så det är inte lätt att definiera vad som är deras andliga identitet, men det finns en stark tradition av andliga ceremonier och de sköts uteslutande av äldre kvinnor.

Den fjärde och sista faktorn är något som kallas yuimaru och innebär att man hjälper varandra när det behövs. Man rensar trädgårdslandet åt den som gjort illa sig, lägger grönsaker på verandan hos den som fått sämre skörd, går in till grannen och äter när kylskåpet är tomt.

– På Miyako träffade jag 30 skolbarn som samlade ihop 300 000 yen (cirka 24 000 kronor) varje månad till oförutsedda utgifter för de gamla på ön. Med sådana grannar behöver man inte oroa sig för framtiden och det minskar den skadliga stressen.

– Jag kommer att göra allt som står i min makt för att systemet med yuimaru ska bevaras på Okinawa, säger professorn med eftertryck.

Efter 40 år på ön liknar Makoto Suzukis egna vanor de okinawiska. I början blev han irriterad över att folk sällan höll tiden, men nu ser han den avslappnade hållningen som en del av den hälsosamma livsstilen. Nan kuru nan sai, är ett okinawiskt talesätt jämförbart med Det ordner sig, annars kan det kvette, som man säger i Värmland.

– Mina vanor har helt klart påverkats av min forskning. Jag lever i stort sett som jag lär, utom när det gäller frukosten. Te dricker jag förstås, men jag äter bara bröd, en vana som jag la mig till med när jag gick min specialistutbildning i Melbourne, säger professorn, en aning generat.

Makoto Suzuki jobbar halvtid som hjärtspecialist på centralsjukhuset i huvudstaden Naha. Parallellt leder han arbetet på Okinawa research center for longevity science. På helgerna arbetar han i trädgården uppe i bergen tillsammans med sin hustru. Och så har han nyligen startat en Okinawaavdelning till en ny nationell organisation för äldre.

– Jag har så många patienter, de gamla lever än och jag får ständigt nya, säger han lugnt medan vi blir serverade te med en brutalt stor bit socker på fatet. Han noterar min förvåning.

– Det är svart socker, innehåller både kalcium och B-vitamin, säger han leende, och rör i sin kopp så att biten löses upp i det varma, gröna teet.

I världens blå zoner får många ett långt liv

När den belgiske forskaren Michel Poulain och hans italienske kollega Gianni Pes upptäckte den höga andelen 100-åringar i de sardiska bergen, ringade de in området med blått. Så föddes begreppet ”blå zon”. National Geographic har sedan ringat in fler områden där ovanligt många blir 100 år. Okinawa har den mest väldokumenterade statistiken. 

I södra Sverige finns ett område där andelen 100-åringar ligger väl så högt. Allra flest 100-åringar per 100 000 invånare har Lessebo med 75, följt av Markaryd med 63 och Högsby med 52. Tillsammans med ytterligare ett antal kommuner bildar de ett kluster som vi skulle kunna kalla en svensk blå zon. 

Att flera öar är representerade bland världens blå zoner beror både på genetiska faktorer och på att öbor haft lättare att bevara en livsstil som förlänger livet.

I USA finns flera församlingar med sjundedagsadventister vars medlemmar är särskilt långlivade. Ett annat exempel på icke-geografiska blå zoner i USA är Ashkenazy (där det bor judiska invandrare från Östeuropa), som också har en hög andel hundraåringar. Där antas genetiska faktorer spela en större roll.