Annons
Kuriska näsets dyner hejdas med pinnar

Under den 50 meter höga Parnidosdynen ligger två byar begravda. Trots att dynen är omringad av växtlighet rör den sig fortfarande ner mot Kuriska lagunen.

Bild: 
Albertas Bitinas

Kuriska näsets dyner hejdas med pinnar

När de massiva sanddynerna på Kuriska näset i Litauen började flytta sig på 1600-talet begravdes fjorton byar. Den naturliga balansen hade rubbats av kalhyggen, vilket eroderade jordlagret och släppte lös sanden. Det skulle ta århundraden att vända utvecklingen.

Författare: 

Publicerad:

2013-08-01

Kuriska näset är en tio mil lång landtunga som förenar Litauens kustlinje med den ryska exklaven Kaliningrad. På bredden är näset inte mer än några kilometer land mellan Östersjön och Kuriska lagunen innanför. Här finns Europas högsta migrerande sanddyner, upp till 60 meter höga och mer än 1 000 meter breda. Parnidosdynen vältrar sig grågul och glittrande ner mot Kuriska lagunen, som ett böljande ökenlandskap. Det är svårt att tro att det så sent som 1830 inte fanns någon sandås alls här. Då var det i stället en by vars befolkning desperat kämpade för att hålla den framträngande sanden borta.

Hur snabbt migrerande sanddyner rör sig beror bland annat på vindhastigheten och tillgången på ny sand. Avgörande är också hur mycket vegetation som växer i området och binder sanden med sina rötter.

– Men den viktigaste faktorn är människan och hur vi påverkar naturen i området, säger Albertas Bitinas, geolog vid universitetet i den litauiska staden Klaipeda.

Albertas Bitinas har studerat sanddynernas förflyttningar på Kuriska näset med hjälp av georadar och jordprover. Enligt hans beräkningar flyttade sig sanddynerna 600 meter på drygt 200 år. Det är nästan tre meter om året.

En hög sandås sträcker sig längs hela Kuriska näset. Den låg ursprungligen i mitten av landtungan. Men ju mer människorna störde den naturliga balansen genom att hugga ner träd till ved och nöta bort vegetationen, desto mer rörde sig sanden österut. Under sjuårskriget 1756–63 höggs skogen på näset ner helt och hållet för att bli timmer till skeppsbyggen. Det tunna jordhöljet blåste snabbt bort i vinden. Då vaknade sanddynerna till liv och började på allvar röra sig.

– Dynernas rörelser började vid de mest trafikerade lederna, där jorden nöttes bort snabbast. Först öppnades en lucka i dynen och en del av den rörde sig framåt. Sedan ökade förflyttningen och alltmer av dynen följde efter, säger Albertas Bitinas.

Historikern Nijolé Strakauskaité bor på Kuriska näset och har studerat invånarnas kamp mot den framvällande sanden.

– Det var en mänsklig tragedi, det fanns ingenting som kunde hålla sanden tillbaka. Den kröp in i byarna och begravde allt. Byborna försökte gräva fram sina hus och blockera med timmer, men det gjorde ingen skillnad, säger Nijolé Strakauskaité.

År 1675 flyttade hela befolkningen i byn Nida norrut och grundade en ny by med samma namn. Men trädavverkningen fortsatte och sanden rörde sig allt snabbare. År 1830 tvingades Nidaborna återigen fly från sina hem. Där de två tidigare byarna legat finns i dag den massiva Parnidosdynen. Och 50 meter ner i sanden ligger resterna av de begravda husen.

Den process som håller i gång sanddynernas rörelser börjar med att sediment sköljs upp på Östersjöstranden och torkar till sand. Sanden fångas av vinden, blåser inåt land och bygger upp sanddynerna.

Många resenärer på 1700-talets postväg längs Kuriska näset vittnade om invånarnas hopplösa kamp mot sanden och beskrev det kusliga ökenlandskap som bredde ut sig. I början av 1800-talet hade de preussiska myndigheterna fått nog.

– Man ställde pinnar i dubbla rader vid stranden. Vinden fyllde utrymmet mellan pinnarna med sand. Då byggde man på med nya pinnar för att fånga ännu mer sand. Så småningom skapades en 20 meter hög skyddsbarriär som sträcker sig längs hela näsets västkust. Det stoppade tillflödet av sand, och dynerna slutade växa, förklarar Albertas Bitinas.

Samtidigt började befolkningen plantera träd. De importerade schweizisk bergtall vars omfattande rotsystem effektivt binder sand. Återplanteringskampanjen pågick i nästan ett sekel. År 1874 kunde byborna i Nida pusta ut. Då hade Parnidosdynen omringats av skog och slutade att hotfullt glida närmare. Nida skulle inte behöva flytta en tredje gång.

I dag är över 80 procent av Kuriska näset täckt av skog. Sanddynerna har slutat röra sig. Vissa forskare anser att det nu istället har blivit för mycket träd, eftersom de dyner som står isolerade i skogen får mindre ny sand än de förlorar i vinden och därför blir allt mindre.

– Bara för 30 år sedan var dynerna mycket mer aktiva än i dag. Om man låter naturen ha sin gång kommer näset att om 70 år vara helt täckt av skog. Som geolog kan jag tycka att det är viktigt och intressant att låta de migrerande sanddynerna finnas kvar, i alla fall på vissa ställen, säger Albertas Bitinas.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar