Annons

En grupp amerikanska soldater har kommit över en tysk telefon, efter den tyska reträtten vid slaget vid Saint-Mihiel i september 1918.

Bild: 
SPL / IBL Bildbyrå

Världens första telekomkrig

Med första världskriget bröts det brittiska imperiets dominans. Men på telekommunikationsområdet var Storbritannien svårare att slå.

Författare: 

Publicerad:

2014-06-08

Vid första världskrigets utbrott försökte britterna snabbt slå ut det tyska kommunikationsnätet. På kvällen den 4 augusti 1914 gick Storbritanniens ultimatum till Tyskland ut – kravet var att Belgiens neutralitet skulle respekteras. Bara några timmar senare gick en kodad order ut till kaptenen på postverkets kabelskepp Telconia. Uppdraget bestod i att lokalisera och skära av de tyska Atlantkablarna. I skydd av mörkret lyckades besättningen fiska upp de fem kablarna – två till Azorerna, en till Vigo, en till Teneriffa och en till Brest – som förband Tyskland med resten av världen. Dagen därpå stoppade fransmännen all trafik mellan Centraleuropa och Sydamerika.

Redan i krigets inledningsskede förlorade tyskarna 4 744 kilometer kabel, nära 90 procent av sitt totala nät. Storbritannien och Frankrike lade helt sonika beslag på ett flertal Atlantkablar och kopplade upp de avklippta ändarna mot egna stationer. Under hösten attackerade britterna metodiskt de tyska radiostationerna i Östafrika och i bortre Asien. Även tyskarna bedrev omfattande sabotageverksamhet, men de allierades kommunikationsnät var betydligt mer robust och därför svårare att slå ut. Britterna hade dessutom bättre beredskap för att skydda och reparera ledningar.

Kabelnätet, som skulle ge de allierade viktiga fördelar under kriget, hade inte ens 50 år på nacken. Den 24 maj 1844 testade Samuel Morse för första gången den telegraflinje han låtit uppföra mellan Högsta domstolens kammare i Washington och ett kontor i Baltimore, där hans assistent Alfred Vail tålmodigt väntade. Meddelandet, som bestod av en kombination av långa och korta elektriska pulser, löd: ”Vad gör icke Gud!”, en rad hämtad ur Fjärde Mosebok. Det lyckosamma försöket var startskottet till en revolution av det globala kommunikationssystemet.

Nyheter, kommersiella transaktioner, privata meddelanden och underrättelser skulle snart färdas med svindlande hastighet över stora avstånd. Visserligen hade Claude Chappes optiska telegrafsystem redan under Napoleontiden förbättrat kommunikationerna mellan Paris och de franska gränsprovinserna, men i resten av världen utbyttes fortfarande information i den takt som hästtransporter och ångbåtar tillät.

Stater byggde snabbt ut inhemska telegrafnät under de följande åren, men interkontinentala kommunikationer innebar svårare utmaningar. Det skulle dröja till sensommaren 1858 innan drottning Victoria och president James Buchanan invigde den första Atlantkabeln. Den amerikanske ledaren skrev att han hoppades att förbindelsen skulle bli ”ett band för evig fred och vänskap”. Meddelandet tog 16 timmar att överföra och efter bara några veckor slutade kabeln fungera.

Tekniska svårigheter försenade även utbyggnaden i Medelhavet och linjerna vidare mot Röda havet och Indiska oceanen. Av de omkring 18 300 kilometer kopparlinor som lagts ut fram till 1862 var endast en fjärdedel driftsdugliga. Likväl fortsatte experimenten och tillverkare lärde sig så småningom att skydda den ledande koppartråden med virad ståltråd och att isolera den med guttaperka, ett gummiliknande material som framställs av mjölksaft från det ostindiska trädet Palaquium gutta. Dess främsta marknad var Singapore, där brittiska mäklare kontrollerade tillgången.

Från första början dominerade brittiska bolag utvecklingen av globala telekommunikationer. I början av 1870-talet hade Eastern telegraph company, det ledande konglomeratet i branschen, byggt ett nät som knöt samman de brittiska öarna, via noder i Medelhavet och Röda havet, med stationer i Indien, Australien och Hongkong. Denna all-red route blev en central del av den infrastruktur som höll samman imperiet. Brittiska bolag byggde även ledningar till Nord- och Sydamerika. Sammankopplade med landlinjer i alla världsdelar befäste undervattenskablarna Storbritanniens dominanta ställning i världen. Före telegrafåldern kunde det ta månader innan meddelanden från London nådde imperiets yttersta utposter. Vid sekelskiftet 1900 hade överföringstiden, under ideala förhållanden, krympt till under en timme.

Politiska ledare i London insåg tidigt den nya teknikens betydelse för imperiets administration, handel, krig och diplomati. Statliga subsidier gjorde det möjligt för brittiska firmor att bygga och upprätthålla linjer även där de inte var kommersiellt lönsamma. I utbyte kunde den statliga byråkratin räkna med reducerade priser. Imperiets ministerier bidrog även med teknisk expertis, exempelvis kartläggning av havsbottnar, och diplomatiskt stöd till entreprenörer som förhandlade med främmande makter om kabeldragning och landningsrättigheter. Brittiska bolag var ledande inom internationell handel, kontrollerade de nödvändiga råvarorna och förfogade över det investeringskapital, den tekniska kompetens och den industriella kapacitet som krävdes för att konstruera och underhålla ett kommunikationsnät i global skala. Vidare gynnade geografin brittiska intressen. Kolonier och besittningar på strategiska platser runt om i världen tillhandahöll landningsplatser och marknader för telegramservice. Det kortaste avståndet över Nordatlanten är mellan Irland och Newfoundland, områden som båda var under Londons kontroll. Eftersom kopparkabelns kapacitet var proportionell mot dess diameter och omvänt proportionell mot dess längd, innebar den kortare rutten en enorm konkurrensfördel gentemot utländska linjer.

Till en början förlitade sig andra länder i stor utsträckning på brittiska firmors nät, men när de geopolitiska spänningarna ökade under slutet av 1800-talet började länder som Frankrike, Nederländerna och Tyskland bygga egna kommunikationer. Tyskland var det land som satsade hårdast på att frigöra sig från brittisk kontroll. Mellan 1896 och 1911 drog tyska firmor kablar till Iberiska halvön, till Azorerna och till Kanarieöarna och sedan vidare till stationer i USA, Liberia, Tyska Östafrika och Sydamerika. Tysklands nät var dock sårbart, eftersom landets geografiska position gjorde det nödvändigt att dra kablar över andra länders territorier. För att kompensera investerade tyskarna även i långdistansradio.

När så första världskriget bröt ut 1914 och de allierade tog över stora delar den tyska telegraftrafiken tvingades Tyskland förlita sig på radioanläggningarna i Nauen (väst om Berlin) och Eilvese (nordväst om Hannover) eller skicka telegram via neutrala makter som Sverige. Under hösten 1914 hade britterna turen att komma över tyska kodböcker, och den sofistikerade kryptologiavdelning som gick under namnet Room 40 kunde därefter övervaka stora delar av fiendens radiotrafik. Enligt historikern Alberto Santoni lyckades britterna knäcka de tyska koderna redan innan de kom över kodböckerna. Den officiella förklaringen var ett försök att dölja hur långt brittiska underrättelsetjänsten kommit inom kryptologi. Oavsett hur genombrottet gick till så är det tydligt att den nya tekniken i viktiga avseenden förändrade underrättelsearbetet. Färgstarka karaktärer, som Mata Hari och T.E. Lawrence, var visserligen verksamma under kriget, men med telegrafen och radion blev spionage allt mer en byråkratisk uppgift.

Växande staber av män och kvinnor satt nu timme efter timme och läste igenom telegram eller lyssnade på fiendens radiotrafik. Det var kanske mindre spännande än traditionellt underrättelsearbete, men en mer effektiv metod för att kartlägga motståndarens aktiviteter. En av den brittiska underrättelsetjänstens mer uppmärksammade operationer var dechiffreringen av den tyske utrikesministern Arthur Zimmermanns telegram till den tyska ambassaden i Mexiko, i vilket den mexikanska regeringen uppmanades att gå i krig mot USA. I utbyte skulle Mexiko belönas med Texas, New Mexico och Arizona. Britterna läckte meddelandet och nyheten slogs upp stort i den amerikanska pressen. Telegrammet allena drog inte in USA i kriget, men det piskade upp antityska stämningar och försvagade de amerikanska isolationisternas position.

Britterna införde strikt censur av all kommunikation över de kablar som de kontrollerade. Kodspråk förbjöds, vilket innebar ökade textmängder och kostnader för företag och privatpersoner. Inför större militära operationer fördröjdes trafiken – ibland flera veckor i sträck – för att hindra hemliga meddelanden inbäddade i privata telegram från att slippa igenom. Censuren av kabelnätet var troligen av ganska begränsad nytta när det kom till inhämtande av underrättelseinformation, men den var betydligt mer effektiv i ekonomiskt hänseende och bidrog till att fjärma neutrala stater från centralmakterna. Banker och företag som gjorde affärer med fienden nekades tillgång till kablarna. Dominansen över det globala kommunikationsnätet gav dessutom västmakterna en enorm fördel i propagandakriget. Inte minst var britterna noga med att kontrollera vilken information som skickades vidare till USA.

Genom historien har bristfälliga kommunikationer begränsat befälhavares möjligheter att överblicka militära operationer. Den preussiske militäranalytikern Carl von Clausewitz beskrev vid ett tillfälle problemet som Nebel des Krieges (krigets dimma). Under första världskriget fanns det för första gången en teknologi som gjorde det möjligt att leda striderna på en hel krigsskådeplats från ett och samma högkvarter. De krigförande staterna hade dock ännu inte byggt upp den infrastruktur som krävdes för att till fullo dra nytta av de nya möjligheterna till kommunikation och övervakning. Militärledningarna på bägge sidor förblev skeptiska till signalspaning. Många högre officerare hade fått sin utbildning under en tid då befäl på slagfältet agerade på basis av historiska prejudikat, intuition och lokal information. Genomgående var dock britterna mer försiktiga i sitt arbete; de satsade mer på den nya tekniken och gjorde färre misstag.

Första världskriget innebar början till slutet för det brittiska imperiet. Av segrarmakterna var det endast USA som gick stärkt ur konflikten. Storbritannien skulle dock behålla sin dominans över det globala kommunikationsnätet. Under kriget satsade den amerikanska federalstaten stora resurser på att bryta den brittiska hegemonin, men under de republikanska administrationerna under 1920-talet kom den strategiska satsningen på kommunikationer av sig. Förutom att det visade sig svårt att överbrygga disparata affärsintressen hade amerikanska ledare även att handskas med de barriärer som Atlanten och Stilla havet utgjorde. USA var ännu inte redo för det globala ledarskap som Woodrow Wilson propagerade för. Först efter andra världskriget utvecklade USA ett kommunikationssystem, baserat på telefoni och satellitöverföring, som var i paritet med landets geopolitiska ambitioner.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar