Smarta burar mot smarta sälar

Skeppshunden Isak står på fördäck och spejar ut över Kosterhavets nationalpark. Vi sätter kurs på Ursholmen, Sveriges västligaste bosättning. På vägen ut från Strömstad passerar vi hundratals bojar i glada färger med namn och nummer på. Hummerfisket på västkusten är i full gång. Men vi har ett annat uppdrag. Isaks husse, Sven Gunnar Lunneryd, står i aktern med handen på rorkulten och försöker överrösta ljudet från motorn. Vi ska hämta en undervattenskamera som kan ha fångat bilder, som ska hjälpa till att lösa den svåra konflikten mellan sälarna och det småskaliga, kustnära fisket längs Sveriges kust – 100 000 sälar mot 2 000 fiskare.

– Kustfisket är marginaliserat och som det ser ut i dag är det bara några enstaka industritrålare som gynnas. Den fisk som finns kvar i havet måste vi förvalta på ett bra sätt. Men tyvärr äter sälarna mycket av fångsten för kustfiskarna. Och med gällande jaktbestämmelser är redskapsutveckling det enda alternativet, säger Sven Gunnar Lunneryd, som arbetar på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i programmet Sälar och fiske.

Historiskt sett har både Östersjön och Västerhavet varit viktiga för den inhemska livsmedelsproduktionen, och torsk har varit en självklarhet på svenska tallrikar. Skrönor från 1300-talet berättar att man kunde kasta en yxa i Östersjön, som blev sittande vid ytan för det fanns så mycket fisk.

Efter hand utvecklades fiskeredskapen och blev allt effektivare, och från och med 1950-talet blev fisket storskaligt. Under 1980-talet hade svenskt torskfiske sin storhetstid i Östersjön. Vid toppnoteringen 1984 fiskade man cirka 155 000 ton torsk, inräknat trålning och kustnära fiske. Det motsvarar vikten på kött från ungefär 240 000 kor.

Men sedan hände något. Fångsterna minskade och fisken blev magrare. Det höga fisketrycket i kombination med att syrefria bottnar bredde ut sig i Östersjön resulterade i att det tidigare överflödet av torsk försvann. Att torsken minskade påverkade dock inte sälarna, eftersom de gärna äter andra fiskarter, som exempelvis sill och flundra.

Men Sveriges sälar har haft andra problem. För 150 år sedan betraktades sälar som skadedjur, och hagelgevär var länge en del av standardutrustningen i en fiskebåt. Man införde också skottpengar på säl för att minska stammen. Vikaren var hårt jagad i början av 1900-talet; över 90 procent av populationen sköts. När alla våra tre sälarter sedermera fridlystes, 1988, återhämtade de sig så sakteliga. Men gråsälarna var under en period inte fler än något tusental individer, på grund av det höga jakttrycket och utsläppen av miljögifter. På västkusten drabbades knubbsälarna även av sjukdomar i olika omgångar, vilket har medfört att antalet varierat. Så sent som 2014 dog cirka 3 000 knubbsälar i fågelinfluensan. Trots motgångarna under 1900-talet för sälarterna längs Sveriges kuster finns nu fler än någonsin. I dag uppskattar forskarna att det finns fler sälar än för 150 år sedan – och de konkurrerar med det kustnära fisket, som livnär sig på de kustnära torskbestånd som ännu finns kvar.

En anledning till att det kustnära och småskaliga torskfisket är känsligt för sälangrepp är att man länge har använt garn och krok. Garn är ett stormaskigt nät gjort av tunn nylontråd som står lodrätt i vattnet och som sträcks ut med hjälp av bojar på ytan och sänken längs botten. Mindre fiskar kan passera fritt genom nätet men de större trasslar in sig och kvävs. Efter någon dag sitter det döda och halvdöda fiskar som sakta kvävts i garnet. Då dyker sälen upp. Det är ett dukat smörgåsbord där allt de behöver göra är att simma längs med nätet och plocka fisk efter fisk. På samma sätt plockar sälarna fisk från krokarna på den oskyddade linan. Det är en bekväm metod för sälen – den slipper ju jaga själv. I en studie på Irland sågs på flera ställen hur sälarna faktiskt blev fler där garnfiske bedrevs. Fisket matar sälarna samtidigt som redskapen förstörs. Så utmaningen har varit att hitta en metod som är både effektiv och säker mot sälangrepp.

För att lösa problemen startades programmet Sälar och fiske som via SLU har hunnit testa många olika metoder för att lösa konflikten. Målet är att bevara det kustnära fisket och en livskraftig sälpopulation. Bland annat har man lagt ut öppna tunnor med färsk sill på havsbotten. Tanken är att få sälarna att sluta attackera näten när det finns ännu mer lättfångad mat i närheten. Det fungerade dåligt. Sälarna i området gick fortsatt hårt åt näten.

Även ljudskrämmor har testats på sälarna. Som det gick att läsa om i F&F 10/2015 varnas tumlare för garn genom att en så kallad pinger sätts på näten. Den skickar ut ett högfrekvent ljud och håller tumlarna borta från garnen så de inte ska trassla in sig. När samma metod testades på sälar var förhoppningen att slå två flugor i en smäll. Men för sälarna blir ljudet från pingern i stället en matklocka som signalerar var det är dukat för fest.

En specialbyggd pinger avsedd enkom för sälar har också testats. Den kallas sälskrämma och skickar ut ett starkt och obehagligt ljud som gör ont i sälarnas öron om de kommer för nära. Det har visat sig att sälarna faktiskt håller sig på avstånd från sälskrämman när den är nedsänkt i vattnet. Dock kräver sälskrämman så mycket energi att den måste vara inkopplad på elkraftnätet, vilket innebär att den inte fungerar praktiskt för fisket i skärgården.

I det norrländska laxfisket lyckades man faktiskt ta fram en sälsäker metod som fungerar och används i fisket. När programmet startade 1994 var det framför allt i Bottenviken man hade problem med vikare som gick in i laxfällor. Men genom att utveckla ett fångstredskap som fått namnet push up-fällan gjorde man det betydligt svårare för sälen att komma åt laxen.

– När sälarna konsekvent misslyckas med sina jaktförsök i fällorna tappar de intresset. Men man måste utveckla olika typer av redskap för olika typer av fiske, eftersom olika fiskarter beter sig olika, säger Sara Königson, som är ansvarig för redskapsutvecklingen i programmet Sälar och fiske.

Push up-fällan har testats även på torskfiske men med sämre resultat. En sälsäker metod som verkar mest lovande för torskfisket är i stället burar. Burarna fungerar ungefär som en ålryssja. Torsken ska leta sig in i buren via den trattformade öppningen men inte hitta ut. För att locka in torskarna agnas buren med sill skuren i småbitar, och för att öka fiskarnas nyfikenhet sätts små vita plastband i öppningen. Torsk som fångas kommersiellt måste vara minst 35 centimeter lång, och därför sätter man en så kallad selektionspanel på ena sidan av buren där de mindre fiskarna kan smita ut igen. Om småtorskarna inte har den möjligheten kommer de större torskarna att kannibalisera på dem och populationen minskar ännu mer.

Provfiske har visat att den mängd torsk som burfångst kan ge motsvarar mängden från garnfångst under ett år, men den varierar mer med säsong. Utmaningen är att hitta en sälsäker bur som är effektiv hela året. Trålning är ett annat sälsäkert alternativ, men medför högre koldioxidutsläpp. Dessutom skrapas havsbotten upp av trålborden som håller trålen öppen – en skada som tar flera år för naturen att reparera. I burfisket får man den storlek på fisken som man vill ha och utan den bifångst av en mängd andra arter som man inte vill ha, vilket är fallet med trålning.

– Burfiske är det allra mest miljövänliga alternativet om vi vill ha torsk på tallriken. Vi måste kunna producera vår egen mat istället för att skicka fisk från andra sidan jorden, säger Sara Königson.

Just nu testas olika modeller av burar för att hitta den bästa lösningen. För även om man har en konstruktion som till en början fungerar, så har sälarna visat att de till slut ändå kan komma åt fiskarna. Sara Königson har sett hur sälarna cirklar runt redskapen för att stressa och trötta ut fisken. När fisken är utmattad och simmar för nära burväggen, kommer sälen åt den och kan äta upp fisken i små bitar genom nätet. Och om buren eller fällan är för vek kan sälarna bara lägga sig ovanpå den och trycka ihop buren och dra ut fisken på det sättet.

– Det är en utmaning att ta fram bra redskap – sälarna lär sig hela tiden. Dessutom kan en gråsälshanne på 300 kilo totalförstöra ett nät eller en bur; därför måste det vara rejäla konstruktioner, säger Sara Königson.

Sven Gunnar Lunneryd har varit med nästan från starten av Sälar och fiske och utvärderat de olika metoderna samt provfiskat på västkusten med burar. Han tycker att burar är mycket bättre än garn. Det är ett helt selektivt fiske utan att något fastnar. Dessutom kommer fisken upp levande, vilket ger mycket bättre kvalitet på köttet.

– Garnfisket är egentligen helt fruktansvärt, inte bara för att fisken långsamt kvävs och för sälskadorna, det blir också en mängd bifångster: fåglar, tumlare och sälar trasslar in sig och drunknar, säger Sven Gunnar Lunneryd.

Den kyliga och salta vinden ökar i styrka och vågorna får båten i rejäl gungning. På cirka 15 meters djup runt Ursholmen ligger några av försökens torskburar. I en av dem har levande torsk placerats för att locka till sig knubbsäl. Ovanför buren hänger undervattenskameran. Filmen ska förhoppningsvis avslöja hur säl och torsk beter sig runt och i burarna. Vi åker förbi den utmärkta bojen och Sven Gunnar Lunneryd tar vant upp den med båtshaken, sätter linan i en kran och halar in buren. Båten kränger till i vågorna när buren bärgas. Torsken i buren lever och ser relativt välmående ut trots att den är mager.

– Här har ingen säl varit som det ser ut, men det får filmen visa sen. Nu är det dags för fika, säger Sven Gunnar Lunneryd.

När vi kommit i land på Ursholmen drar Sven Gunnar Lunneryd upp en laptop ut väskan och sätter sig i skuggan av en sjöbod för att ladda ner filmen från undervattenskameran. Men att kolla igenom över 15 timmars videomaterial får vänta till senare; vi har fler burar att sätta ut under eftermiddagen. Sven Gunnar Lunneryd berättar att arbetet är tålamodskrävande – sälar är svåra att överlista.

– Vi trodde ju att vi hade löst problemen när vi testade burfiske första gångerna och det fungerade. Liksom ”Wow, nu kan vi packa ihop projektet, vi har räddat det kustnära fisket!” Men så blev det så klart inte. Sälarna lär sig nya metoder, som att trötta ut fiskarna i buren. Därför tar utvecklingen lång tid. Dessutom visade det sig att det var de magra torskarna vi fångade som har lågt värde. Därför är många fiskare skeptiska till att byta fiskemetod om man inte kan få ihop det ekonomiskt, säger han.

I dag får fiskarna cirka 5–10 kronor kilot för torsken. Det låga kilopriset beror på att kvaliteten är dålig på den småväxta torsk som i dag fångas med garn och trål. Så kallade ”slipstorskar” som är smala och magra och bara slängs har blivit allt vanligare i södra Östersjön. Dessutom har parasiten torskmask ökat i takt med antalet sälar. Torskmasken är en rundmask, nematod, med en livscykel där sälen är slutvärd och torsken mellanvärd. I infekterade fiskar hittar man masken i musklerna, alltså köttet, där de är inbäddade i en S-form på cirka 4 centimeter. Den ser inte alltför aptitlig ut när den hamnar på middagsbordet. Dock är torskmasken inte farlig för människan om fisken varit fryst eller ordentligt upphettad. Skulle man däremot råka få i sig en levande torskmask kan man råka ut för både kräkningar och diarré. I dag är det väldigt få fiskare som fångar tillräckligt stora mängder torsk för att få det att gå runt ekonomiskt.

 Sara Königson menar att det just nu är ett dåligt klimat i branschen för att byta fiskemetoder. Men åsikterna håller på att ändras.

– För sju år sedan, när jag åkte ner till södra Sverige och höll föredrag för fiskare om burfiske och sälproblem, skrattade de åt mig. De ansåg att problemen bara fanns längre norrut. Men vi forskare såg vad som höll på att hända och ville ligga steget före. Nu börjar även sydfiskarna se vad som händer och attityden håller på att vända. När desperationen blir tillräckligt stor kommer man till oss, säger hon.

Glenn Fridh är fiskare i Blekinges skärgård med Karlshamn som hemmahamn. Tillsammans med Sara Königson och Sven Gunnar Lunneryd testar och utvecklar han torskburarna i de fiskevatten där han tidigare fiskade med garn under flera år.

– Det är väldigt tröstlöst att dra garn dag ut och dag in och allt som kommer upp är huvuden och fiskben efter att sälarna har varit framme. Jag insåg att garnfisket inte kommer att fungera och att det är ohållbart. Vi måste hitta ett nytt fiskesätt nu! Klockan är fem över tolv och det är egentligen för sent, säger Glenn Fridh.

Han har precis vittjat några av testburarna när vi pratar. I dag är fiskelyckan inte stor, men det beror nog mer på att burarna var felplacerade än på otur, enligt Glenn Fridh. Det tar tid att lära sig nya fångstmetoder och var det är bäst att lägga burarna. Men tack vare att det är bättre kvalitet på torskköttet kan han ta ut ett högre kilopris. Glenn Fridh uppskattar att om man har 100 burar så behöver man få ungefär 3 kilo fisk per bur för att det ska gå runt. Han är övertygad om att redskapsutveckling för burfiske är rätt väg för att rädda det småskaliga fisket.

– Jag har hela trädgården full med burar av olika modeller. När jag började testa dem var mina fiskekolleger skeptiska och sa ”Fan det där kan du ju inte hålla på med!” De tycker att det bara är att ”skjuta bort säl-jävlarna”. Men nu har jag fått mer erkännande även från dem; deras fiske drabbas ju allt hårdare. Jag var bara lite före med att byta metod, säger Glenn Fridh.

Förr fanns det fler arter att fiska, och fiskarna kunde på så sätt försörja sig på både torsk-, lax- och ålfiske. Men i och med lax- och ålfiskeförbudet i Östersjön har den ekonomiska situationen blivit svårare.

– Det var en annan bild i Blekinge förut. Det var levande hamnar med ett fungerande fiske. I dag är hamnarna döda, och fler och fler överger fisket då det inte håller ekonomiskt. De flesta av mina kolleger har jobbat hårt för att hålla näsan ovanför vattenytan. Då är det inte läge att experimentera med nya redskap som man inte vet hur de fungerar, säger Glenn Fridh.

Sven Gunnar Lunneryd går ner i båten igen och börjar göra fast undervattenskameran till en ny bur som ska sänkas ner på ungefär samma ställe som tidigare. Jag får instruktioner om hur mycket jag ska släppa på repet när vi sänker ner buren i vattnet. Sven Gunnar Lunneryd kollar på ekolodet att buren hamnar på rätt typ av botten och på rätt djup.

– Kameran måste hänga upprätt i vattnet så att vi kan få med hela händelseförloppet runt buren. Perfekt! Där står den bra. Jag kommer tillbaka och hämtar den på lördag, säger han.

Sverige har Europas längsta kust och därmed bra förutsättningar för att kunna bedriva ett småskaligt kustnära fiske. Men för att burfisket ska komma i gång och fungera måste ett antal förutsättningar uppfyllas, enligt Sven Gunnar Lunneryd:

– Vi behöver dels aktiva fiskare som kan yrket och orkar hålla i, dels tillverkare av sälsäkra redskap. Dessutom behövs det myndigheter som ser till att smörja hela processen. Om andra fiskare kan se att det går att tjäna pengar på burfisket, då har vi en chans, men det hänger på att någon eller några fiskare tar ledningen. Som det ser ut nu är det fiskarna själva som skapar sälproblemen genom att inte byta redskap, säger han.

Videon från Ursholmen visade inga sälar. Men arbetet fortsätter och nya burar med undervattenskameror ska sättas ut av en medarbetare på SLU. Denna gång i Hamburgsund på västkusten.